Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Friarvisa
I midsommar tia då knapparna svälla
Husligt arbete.
Det var till att spinna på vintern. Sen skickade vi garnet till Mark, för det skulle blekas. Vi hade så ont om aska här, men i Karl Gustav, Kungsäter och Gunnarsjö hade de mycket skog. Det var på bondgårdar där, som de tog emot garn härifrån och blekte det. Sen började vi väva före midsommar och det skulle vara färdigt till andetiden i början på augusti. Då la vi ut väven på blekebacken. För länge sen fick vi skiftas till att vakta väven på natten. Det var bra, om det kom dagg på natten. Väven skulle vara färdig till Larsmässe; då skulle den till Göteborg och säljas på marknaden. Of- ta hade de då med sej fläsk efter en gris på lasset och ibland en spädkalv.
Intervju med Vestgärds-Stina (f. 1888)
Intervju med Vestgärds-Stina, född 1888 i Leksand, gjord av Erik Olof Bergfors och Torsten Ordéus gjord år 1971. Västgärds-Stinas föräldrar kom från Södra Bergsäng, Leksand. I rapporten från inspelningsresan skrev Torsten Ordéus om mötet med Västgärds-Stina: "Hon berättar om helger, kyndelsmäss, midsommar, hur man gjorde ost, messmör m.m. När man släppt korna i vall blåste man i horn. Hon berättar om detta och att det fanns varg förr, om beredning av skinn, återigen om helger, julbockar, julgumse, om hur man svepte döda, utsjungning av liket, namn på byfolk etc." Foto: Torsten Ordéus.
Majstång
Majstången är ett syndigt och hedniskt bruk och sådana hade de många förr. Jag begriper inte att de hade så mycket dumt för sig förr i världen. Majstången står det ju om i bibeln, att det är hedniskt. Det står om att de hade offerlunder och där dansade de t.o.m. Men fastän det står lunder så var det bara ett enda träd. Så skriften fördömer tydligt majstången. De har den ju kvar än men inte så mycket nu som förr. De brukade ha mindre här och där. Och så hade de stora på en del ställen. På Löv- åsen hade de en stor och på Björkefors hade de en. På Lövåsen brukade jag vara mycket på den tiden och dansa på midsommar. Där hade de ett hammarverk i toppen på majstången, därför att det var bruk där. Hammarverket var kopplat till en liten väderkvarn, och om det blev blåst så gick det och smattrade värre.
Offerkälla vid offerställe
Det sägs att prosten Arendt Grape 1759 upptäckte en järnhaltig hälsokälla på en knapp km avstånd från Södra Vi kyrka. Men källan var nog känd förut av bygdens folk. Prostens upptäckt betydde emellertid, att källan blev mera känd utomkring. Det blev stor tillströmning av brunns-gäster, och brunnen var livligt besökt långt fram i tiden. Största antalet gäster hade den 1917 eller 1918, då antalet steg till mellan 600 och 700. När en "giktbruten" kom till Södra Vi hälsobrunn, kunde han på goda skäl hoppas på bättring. Vid brunnen fanns en väldig samling kryckor, käppar och rullstolar, som naturligtvis med stolthet visades för badgästerna. T.o.m. fullständiga invalider har efter lämplig behandling blivit så återställda, att de har kunnat lämna sina kryckor och käppar till samlingarna. Södra Vi hade liksom Medevi sin grötlunk. Klockan sex på morgonen gick en trumslagare runt samhället och slog revelj. När gästerna hade hunnit få kläderna på sig, bar det iväg i samlad trupp med trumslagaren i spetsen upp till Lunds kulle strax norr om kyrkan. Efter supen gjordes samma tur igen. Det var den egentliga grötlunken, och på den brukade t.o.m. invalider i rullstol följa med. Vid midsommar reser vi majstång nu liksom förr. I gamla tider lövades källan vid midsommar, och jag tror, att den seden ännu förekommer.
Majestång
Midsommarafton brukade man resa majestång på en slät backe, för att ung- domen skulle kunna dansa kring den. Majestången kläddes med björklöv och blombuketter. Flickorna fick binda kransar och kläda den, medan pojkarna fick bryta löv. Man brukade ha en granstång till maje- stång. Man brukade göra en stor krans till majestången och i underkanten på denna krans hängdes äggskal runt omkring. Man stack ett litet hål i vardera ändan på äggen, varefter man blåste ur inne- hållet, sedan träddes äggskalen, med hjälp / [Teckning] Majestång. / av en nål på långa snören och hängdes i kransens underkant, som teckningen visar. Dessutom brukade man löva kring kakelugnarna, i stugorna, till mid- sommar.
Djur
Göken. I Gällinge var det två gökar, som lagt sej på ryggen i ett ihåligt träd och skulle sova över vintern. En karl kom och fann dem, och han vände den ene och la´ honom rätt. På våren gick han dit, och då fann han, att den han vänt var död, men den andre var flu- gen upp. - Han ligger i dvale med vinern. Han har en liten fågel med sej, som bär mat till honom, det har jag själv sett. Göken kommer den 11 eller 12 maj. Han gal till midsommar. Gal han på hösåta - det skall båda mycket regn. Nolagök ä jolagök, sönnagök ä sorgagök, östagök ä tröstagök, västagök ä bästagök. Man skall inte härma honom, då skall tunga blö´ på honom.
