Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsrå
Så var det en torpare, som aldrig fick vara i fred för skogsråa, för så fort det blev kväll, så kunde han inte hålla sig hemma. Han var tvungen att springa till skogen, och där var han till efter högsta natten. Så träffade käringen hans skogsråa en gång och då frågade hon, vad hon skulle göra vid den stora tjuren, som inte vill gå hem om kvällarna. "Jo", svarade skogsråa, "du ska ta tibast och vendelrot och mossa på taket på norra sidan skorsten, det ska du koka och ge honom". Käringen gjorde så, och sedan gick gubben inte åt skogen om kvällarna mer. "Om jag hade vetat det", sa skogsrået, "så skulle du ha fått se på annat".
Skogsväsen
Skogsrå och sjörå fanns det alldeles gräsligt förr. Det var en gubbe, som satt i skogen och brände tjära. De brände tjära och körde åt städerna och sålde. Tjära var en viktig exportartikel förr. Han var där på nätterna och vakta. När han satt där och brände, kom ett så grant fruntimmer till honom. Han blev alldeles förtjust i henne. Och han språka väl med henne. Hon kom där den ena natten efter den andra. Så talte han om det hemma. Då sa hans käring till honom: "Tag du en skopa tjära och slå på 'na!" För hon vände aldrig baken till, utan när hon gick ifrån honom, gick hon alltid baklänges, så länge han såg henne. "Så ska du få se hur hon ser ut", sa käringen. På natten när han låg ute i skogen, kom hon igen. Då tog han en skopa tjära och slänger emot henne. Då vråla hon så alldeles räligt och vände sig om, och då skulle hon vara ihålig bak som ett baketråg. Och det har jag hört många berätta, att de är ihåliga bak. Käringen skulle lära honom, så han blev av med henne. För fick ett skogsrå makt med en karl, så förtrolla hon honom så han blev borta, han kom aldrig tillbaka. Om man gick vilse, skulle man vränga rocken, så hjälpte det.
Skogsrå
Min mor berättade för oss barn att en person som stod och brände tjära fick påhälsning av "skogsråa". Hon kom fram till elden, tog upp kjolarna och värmde ändan, så frågade hon tjärbrännaren vad han het- te. "Ja hetter själver", svarade han. Så tog han en eldbrand och däng- de till henne med. Det träffade den nakna kroppen. Det sved, och hon släppte ned kjolen och sprang därifrån och ropade att "själver" ha- de bränt henne. Och det svarade: "Då må du ha dä så gôtt".
Vattenväsen
Den som var lik "skogsråa" och var i vatt- net, kallades "sjörå". Hon fanns bort i Tjär- nen. "Skogråa" gick inte i vattnet, men det gjor- de "sjöråa". Men om det var någon skill- nad på dem eljest, vet jag inte. Samtliga gånger var det omöjligt att få fiske i sjön. Det gick inte hur en bar sig åt, och ibland så blev det så mycket att en knappt orka bära hem den. Det var lurt med det. Men det var som "sjöråa" var sinnad till. Bäst strax efter solen gått ned och strax före hon gick upp. Mitt på natten var det inte lönt.
Skogsväsen
Skogsrå förvillar folk. Jag har varit ute för det en gång. Jag var tolv år då och var i Mjöbäck. Jag gick till ett stäl- le i ett ärende. Där var en liten rund kulle med träd på, och man fick gå halvvägs omkring den. När jag uträttat mitt ärende, gick jag samma väg tillbaka, men när jag kom till den kullen, fick jag gå runt den flera gånger. Jag kän- de inte alls igen mej. Jag visste inte då, att jag borde ha vrängt något klädesplagg. – Det är något ont, som förvillar människan, det är säkert.
Skogsväsen
Det var många mer än far som hade sett skogsråa. Mor- far och mormor hade sett henne på Finnskogen. Far såg henne så riktigt i skogen. Det var tidigt en mor- gon han var ute i skogen och leta efter en häst. Då kom det ett så fint fruntimmer och ville ta fatt honom. Han hade aldrig sett ett så grant fruntim- mer. Hon hade ett grönt grant kläde på huvudet. Far blev rädd och nämnde Jesu och Guds namn. Då blev hon borta. När han kom hem, så stod hästen på stallbacken.
