Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsrå
Skogsråa kom till dem, när de låg vid kolmilan. Hon hade en lång svans som en hästesvans; så gick hon på sidan alltid. Hon hade fått makt med en karl, så han sprang ut till henne om nätterna. Hans käring gick ut i skogen och ropade: "Va ska jag göra? Jag har en tjur, som springer ifrån mej till andras kreatur." Då svarade skogsråa: "Ge'n salt å malt å sesslerot, dä ä tjurarnas bästa bot." Käringen gav sin karl de sakerna. Sen hade skogsråa ankat på, att hon lärt ut detta, för hon blev ju av med sin käraste.
Jakt
Den som inte kunde låta bli än han skulle springa och jaga om söndagarna fick tur med jak- ten, men otur i allt annat. Han fick ingen fram- gång med växtlighet eller kreatur. Detsamma var det med den som gärna ville hålla till vid sjön och fiska om söndagarna. Det var inte utan än det fanns de som trodde att "skogsråa" eller "sjöråa" hade fått makt med dem som ### skulle ha detta arbete för sig om söndagarna.
Skogsväsen
Vid Bengtstorp var ”skogsråa” om kvällarna. Var kväll så kom hon å ropade. Hon narrade karlarna till skogs. De gick efter å ville tala vid henne för att hon vart så fin, men då blev de vilsne. På den platsen var det ”kvällsvart”. Men det var tom- tarna som inte höll fred på natten, om folk dun- drade å arbetade efter solen gått ned.
Odens jakt.
Vid Krokolaknölen hörde far att det gick ett streck. Det var på kvällen. Det var som det skulle skymt förbi honom. När det kom förbi, fick han höra att hundar skällde. Så small det fle- ra skott. Det var som när en slår ihop hän- derna hårt. Di tâl på på att detta däringa skull vär slikt jakt, som pass på å jag’ skogsråa.
Odens jakt
Om lussenatten var Odens jakt ute. Det talade gamla om. Det var ett helt drev med hundar. Det gick som när fåglar flyger. De kom i rad efter varandra. De skällde olika. Somliga hade fin skall och somliga hade grov. Det var inte för att förgöra folk, som den jakten var ute. Den var inte farlig för andra än skogs- rå och sådana onda väsen.
Skogsväsen.
På Kavlanda skog såg de skogsrå. Hon var så vacker fram till att se, men då hon vände ryggen till, så hade hon riktig svans som en häst. Det var en dräng, som var så satter för henne. Hon frågade först, vad han hette. "Jag heter själv." Han kom så nära, så han kastade något varmt på henne. Då skrek hon. "Själv har gjort'et." - Då svarade det i skogen: "Har du själv gjort'et, så får du själv ha't."
Odens jakt
Vid Krokolaknölen hörde far att det gick ett streck. Det var på kvällen. Det var som det skulle skymt förbi honom. När det kom förbi, fick han höra att hundar skällde. Så small det flera skott. Det var som när en slår ihop händerna hårt. Di tâl på att detta däringa skull vär slikt jakt, som pass på å jag’ skogsråa.
Skogsväsen
Vi skulle gå hem från flötinga. Så tog kamraten mig i armen och sade: ”Ser du denna?” Då fick jag se ett kvinnfolk som gick före oss i vägen. Jämt som jag fick se henne, så kut hon av vägen och blev tvärt borta. Det var ”skogsrå”. Den kunde en få se både på vägarna och i skogen. Bara en var tyst och inte sade något så fick en vara ifred för henne.
Skogsväsen
Det var en gång några ungdomar var ute på natten för att roa sig. Då fick de se en grannkvinna komma vallande med en stor skock kor och får. Hon kom från skogen och skulle fara hem. De kände igen både kvinnan och kreaturen. När de kom att se närmare efter så hade hon "rompe" (svans). Hon och kreaturen blev tvärt borta. Det var skogsråa.
Odens jakt
Far min hade varit till Säffle. Han kom hem sent på natten. Då hade han hört "Odens jakt". När han kom på skogen mellan Ölserud och Mil- lesvik så fick han höra ett helt koppel med hundar som skällde. En del hade e fin läte som om det skulle vara hundvalpar, men en del skällde grovt. Ibland hördes det som om de skul- le vara i luften å ibland var de nere på bac- ken. När han kom ut på slätten vid Torstad, så hörde han dem bortåt Kårud. Efter vad far sade, så skulle det vara en "Oden", som var ute å jagade efter "skogsråa". Han kunde inte jaga annat än på natten, för på dagen hade han ingen makt med dem. Far trodde att han jagade "skogsråa" ut i sjön vid Kårud, / för där blev det tyst. Denna Oden skulle ha både börsa och hundar. Han skulle ha rött skägg å en stor hatt på huvudet. Detta vet jag inte annat än efter vad gammalt folk beskrev honom. Det skulle inte vara mer än ett par gånger om året, som han kom, så det var sällan de hade fått höra honom.
Skogsväsen
Det finns ett berg här som heter Fjällboberget. Där påstod min farbror att skogsrå fanns. Han hade hört henne där. Hon lockade och sjöng. Det var xxx-tarm hon skulle ha med sej. Det var en så grann sång, så hon hade inte hört något sådant varken förr eller senare. När hon hade tystnat, så var det som det hade blivit liv i hela skogen. Men han såg henne inte. Skogsarå var som ett vanligt fruntimmer. Hon kunde skapa sej till att likna vem som helst av fruntimren. Min farbror skulle hugga ned i skogen. Han satt på en stubbe och vilade sej. Då tyckte han att det var en av granngummorna, som gick på en smal skogsväg ett stycke från. Men han tyckte det var konstigt, för hon hade så brått. Och när han skrek på henne, så blev hon borta. När han kom hem, så gick han till den granngumman och frågade, vad hon hade haft för ärende till den skogen. Då talade hon om att hon aldrig hade varit utom dörren under den tiden. Det var inte bra, om skogsråa fick veta namnet på en. Men om man hade en kniv eller något sådant att kasta, så orkade hon inte få någon bukt med en. Hon var farlig på så vis, at hon förvillade en. Men om man hade en kniv att kasta då, så kom man rätt igen.
Skogsväsen
Skogsråa var kritvit och gick med händerna i sidorna, stor och grann var hon. Pappa såg henne en gång på en ås, när solen började skina på morgonen. Berättat av Vilhelm Ivarson, Sillegård, f. 1875 (?) i Östmark. Det var en, som talade om, att han hade sett skogsrån. Han mötte henne en sommarmorgon på en mosse. Hon var stor som ett berg, sade han, och hade ögon stora som kaffefat.
Kloka
Det är allt bra länge sen det var några riktiga finnar häruppe på skogarna, men det finns allt de som är släktade med dem. Det bodde finnfolk på Hittaso. Den gubben kunde allt mer än andra, för varken skogsrå änne an- nat ont kunde få makt med honom. Han gick hur som helst i skogarna, men det hördes aldrig till att han gick vilse. Men de sa, att han aldrig gick utan bössa av stål.