Vårhalvåret
Petter Katt kastade en varm sten i sjön. De var rädda att köra på sjön sen, för då skulle det ta på isen likamycket under som på. "Om stubben bär katt Kyndelsmässenatt, så tar den var tredje stack." Det blir dåligt år, om det är frost och rim på stubben den dan. Vafferdan - här var inga vafflejärn i min barndom, men de började i min ungdom. Sen blev det vanligt att man skulle äta vaffler Vafferdan. Frost den 9 mars - då skulle det bli 40 frostnätter före mid- sommar. - April mä sitt skinn den körer barna in. / På Kristi himmelsfärdsdag skulle de vara fina. Hade de fått något nytt klädesplagg, skulle de ha på sig det när de gick till kyrkan den dagen. Påskdagen var det man skulle börja gå till sängs utan ly- se.
Om kyrkhelgerna
Nyårshelgen, påsk, midsommar, mikaeli och andersmäss, det var ungdomshelger. Vi ungdom vi gick körkvägen barfota och bar skorna och bar kläderna i witknyte (inknutna i en handduk). Aldrig ville vi åka, utan vi gick, och vi kunde vara 30-40 i sällskap. Vi vänta alltid på varandra. "Hon har int komme än! Och hon är int här!" sa vi. Och så vänta vi och gick allihop på samma gång. Och så vänlig ungdomen var! Ingen tycktes vara bättre än den andre. (Gummans son: "Och så låg ni i lag då, och for hem på söndag kväll." Gumman skrattar. Jag: "Jaså, ni låg i lag?" Han: "Ja, hä var väl dä ni mest for ut för." Gumman protesterar icke.)
Jättar
När Kattunga kyrka byggts, stod jätten på Navås och kastade sten. En flög till Kates på gränsen till Öxnevalla. En annan hamnade på Högareberg nära kyrkogården. Det finns märke på den efter jättens händer och knän. Stenen limmades alltid förr till midsommar så att den syntes långa vägar. Inne i Högareberg skall det sitta en stor jätte med pengahögar omkring sig. Men ingen är god till att komma fram till honom. Det skall finnas en gång som börjar vid Katabacke åt Öxnevalla till. Någon hade gått in där och kommit så långt att han hörde Kattungetuppar gala. Men sen kom han inte längre. Eljes skulle utgången finnas vid rävatrappan strax ovanför kyrkan.
Tupp och skrattande gädda vid källa
En tupp och en gädda hade förr något samband med hälsokällan i närheten av Kättestorp i Kisa, den s.k. Alskogskällan. Den ligger i en aldunge vid Humlehögsbäcken. Numera är källan igengrodd, men förr var den flitigt anlitad av sjuka. Vagnmakare Johan Andersson, Humlehög, berättade, att det i hans barndom var vanligt att folk samlades där på midsommarnätterna för att dricka. Vattnet ansågs vara starkt järnhaltigt. Folket gick dit i flockar vid midsommar, men en och annan kunde också gå dit vid andra tider på året. Vid midsommar lövades källan, och det var vanligt att de hotade lämnade sina kryckor kvar. En stor gran brukade ibland vara full av upphängda kryckor. Men det var inte bara sjuklingar som samlades vid Alskogskällan. Efter källbesöken var det allmän dans kring majstången vid Vimantorp. En predikant som bodde vid Humlehög brukade ibland predika vid källan, när mycket folk var samlat. Vid källan förekom aldrig dans, och inga andra sånger än religiösa sjöngs där. När mycket folk var samlat, pågick samvaron till kl. 2 på natten. Andersson visste ingenting om några offer i Alskogskällan, men det ansågs likväl att det var något övernaturligt med den. Källan ligger i en bergsskreva vid bäcken. Varje natt hördes en tupp gala på toppen av berget, och det skulle betyda, att källbesöket var slut. — Min far, berättade Andersson, var nere vid bäcken för att ta krabber (kräftor) med eldtång och tjärbloss. Han varsnade då en stor gädda, som han slog till med eldtången över ryggen, så att hon vände buken upp. Då hördes ett ihåligt skratt uppifrån berget, och på samma gång slocknade blosset.
Slåtter, skörd och tröskning
Här var en gammal här ute som sa, att om isen gick åt söder skulle det bli ett gått år; men gick den åt öster blev det dåligt – Så hade de också märke på om det blåste nordanvind på långfredag; då skulle det bli ett dåligt år – Så långt rimfrostet kommer före jul – så- dant rimfrost som millar bort – så långt före midsommar kommer regn. Sen de hade gjort ifrån sej skördearbetet skulle de sätta sej på åkern och vila, annars skulle där inte bli något året efter. Tröska gjorde de med slagor. En del började kl. 2 på natten. De vila- de lite i mörkningen och sen gick de ut igen. De hade för sej de skulle ha tröskekanna, där tröskningen var slut. Det var en allmän regel att tröskningen skulle vara avslutad före jul.
Djur
Om svalorna flyger lågt säger de, att det skall bli regn. Flyger de högt blir det vackert väder och tork. Östagök är tröstagök sunnagök är sörjegök västagök är bästagök nordagök är jordagök. De talte om, att den som kunde komma under det träd där göken gol skulle önska sig tre önskningar och de skulle gå i uppfyllelse. Litet efter midsommar slutar göken gala. Det skulle inte vara bra, det skulle bli ett dåligt år om gö- ken gol ända fram i oktober månad. (sic!) Men om kattugglera skriker efter lussen skall betyda dödsfall. ”Klä vitt klä vitt”, säger de. Om skatera skrattar betyder det något galet. Ser de en räv så skrattar skatera. – Kornknarren är här ibland, men det / är mycket litet. Skatbon skulle inte vara bra att riva för de kan hämnas; det kan ske någon olycka.