Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittror.
Min mor var på Brunsjövallen här i Hög då hon var ung. Från den tiden har hon berättat, att hon kunde bli ropad om natten. Hon hörde tydligt att man ropade Margit. En kväll såg hon en rad kreatur, som gick ned till sjön. Hon hörde, att det pinglade. Men efter en stund var allt försvunnet. Se, när inte "vittrorna" fick plats på vallen så kunde de hålla sig i dess närhet.
Vattenväsen
Det var vittra i alla sjöar. Var det någon som fick se vittra i sjön, betydde det någon kommande händelse.
Vittror på väg till ett kapell
Min matmor Märta Edlund i Hartung på Alnön berättade år 1906, att hon en kväll strax före kl. 8 e.m på väg till babtistkapellet mötte ett helt sällskap små vittror med schalar, knutna bak på ryggen samt huvuddukar, knutna under hakan. I händerna hade de psalmböcker. Vittrorna gingo tvärs över vägen till metodistkapellet. Där skulle det då ej vara sam- mankomst, men det var ändå väl upplyst. Märta hade flera personer i sällskap. Hon uppmanade dessa att stanna, medan vittrorna gingo förbi, och det gjorde de, men de sågo ingenting.
Vittror
Det var en gång för mycket, mycket länge sedan, så kom en gång en vittra till en stinta och berättade, att hon aldrig någonsin kunde bli salig som människan kunde göra. Hon hade en gång varit människa hon också, men så en gång, när hon hade förbrutit sig, hade hon blivit förvandlad till vittre. Hon hade försökt att bedja och sjunga som de. Men hon hade inte kunnat. Det blev aldrig sådan bön eller sång som hon längtade så ivrigt efter. Hon skulle alltid få förbli vittra och känna sig osalig. Om hon skulle kunna få en människa att svärja en särskild / ed, så skulle hon få förlossning ur alla band. Ingen män- niska hade velat hjälpa henne med det. Hon kände sig en- sam bland andra vittror. Stintan gav henne ett band. Vitt- ran försvann. När stintan vände sig om, låg det ett brett band av silver på bordet. Det bandet förde lycka med sig åt stintan så länge hon levde.
Per-Uno Ågren och Evert Larsson
Sida A. Berättar om skolgång och ungdom. Speciellt om godtemplarrörelsens första tid där. Om superi. Friarepisod. Kyrksta´n i Backen. Sida B. 29:2 Sägen om vittertaget barn. Memorat om vittertagen ko, vittra tvättar kläder. Vittras flyttningar. Vittra hjälpte till vid en kalvning - lokalsägen. Lagård över vittras matbord - sägen. Mynt i lagårdsknuten, trygga nyköpta kor. Berättelser om botare och sjukdomar. Spiritus. Berättelse om ett bud som drack upp brännvinet som skulle vara till sjukdomsbot och istället gjorde egen blandning. Baran - familj i Dalsjö avslöjades. Sägen: kvinna skållad i kyrkan. Tidigare hade man 4 måltider: Lillfrukost, möravärn, storfrukost, aftavärn. Berättar om rätter vid måltiderna, kosthåll och tillagning. Något om dialektens förändring.
Vittra tvättar trågen
Då det regnar och solen skiner, då ska vittra tvätta trågen, har dem sagt.
Vättar och vittra
Vittrorna voro mindre än trollen och större än älvorna. Men det måtte ändå ha varit samma väsen. Ortens benämning på dem: "vittror" "underjordiska" "oknytt" (gemensamt ord för allt mys- tiskt eller det som rörde sig om de underjordiskas tillvaro). Dessa väsen troddes bo under stenar, i jorden, vid fäbodar och i stort sett vid människoboningar, som fanns i skogarna. De lev- de mest i ensamhet. Men jag har hört talas om, att man sett fle- ra vittror på en gång. De kunde hjälpas åt med kreaturen. Då bru- / kade en vittra gå före och locka och en gå efter och driva på. Ty vittrorna hade boskap. Man fick inte bygga över deras bo eller över deras vägar. De hämnades på den, som kommit att bygga i de- ras väg. De kunde både spinna och väva. Det berättades, att de ut- fört sådana arbeten i fäbodarna. De kunde också snickra och köra hästar. Över huvud taget kunde de utföra samma arbeten som männi- skorna. Vittrorna ha uppkommit från Lucifers släkt. De brukade få mat av människorna.
