Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen.
På Sundsberget på Orust var grön skog. De började hugga ut där, så där blev glesare. En karl gick och högg där, och han hade en stor, svart hund med sej. Så kom där ett fruntimmer, ett skogsrå. Hon var så fint klädd och hon gick och smila' mitt för honom. De var lättsinniga (de = skogsråna). Han kallade på hunden och hetsade honom på skogsråa. Då vände hon och sprang och hunden efter. Om han räckte henne vet jag inte, men han kom igen dyblöt. Sedan fick han inte se skogsråa mer.
Skogsväsen
Far talade om skogsråa. Hon var som ett bak- tråg i ryggen. Han talade om, att hon kom till en gubbe, som höll på att bränna tjära. Hon ställ- de sig vid tjärgrytan och värmde sig. "Vad heter du?" frågade hon. "Jag heter själver", svarade gubben och så tog han en slev tjära och kastade i räva på hen- ne. Då sprang hon och skrek: "Själver har bränt mig, själver har bränt mig." Då skrek de andra: "Har du själver bränt dej, så får du själver ha't så gott."
Odens jakt
"Oden" skulle inte få vila förrän på domedag. Han hade ohelgat sabbaten med att jaga. När han kommer med sina hundar, så är det en vild fart så att småskogen böjer sig. Men nu får han inte jaga annat än skogsråa och troll. Annat kan han inte komma åt att skjuta. Den jakten går både på vatten å land. För far hade hört henne både på sjön å i sko- gen. Han ville aldrig gärna tala på det, för det var en styggelse, sa han.
Skogsrå
Skogsråa talde de allt om. Det var två som var ute tidigt en morgon och skulle jaga hare, men de fick inga harar se. Så mötte de ett grant fruntimmer, som frågade dem, om de hade fått nån hare. "Nej, vi har inga harar sett till", svarade de. "Då ska I snart få", sa hon. Ja, strax därefter fick de se en hare, men då sa den ene: "Den ska vi inte skjuta, för då kan vi komma i hennes våld". Och de sköt honom inte.
Skogsrå
Dä va en ifrå Bockere, som geck ner i skogen ve Stavika å han kände att dä hang nö på ryggen på'n. Han ble krokbent ätter den beta. När han geck över sjöbäcken, så ble han å mä börda. Se dä va skogsråa, som hängt sej på ryggen, å tockre väsen skulle inte kunne följe mä över rinnene vatten.
Skogsrå
Vid Råbäcken höll hon till. Det var en jägare, som fick se så mycket fågel på andra sidan bäcken. Det satt fullt i träden. Han sköt undan för undan, men inte en enda fågel föll ned. Då blev han ond och svor till och gick över bäcken till andra sidan, men då fanns inte tecken till fågel. Inte hade han heller sett, när de flög, eller hört att de flyttat på sig. Skogsråa kunde "förvänne öga" på folk, å då såg de allt möjligt som inte var som det skulle vara.
Bergväsen
I Nolstuga i Näs kom e bergdusekäring änne om det var skogsråa — för ho skulle vare så vacker — in en gång å ville låna kärnan. Då sa hon så här: "Käre gullemora mi, får ja låne tullevecka di, ja ska tulle litte grann, mi tullevecke ha gått sönner, du ska snart få igen'a." När hon lämnade kärnan tillbaka, var hon full i smör.
Skogsrå
En skogvaktare Mossberg var ute för skogsråa. Hon släppte ut sina getter och får och sa till dem: "Akta er för den okammade och otvättade". Mossberg var så då. Hon sa så till vart och ett djur. Men han pessa i händerna och tvätta sig med det i ansiktet, och så harka han med handen genom håret, och sen sköt han får och getter för henne. Då ropa hon: "Kom hit, fader Mossberg, ska du få supa kål!" "Sup din kål själv", sa han. Hade han ätit, så hade han varit fast för henne
Skogsrå
När skogsråa fick veta det kristna namnet på karlar- na lät hon dem aldrig vara i fred sedan. Det var en gubbe som hette Lars, som hon brukade komma till. Det var då det fanns gott om vargar, och en gång hade de kommit in i ladan, hos Lars. Skogsfrun satt på rännet och lekte med foten mot vargarna: "Tasse, ta fot! Tasse, ta fot!" men då var Lars framme och knuffade till henne så hon föll ner, och vargarna åt upp hen- ne.
