Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsrå
Det var en pojk, som gick och mötte sin fästmö på kvällen. Det var klart månljus. Så kom det sig att han fick se, att det var skugga efter honom men inte efter henne. Då var det skogsråa, som hade skapat sig till hans fästmö, så att han inte kände skillnad på dem. Men eftersom hon inte hade skugga, så förstod han, att det var skogsråa.
Odens jakt
Pappa hade hört Odens jakt. Den jakten gick om natten. Det var många, som påstod, att de ha- de hört den. Men vilken natt det var, vet jag inte. Det ### tre hundar. De skällde. De två hun- darna skällde med grovt mål, och den tredje hade fint mål. Rätt som det skällde, så small det ett skott. Och för vart skott som small, så skulle skytten skjuta en skogsrå eller något annat ont i den vägen.
Skogsväsen
Skogsrå fanns. Jag var ute för't. Det var en kväll jag skulle gå hem från Götlunda över Ekefjälls hage. När jag kom på skogen, var det lögn att jag fick rätt på den rätte stigen, och det började skrika som ett barn uppi skogen. Jag gick ditåt, för jag skulle se vad det var. Då teg det. Då jag gick tillbaka, skrattade det. Då jag kom tillbaka dit, där jag ville börja min vandring, fick jag rätt på stigen.
Skogsrå
Det var något som far brukade kalla för monkeräjler. Det var när han tala om skorå och sådant. Han tala om en sådan monkeräjel. Det var en som var ute och jagade. Som han gick i skogen, så mötte han en fin dam. Han slog sig i prat med henne. Han följde med henne och de kom in i ett fint slott i skogen. När han vaknade på natten, så fick han se ett fruntimmer, som hade svans och hål i ryggen. Han svor till och då låg han långt ute på en myr. Det var skogsråa, som hade förvillat honom.
Mannen stöter kniven i skogstung fruns sårbara ställe.
En man, som vistades i en skogsbadstu, fick besök av ett skogsrå. De levde samman en tid. En gång sporde mannen rået, om hon kunde dö. — »Nej», svarade rået, »men jag har en liten fläck på min kropp strax under vänstra armen; om någon visste av den, kunde det gå mig illa». Mannen, som ville bli henne kvitt, passade en gång på och stötte kniven i hennes kropp på det ställe där fläcken satt. Hon ljöt då döden.
Skogsväsen
Vid sjön - sjö såg far "skogsråa" el. om det kunde vara "sjöråa". Han såg ett kvinnfolk som sprang ef- ter kanten på sjön. Hon var så trasig att att den "ene filla slog te den andre". Rätt som det var blev hon borta, men det alldeles som "dunsa" å brakade i skogen. Sen fick han höra en skratt som han inte hört maken till, men då var det han som "pela sej" iväg å hem fortre än vanlit.
Skogsrå
På Forsvik var en som lagt sej inne med ett skogsrå. Han hade henne länge men ville bli av med henne till slut. "Dä ä ena anner som har lagt sej emellan, så vi får sluta, du å jag", sa' han till henne. Nej, det ville hon inte. "Skjut henne!" sa' hon. "Dä ä inte lönt, för dä tar inte", sa han. "Jag ska ladda åt dej", sa hon. Ja. När hon hade laddat, sköt han henne. Då blev det ett sånt hallo i skogen så!
Odens jakt
Min morfar talade om mycket. Han hade varit med och hört Jakobs jakt på Djurskog. Han och ett par till var ute på jakt. Rätt som det var fick de höra hundar skälla. Den ene gnall fint, men de andra två hade grov skall. Så small det, och då var det som om hela skogen hade brakat ned. Det blev alldeles mol tyst. "Nu stöp skogsråa" var det en av morfars kamrater, som sa. "Nu är det inte lönt att vi går på denna skogen mer i dag."
skogsväsen.
Det var en gång en kolare som kolade en mi- la. En dag när han arbetade vid milan kom e skogsrå och frågade vad han heta. Kolaren blev arg och som han hade varm tjära intill milan, så tog han tjärsleven full med tjära och slog i ändan på henne. Då skrek hon och trodde hon skulle få hjälp av de andra trol- len: ”sjôl slog mig, sjôl brände mig.” ”Då må du så gärna ha’t,” svarade det från bergen.
Skogsväsen
Öst i skogen var en höjd som kallas Högfôgsen. Där skulle det bo en 'skogsrå,' så där ha folk varit så rädda. Vid ett litet tjärn där såg de henne. När de gamla gub- barna var till tjärnet å metade, så var de så försiktiga för att de inte skulle 'uroa' henne. Hon var som ett fruntimmer, men hon hade 'rompa'. När hon ville vara elak mot någon så gjorde hon så att han (hon) fick gå kring kring i skogen. Å efter vad de sade, så ville det gärna gå så på den höjden å i de trakterna.
Skogsväsen
Det var en kolare, som höll på att kola vid nor- ska gränsen. Han hade hört namnet sitt ropas i fle- ra nätter. Till sist svor han till och frågade, vem den var som ropade. Då skuttade det i skogen och i detsamma fattade milan eld. Han skyndade upp för att släcka den. Då föll han ned i elden. An- dra, som voro i närheten, skyndade att dra upp ho- nom, men han blev inte vid liv. Det fick han till straff för att han svurit på "skogsråa".
Skogsväsen.
Det var en kväll som en person gick hem från sin fästmö. Som han kom till en skog fick han se en vit gestalt stå vid vägkanten. När han kom mitt före densamma, så var det som om det hade blivit ett sken i stället och det försvann ovan skogstopparna. När han kom läng- re bort i skogen, så fick han höra "e könsti läte". Det var som om en människa hade hållit sig illa eller som då en kvinna får barn. Skogsråa kunde skrämma folk på det viset.
Bortbytingen
Det var länge sedan jag hörde folk tala på bortbytinger. Men jag hörde det i mina uppväxt- år, för då fanns det allt ännu folk som trodde på det. En bortbyting var en sådan där "fante" som på något oförklarligt sätt hade kommit i stäl- let för det rätta barnet. Det kunde vara skogs- råa, Sjöråa eller trôlla som hade sådana med sig. Om de lämnade en sådan så tog de ett riktigt barn med sig. Det var späd- barn som inte var döpta, som var farligt för. Bortbytingen fick stor mage och stort huvud. Han fick aldrig förstånd som en människa.