Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Om en människa blev utsatt för mara så så var det till bot att en tog "martover" (sam- manväxta kvistar) å lade i sängen hos sig. När hon kom åt en så var det som någon skulle sät- ta sig på bröstet. Det blev så tungt. Det var folk som var "mar". Den som var luden på kroppen var inte säker. Fruntimmer som hade rött hår på "fetta" hade mara med sig.
Mara
Med denna "mara" som de hade så mycket att göra med förr i "vâla" var fälle inte annat än toke di drömde. Men di påstod att det skul- le vara som en människa som kom å lade sig på bröstet. Di skrek när di hade mara på säj å jämrade sig. Om en väckte på den som skrek, så blev "mara" borta. En skulle inte ställa skor- na med "tärna" inåt bädden om kvällen. Det var bäst om skodonen ställdes vid dörren. Mara kom på både hästar å kor. Hon talkade till manen och svansarna på hästarna. Om hon red på hästen om natten, så var han "gôrsvett" om morron. Han var så att han darrade i krop- pen. Om du ville ha hästen i fred för mara så tog en å gick å skar av en "marbôske" av / en björk. Denna "marbôsken" hängdes över hästen. - Det var på ett ställe som hästen stod svett varje morgon. Då tog husbonden å hängde en lie över hästen, för det skulle också vara bra mot maran. På morgonen, när han kom till stallet, så hang drängen död på lien. Det var dräng- en som var "mara". Om en låg på magen så var det inte farligt för maran. Och det fick allt de mest göra som var utsatt för henne.
Mara
Min man var med o kola som liten pojke, o en dräng där hade så ont av maran, han jämra sig så. Min man var så rädd, men till sist ropa han honom vid namn, o då vakna han. "Mara rier den o den," sa' de. Det blev som en tyngd på bröstet när de sov.
maran.
Jag hade en grannkärring som var illa ute för "ma- ra". Hon sade att maran var luden. När hon tog tag å klämde så var det som om hon skulle ha haft fullt med hår på kroppen. Annars skulle hon se ut som ett kvinnfolk. För det mesta var hon osyn- lig. Hon "red" å "knôva."
Djur
Den 12 maj kom göken. Kom han före 12 maj, så bådade han inte gott år. Svalan skall vara här den 12 maj. Hon kommer om pår- mäss (?) på våren och far på pärmäss om hösten. Kråkan kommer i mars.
Mara
Mara är något i blodet, men de gamle sa, att det var onda människor, som kom om natten. En annan skall tända lju- set och ropa ens namn, så släpper maran. Man blir så svet- tig, när maran rider en. Man skulle ha stål under sängen, så slapp man henne.
Intervju med Brita Lisa Andersson (f. 1870)
Brita Lisa Andersson föddes den 10 mars 1870 i Nygårdsåker, Bolstads socken. Hennes far var från Erikstads socken och hennes mor från Bolstad. Brita Lisa intervjuades 1958 av dialektforskaren Erik Larsson.
Tomtar m.m.
På sômlie ställe har ja´ hört tales om att dä bruka å tröske om natta, ätter dä fôlk ha lagt sej. T.ex. i gamla hus. På Björne i den gamle oxlagålen va´ dä, som di skulle dra en hoper vanger. Där ha dä vôre e´ spökhôle i all tier. På Sönre Borgvik ha tom- tegôbber hôll te. Å i hytta här på bruke fanns dä förr i vala. Di såg dôm å hörde när di högg ve. På Skärsboställe va´ dä alldeles som om de skulle kaste arter över golve på môr- nera. - Dä va på ett ställe här (Säbyn) som di hade tomtegôbber i stal Disse hade rö tôppmösser på sej. Hôspen dör hade e brun mar, å den skötte di om. Men va dä inte tyst om kväl, ble dä inte bra. Te slut tog di alldeles överhanna, så att han feck rive ner stal å flötte´n dit han nu står. Dä va´ en möra, som den ene mara va sjuk. Tom- tegobbera hade gjort ve´a. När ho´ kom uttaför staldöra, stöp ho´ Men hôspen ställde sej på knä på mara å tog å sej mössa, senna läste han nöa böner, men va´ dä va vet ja´ inte, men han hade svartkônstrebok. Mara ble bra.
Maran
Mara, det var människor som var utsatta för det; när de somna var de ute och red mara. Kroppen låg väl still kanske; ja, ja, den kunde allt vara med den med. - Det var en som hade varit å på natten. Om morgonen sa systern till henne: "Vad i all sin dar har du varit utför i natt?" Då hade hon varit ute och ridit mara, och då hade hon stött sönder storetån så den blödde. Och det kunde hon väl gärna inte ha gjort i sängen. Men de visste inte om det själva, de som var å. Men den som fick en sån på sej en natt, den fick det inte för gott. Man blev riktigt genomsvett. Men var det bara så att man var god till och vrida sej på sidan, så blev man av med dem. När jag var yngre hade jag ont av det ofta. Det blev nå't tungt som la sej på en, så man höll nära på på att kvävas. Det var sägnen det skulle varit en bonde som hade så ont av det; det var en mara som red honom. Så var det en som sa till honom: "Du har ett dymlingahål i väggen, där kommer hon igenom." De borra in stöttn när de byggde husen; var inte det då igentäppt riktigt när de fora husen; skulle maran kanske komma in igenom de små hålen, hade de för sej. Hon var kommen in igenom det hålet. När då bonden kände det igen - han låg vaken och vänta på det då hade han lagat till en tapp och var kvick och satte in den i det där hålet. När det led till morgonen, då var det ett ungt vackert fruntimmer. Hon visste inte var hon var kommen ifrån, och han visste inte var hon var ifrån. Men han gifte sej med henne och de hade 3, 4 barn tillsammans. Hon var långt bortifrån. Men så frågte hon honom till sist, om han inte kunde säja var hon var kommen ifrån. "Jo, jag kan la tala om det, om du nu äntligen vill", sa han. Då öppna han det där hålet. och om morgonen var hon försvunnen. Och han fick då aldrig reda på var hon var åbliven. Men han hade barnen efter henne.
Vårhalvåret
Om Tranekvällen den 24 mars skulle man springa barfota runt stugan för att slippa bli sårfött eller få skavsår, kunde man om kvällen springa barfota på sju gödselhögar var man aldeles säker. Den som kom sist i säng kunde lätt bli riden av maran.
Maran
"Mara" skulle ha som klor på fingrarna, å när hon "sög sig fast" över bröstet med armarna, så höll hon på att "ta av" från den hon klämde. Hon såg ut som ett fruntimmer, sa de, som hade sett henne. Om en lade stål vid sängen, skulle hon inte ha makt att gå upp i sängen.
Maran
'Mara' skulle vara ett kvinnfolk. Men den skulle va- ra liten. Min mor hade sett henne komma som ett litet, litet fruntimmer. Hon höll på att klämma inälvorna ur folk. I stallet sattes upp en lie eller 'markost' över hästen. 'Markosten' var hämtad från en gran eller tall, som var buskig och hade som bollar på grenarna.
Mara
Karlar kunde bli antastade om nätterna, när de låg och sov. Det var vissa fruntimmer, som var mara, och de kunde fara i en virvelvind och fara vidlyftigt. De talte om ett sånt frun- timmer, som skulle ha sagt: "Dä ä langt te Knarra"; det vet jag inte, var det ligger.