Skogsväsen
En i Lysvik hade barn med "skogsråa" påstod farmora. Hon hade kommit som den finaste fröken. Denne "kärn" låg i skogen å kolade, å det var då hon passade på att ta honom. Denne "kärn" var gift. Hon hjälpte honom alla nätter vid milan. Så fort det blev kvällen, så kom hon. Han fick så mycket kol å ha- de så god tur med milan. Allt gick så bra. Men när hon hade hållit på å hjälpt honom en tid, så ville hon gifta sig med honom. Det hade blivit barn, å hon ville inte släppa honom. Han talade om för henne, att han var gift. "Då kan du skjuta käringen din", sade hon. Det har jag försökt med flera gång- er svarade han, men det biter inte skott på hen- ne. Om du vill, så skall jag ta å lâ ut skott åt dig, å det skottet skall bita på själve / den. "Det må du göra", svarade han. När hon laddat bös- san, så bad hon, att han skulle skynda sig att skjuta. "Jag skall vakta milan", sade hon. När han kommit en bit så tvârvande han om å sköt på "skogs- råa." Hon stöp i detsamma som det small. Men hon ropade: "Hade jag trott dig om det jag, så skulle du inte stått där." "Råa" hade svans. Johannes Åsfelt gav sig sjutton på att det kom e tockane ne till honom på Store-åsen.
Skogsväsen
Mor hade varit ute för "Skogsråa". Hon såg hen- ne i en "brôte".Hon hade grön klänning å rött huvudkläde. Hon var precis som en gammal kär- ring. När man fick se henne, så försvann hon, för man blev rädd å bad till Gud. Men morfar hade varit närmare henne. En gång han brände tjära så kom hon fram till honom. Hon frågade vad han hette. Men han talade inte om rätta namnet., utan han sa- de att han hette "Själ". Han visste, att om han hade varit så dum, att han hade ta- lat om namnet, så hade hon fått makt över honom. I alla fall så vände hon blan- ka ändan till värmen å ställde sig där å värmde sig. Morfar visste på råd. Han / tog en slev av den hete tjäran, å kastade i än- dan på henne. Då blev hon skrämd, för hon brände sig, å sprang därifrån å skrek. "Själ har bränt mäj". Men hon fick inte annat svar än "ha du sj-äl bränt däj, så kan du själ ha´t så gött." Det var "Skogsråa" som ställde så att en gick vilse. Men om en hade kommit vilse, så skulle en sätta sig ned å byta skon, å ta den vänstra skon på högra foten.
Skogsväsen
Benämning på kvinnligt skogsväsen: ”Skogrå.” När en var liten å de var rädd för att en skulle springa åt skogen å bli förvillad, så skrämde mor en för ”skogsråa”. Hon var i skogen. Hon kunde göra sig till en buske. När en kom intill henne, så blev hon som en människa, då kunde hon ta en med. Se’n kunde en inte hitta tillbaka utan en fick stanna i skogen. Di som låg i kojorna i skogen kunde inte veta ordet av förrän di kunde ha ”skogsråa” när sig. Min farfar var i skogen å kola å då skulle han passa på å bränna tjära med en gång. Han höll på med det, men då kom ho som ett yrvär å ställde sig mitt för varmen. Han höll på å inte skulle komma intill. Det börja å brinna, så han var rädd att det skulle ta eld i tjäran. Men ho gick inte dän. När ho hade stått å gnutt [?]en stund, så fråga hon va han hett. Men då va dä han som inte va sen å tog tjära i sleven å drev i ä’n på henne å sa, att han hette "sjöl”.. Ho i springinga åt skogen å skrek: ”Sjöl brände mäj, Sjöl brände mäj.” Men se`n fick han vara i fred.
Skogsrå
Mi gummas far han va framme för skogsråa. Han vart kuggad å'na så helsikes en gång. Si, förr så bruka di resa opp te Bergslagen å sälja sina produkter, å då kunne di vara borta i åtta dar. Ä när han kom hem en gång, så fick han si, att hustra å barna gick oppe i ett fall där på andra sida sjön å plocka smultra. Å han gick dit, men när han kom dit, så fanns de inga där. Då gick han ner te gårn, men som han kom dit, så såg han, hur di gick i Killingahagen, hustra å alla barna, å skar löv. Då gick han dit, men han kunne inte se te dom. Så gick han hem för andre gången, men då kom di ifrå e tvättstuva nere ve sjön, å där hadde di hållts å tvättat hela tiden. Men då va de verkligen dom förståss. Så skogsråa narra'en två gånger.