Vittror visar sig före regn
Vittren brukar visa sej före regnilar (väder med hastiga växlingar mellan regn och sol). 'n Manne Jonsson, han tala om att han for ut på ett skifte här, det var i slåttann, och då han kom dit så såg han en kvinna som gick där och räfsa och kappese (skyndade sig) så det var värre. Han trodde det var pigan och tänkte: "Men vad friden, har hon hunnit hit före mej!" Men innan han hann fram, så stormregna det. Och kvinnfolket var försvunnet. Det var vittra.
Tro om björnen
Björnarna det är grisarna åt vittren, sägs det, och därför ger hon dom två kannor blod då dom ligger i hi (ide).
Vittra (motsvarande, skogsrå, huldra.
Det var en som de kallade Vitterpelle, för han vär så "känn" (god vän med Vittra.) En dag på våren spordes det att det var mycket gott fiske ute vid en holme i skärgården. När Pelle kom båtstaden sin var båten borta, det var illa, hur skulle han komma ut till fiskeplatsen. Så med ens stod en vacker flicka, - hon var vitklädd - bredvid honom. Det var Vittra. Skär dig två barkstycken ur den där granen, å bind dem under dina skosulor, å ställ dig på vattnet så kommer du snart till fiskehol- men sade hon. Pelle gjorde som Vittra sagt, och det bar iväg med stor fart ut till fiskeplatsen. När de andra fick se honom komma, på detta sätt, sade de." Det är Vittrepelle", det är Vittra som hjälpt honom. Å nu ä dä nog slut på fisketuren för oss, för nu ska nog Pelle ha all fisken. En lärarinna från samma trakt har berättat. Dar sågs ofta i skogen en vacker flicka som vallade sina små vita kor. De hade alla bjällror som klingade så vackert. För det mesta var hon vitklädd, men det sades även att hon tyckte mycket om rött. Om det var några personer som hon ej tyckte om så, brukade hon göra något spratt, ja de dä ä Vittra som ställt till, sa de då.
Vättar och vittror
I Östergötland var de förfärligt vidskepliga. De tala' om att de skulle försona sej med vittrorna, sa de. Det var något slags väsen, som inte kom överens med folket.
Att skydda sig för vittren
Då man lägger sig på backen ska man lägga stål först. Då har inte vittren makt att göra en något. Det var en gampojke här i Orrnäs, som hade lagt sig ute och somnat i slåttann, och då han vakna så skaka ena armen för honom så förfärligt. Men då han åt eller höll i lien eller så, så var den stilla. Likadant också när han satt i kyrkan. Men så fort han kom ut, så skaka han likadant. Han rakt nötte sönder byxorna utav att armen slog emot dem. Till slut var han en visgubbe, och han sa att han hade legat åtför (i vägen för) vittren. Och han laga ihop nånting åt honom, som han fick smörja med, och då vart han bra.
Vittror
På gränsen mellan Rammsjö och Ljusdal ligger en gammal fäbodvall som heter Skån. På den vallen skall följande händel- se ha inträffat. Så berättade min mor. En "bopiga" var ensam på vallen. Då hon kommer att titta ut får hon se ett följe med "vittror". De kom in i stugan och klädde henne till brud. En av vittrorna ville gifta sig med henne. Hon kunde inte komma undan utan var tvungen att iklä- da sig all brudstass. Innan de fått makt med henne, lyckades hon hinna knyta ett band om hundens hals, varefter hon visa- / de hem honom. Det dröjde inte länge, förr än hunden var hem- ma. Husbonden anade oråd, sadlade sin häst och red skynd- samt till vallen. Där var bröllopet i full gång. "Bopigan" var klädd i krona och slöja. Allt glänste av silver och guld. Det säges att bonden kastade stål över bruden i det- samma som han ryckte av henne slöjan. Vittrorna försvunno med all övrig brudstass. Det säges att bonden skänkte slöjan till Ljusdals kyrka och att man lät förärdiga en altarduk av den.