[saknas]
"Mors morfar gick på jakt en dag. Då han kom fram till jaktstället var det ännu för mörkt, varför han gick in i lada för att vila. Om en stund kom skogsråa inspringande. Hon var antagligen förföljd av något otyg, ty då hon väl kommit in i ladan, ro- pade hon: "Tassenfot, Tassenfot, nu slapp du!" - Då hon märkte, att det var folk där, gav hon sej på flykten igen. - Hon hade så långa bröst, att hon kastade upp dem över axlarna. Baktill var hon urholkad som ett tråg".
Skogsrå
På Gegefjället i Ärtemark dödade skogsråa en de kallade Lusen i Rönningen. Han träffade henne på julnatten. Då lyckades han dock komma ifrån genom löfte att möta henne nyårsnatten. Den natten samlades emellertid folk hos honom för att rädda honom, likaså på trettondagsnatten. Hon lila och skrek och förde ett förfärligt oväsen därute. Men frampå hösten fick han släppa livet till. Han fick huvudet vridet bakfram. Man får inte svara, när hon ropar på en.
Skogsrå
Skogsråa kunde förvandla sig till vad som helst. En gång hade hon varit på marknad i Årjäng. Där spatserade hon som den finaste fröken med lång grann klänning och hatt på huvudet. Men då var det en pojk, som fick se att hon hade en rompa, som hang nedanför klänningen och släpade. Då bad han henne, att hon skulle dra in släpet. Han fick marknadspengar av henne. Men hon sade till honom, att om han gjorde av med alla pengarna, fick han inga i stället, men så länge han hade något kvar av dem, som han hade fått av henne, skulle det inte fattas honom pengar. Detta hade min mor hört talas om.
Skogsrå
Min svåger, som var ifrån Gärdhem, talte om, att en bonde hade gått åt skogen och hade sin yxa och skulle hugga ved. Då kom ett skogsrå till honom, och han kom inte ifrån na, utan han gjorde en gosse på na. Men skogsrået behöll yxan. Gossen växte upp och blev stor. Han kom till den här bondens gård och bad om arbete och bonden kände igen sin yxa. "Du får vara här, du slipper att gå så", sa han. Gossen fick bli där och han gifte sej med en piga och blev bonde där sedan.
Skogsväsen
Skogsråa kunde vara i lag med folk på marknaderna. Och det var inte alltid man kun- de skilja henne från ”en vanlig människa”. Det berättades, att hon gick bland folket på Nysäters marknad en gång. En dräng fick se den fina fröken och blev som smått förtjust i henne. Emellertid kom hon att vän- da ryggen till, och då fick han se, att hon hade rompe. Han sade då till henne: ”mamsell får visst dra på nyckelknippa.” Hon blev så tacksam mot honom. Och efter den dagen föll allt möjligt till hans hus. Han blev rik och förmögen.
Skogsväsen
Vid örttjärnet, som ligger här i närheten, såg de skogsråa i forna dagar. Hon ”lulle och locke” efter kreaturen om kvällarna. Annars hörde jag mycket talas om skogsrån. Den höll till titet varstädes i skogarna här omkring. Och hon fick skulden för myc- ket. Gick någon vilse, så berodde det på henne. Kom inte kreaturen hem i rättan tid om kvällarna, så hade hon förhållt dem. Om man hörde skällan åt annat håll än där kor- na i verkligheten uppehöllo sig, så syfta- de hon på att vilseleda den, som sökte efter dem.
Skogsväsen
Här bodde skogsrå ute vid Eksjö. Min far och en annan gammal man råkade ut för dem en gång och de höll på att inte or- ka hem igen. Den andre började på att skoja med dem, och det var nog. De var så granna framtill, men baktill var de ihåliga som ett baketråg. De kallte dem troll med. Min far och den andre gubben hade varit så sjuka, så de hade både kräkts och mer. När de fiskade, kom skogsrået och satte sej i ekan. Det var som en anka eller stor fågel. Då tyckte de, att ekan riktigt höll på att välta.