Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Gasten är en gammal lantmätare. Han sprang med sin kedja och rasslade mot stenar och bergklippor. En sa' att han hade sett gasten. Gasten liknade en stor låmme (lammunge), sa' han. En del sa', att gasten var lik en stor hund.
Myling
Mördat barn, som spökar, kallas för ”gast”.
Gasten
Gasten är som en fågel. Han kan ge örfilar med sina vingar.
gastar.
Du ska akta dig så att inte gasten flyger över däj, sa' mor till mig. Det skulle vara en slags ande, å den var farlig, för allt som hörde till de döda var farligt. - De små barnen som blev mör- dade å nerlagda i smyg, flög som "gaster" i luften. Det var det att en fick höra dem skrika.
Gastar
Här i Våmb var allmänna talet förr, att, ville man vara fredad för gastar skulle man hålla sig på dikes- kanten för gastarna färdades alltid mitt i vägen. I backen upp till kyrkogården blev folk förr ofta gastakramade, då var det ett bra botemedel att, springa upp ooch trycka sig mot södra kyrkogårds- dörren.
Myling
Mördat barn som spökar, kallas för "gast". Det var länge sen jag hörde talas om det. Men på det ställe där "gasten" skrek hade ett nyfött barn blivit mördat. Det var en torptös på skogen som hade fött en unge å lagt i en grop. Där fanns det "gast" så länge jag minns.
Gastar
En karl som var full, frös ihjäl en vinter här uppe i en hage. När en av mina bekanta gick förbi där, kom gasten och hängde sig på honom. Han fick så tungt att bära. Slutligen lyckades han krypa upp på en åkerren. Och så fort han kom på odlad jord så släppte gasten.
Gasten
Gasten har jag hört. Jag och mina syskon var en gång på väg till Småsjöarna häruppe för att meta. Då var gasten uppe på ett högt berg och skrattade och ropade. Först trodde jag det var hästar som gnäggade, men när han var nästan framme hos oss började vi springa. Vem vet vad det var, men det kunde inte vara något annat än gasten, för på vägen som går till Rydal var det många som hört honom. Men jag har aldrig hört honom varken förr eller senare. Jag sprang ut på gårn igen och som jag stod på gårn mellan stugan och lagårn, så tog det till och flabbskratta i kullen och det tog å rätt uppåt skogen. Det var en sorts fågel, gasten, för han kunde flyga. De trodde det var riktigt något trolltyg, men det var inte annat än en fågel, eftersom han kunde ta så rätt över bergen och uppåt skogen som han gjorde när jag hörde'n.
Gastar och gastrop
De prata om gastar, men det var inget annat än skrock. Det var sälarna, som låg på holmarna och skrek; så kalla de det gastar. Men de gamle hade ingen kun- skap om, att det var sälarna, utan de trodde det var folk, som var drunknade. När de drunkna, skrek de så, och sen skul- le det ljudet komma tillbaka. Så fort gastarna skrek, blev det styggt väder. Det var genom styggt väder de hade för- list, och då skulle de ha ropat på hjälp men ingen fått, och då skulle samma rop höras vid styggt väder. - Borta på fiskelägena, som Klädesholmen och så, där hade de hört gasten mycket, men / här i Marstrand hörde jag inte något vi- dare om det.
Gastar
Gasten var en sorts elak gubbe; han var inte ett spöke. Han bodde under broar. Näcken talte de inte om! Men kom någon körande och skulle köra över bron, då skulle han först gå av och spotta tre gång- er under luggen på hästen; ja, spotta rätt i pannan på hästen; då skulle inte gasten kunna uträtta något, men annars körde man utanför broräcket. Gasten kunde sätta sej på bördan för folk, så de fick pinas så. Och om de föll omkull och slog sej, då hörde de, hur gasten skratta- de.
Gastar
Var man tykig mot gasten, fick man stryk av honom. Jag hörde talas om, att en gång de drog not på Asunden, ropade gasten på andra sidan: "Smått, smått mute — mutregn!" Då var det en utav fiskarna, som skrek till: "Stort, långt knulepåkaregn!" — borde du ha, mente han. Det blev regn, så de måste gå ifrån sjön. Men när de kom ner igen, då hade gasten plockat isär varenda maska på noten. Mutregn, det betydde att det mutade dem, lurade dem till att ge sej ut och fiska, för då nappar det bra.
Gastar
Här va en di kallte 'Korslin'. Han talade om när han en gång var ute och gick. När han kom uppåt Häggulta li hörde han gasten skratta. Då gjorde han spektakel åt gasten och gjorde ett skrattane. Då hov dä sej på honom så han orka knappt gå. När han kom te Magerhulta bäck blev han kvitten. Se gasten orkar inte över vatten. Di räkna de som spöke kan ja väl tro. När då de skratta åt en hov den sej på dom och så dfina dä uppe i trätöppa.
Sju års abborrar i lön
Min morfar skulle ha rott en gast en gång från Stäk till Anholmen, hörde jag de berätta. Det stod en gast vid Stäk och en vid Anholmen, och de var så ilskna på varann, men de kom inte åt varann förrän morfar lova att ro över den ene. När gasten satte sej i båten, hade han så förskräckligt långa ben, så de räckte ända från aktersäte, där han satt, och ända över framgaveln. Gubben hade en stötel i båten; det är en sån där påk de har att pulsa med. - "Får jag låna fars klysa?" sa gasten. Ja, det skulle han få. När gubben lagt till med båte, sprang gasten opp till den andra och gav på'n riktiga tag med påken. Så ropa han till morfar och frågte om han tyckte han behövde mer. Jo, det behövde han, sa gubben, och han opp och ga'n en bleka till. När de rodde tillbaks, frågte gasten vad han ville ha betalt. Han skulle få vad han tog till. Jo, han ville ha noten full av sjuårs abborrar. Ja, det skulle han få. Och noten full med abborrar fick han, men de var inte större än hästskosöm. Si, abborrer växer så förfärligt sakta, men det hade gubben inte reda på. han tyckte han tog till så det skulle räcka, när han sa sjuårs abborrar. Men då fick han se hur stora såna är. Hade han vetat det, hade han inte nöjt sej med så dålig betalning.