Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
maran.
Ja' ha aldri ha't mara själv, men ja' ha hört tales om den mö. Mara skulle vare e verkli mänske. Dä va ingen dö ätter va ja' kunne förstå. Igen vess- te själv att han änne ho va mare. Di kunne se dä på di som va mare. Dä va allt månge tecken, men ett vet ja' å dä ä att den som ä mare har inte hår unner armera. Ho kunne komme in gönom nöckelskylte (= nyc- kelhålet). Om di ropa namne på den ho red, så kunne den komme lôss. - Di som hade ont å mare, trod. de sej knappt å lägge sej om kväl. Ho mastra dom förskräcklit. Di bli bå svette å matte.
Mara
Somliga kvinnfolk hade mara i sig. När ett sådant kvinnfolk dog, så gick hon mara sedan. Maran kunde se ut som en svart katt. Hon kom in genom dörren. Det var en gammal fattig gumma, som brukade ligga över natten någon gång i mitt hem. Hon var så rädd för att denna svarta katten skulle komma över henne om natten och klämma henne på bröstet. Hon lade täljkniven på tröskeln om kvällen, och så ritade hon ett streck med krita från dörren och fram förbi soffan, som hon skulle ligga i. Så nämnde hon Jesu namn, innan hon lade sig.
Maran
Mara red folk och djur om nätterna. Det var ett ont vä- sen. Hon smög så på folk, när di låg och sov. Det blev så tungt på bröstet så en kunde inte andas. Svetten dröp av en. Det gick inte att skrika eller röra på sig. Det käns som en skulle fara ner så djupt. Men då släpper hon taget. Om en inte skulle få henne på sig, så skulle en strö mjöl på golvet runt sängen. Så skulle en sätta stål i tröskeln som var till utgångsdörren. Så kunde en skriva Jesu namn på tre ställen runt sängen. Om en ropade namnet högt på den som reds av maran, så släppte maran. Hon kunde föreställa sig som en katt eller människa.