Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsrå
Skogsråa har de nog talat om att de kunde få se i skogen ibland. Men hon var farlig för hon kunde förvilla folk så att de inte visste vart de skulle. Men en del tyckte hon om och de hade nytta av henne för dem hjälpte hon. De kunde bara behöva gå till skogen med bössan så var det alldeles om det skulle komma djur till dem. Skogsråa kunde förvandla sig så ibland var hon ung och vacker men ibland var hon som den styggaste käring. Hon hade svans också.
Odins jakt.
Min morfar talade om mycket. Han hade varit med och hört "Jakobs jakt" på Djurskog. Han också ett par till var ute på jakt. Rätt som det var fick de höra hundar skälla. Den ene gnall fint och de andra två hade grov skall. Rätt som det var så small det och då var det som om hela skogen hade brakat ned. Det blev alldeles mol tyst. Nu stöp "Skogsråa" var det en av morfars kamra- ter som sade. "Nu är det inte lönt att vi går på denna skogen mer i dag."
Skogsväsen
Inte har jag varit ute för "Skogsråa", men det var många av de gamla här i gården som både hade sett och hört henne. Jag hade en farbroder som fick henne med på skjutsen härifrån och till kyrkan, men förbi kyrkan orkade hon inte följa med. Han fick se henne jämt som hon hoppade av lasset och inåt skogen. Håret var så långt så det släpade på backen. Somliga hade sett att hon hade en rompa in- nanför klänningen. Om en kom i närheten av henne, så kom en vilse. Om hon kom över karlfolk å fick malet, så skulle hon bli till människa hon också.
Skogsväsen
Det var en gång en tjärbrännar, som höll på att brän- na tjära. Så kom skogsråa till honom och gapade och frå- gade vad han hette. 'Dä ska du få veta', sade han. Ja' hetter 'Sjôl'. 'Vill du smake på denne go gröten kan du få' - å så gav han henne ur en slev. Då brände hon sig. Hon sprang sin väg å skrek: 'Sjôl brände mäj, Sjôl brände mäj'. Då skrek det från skogen: 'Ha du sjôl bränt däj, får du sjôl ha't.'
Djävulen.
Namn på djävulen: ”Den gamle, gammeln, satan, den lede, den onde, styggen, den stygge, djävulen, horngôbben, den svarte, gôbben.” - Han har, efter vad jag hört talas om visat sig som en drake, hund, människa. Om man gick baklänges kunde ”den onde” komma. Att vissla hörde ”den onde” till. Skulle inte vissla om kvällarna. Allt ont hade makt över barnen till dess att de var döpta. ”Lucifärs släkte” är ett ”ont släkte.” Till det släktet hör alla ”onda väsen,” såsom ”skogsråa,” ”tômten,” ”jättarna” o. sådana.
Skogsväsen
På Tossebergsklätten var "skogsråa". Farfar var där en gång å det var jämt omöjligt att han skulle ta sig därifrån. Vart han gick var det ett fruntim- mer före honom i vägen. Det var ett grannt frun- timmer. Men när hon vände ryggen till, så hade hon som en röd rävsvans bak i "rôva". Han blev rädd, så han tog till bönboken. När han hade nämnt Guds ord, så blev hon borta, men han tyckte, att han kände sig så konstig. Det var som om han skulle ha tappat något. Till sist kom han på rätt väg. Men han ville "nol ôt", fast han skulle "sö-ôt".
Skogsråa
I samma backe som "Gasten" visade sej brukade också skogsråa spöka. Dä va mest på kvällarne ho skrämde folk. En gång kom ett par fruntimmer å gick där å då fick de se framför sej skogsråa hur ho dansade på en stor sten. Ho liknade e naken kvinna. Håret hängde långt ner över axlarna. Fruntimra blev så rädda att de vände om ō vågade inte gå vidare åt det hållet.
Odens jakt.
Odens jakt hör vi här om vårkvällarna. Det är enkel- beckasinen, som har många fjädrar i stjärten, som åstad- kommer ett pipande ljud. De gamle trodde att Odens jakt var ute och förgjorde troll och illtyg. Här var en gubbe, som bodde på Aplabacken. Han var den som hade bäst reda på Odens jakt. Han hade sett Odens jakt flera gånger. En gång hade han (Oden) haft ett skogsrå, en annan gång ett troll och en tredje gång en varg kastad över manken på hästen.
Skogsväsen
Skogsrå - det skulle vara e' i Tolgerseredberga nära prästegårn så sent som i min tid. Där höllt hon till. Det var suttna (sådana) som gick dit upp och spelade kort. Hon kom till dem och ville, att de skulle följa henne på vägen. Hon ville inte visa baken. Framifrån var hon det skönaste fruntimmer, som kunde finnas. Var det en karl, som gav sej i lag med henne, skulle det aldrig fattas ho- nom något. I Hjärtum var det en, som hade låtit skogråa locka sej. Men så ledsnade han på henne. Då gjorde hon så, att han blev sjuk och dog. (Känner ej sägnen Tibast och vendelrot)
Skogsrået skyddade tjäder och orre
Det var en som hette Kristian Salmonsa som var ute och jaga och fick si det satt en tjäder oppi en tall. Och han sköt, men tjädern satt kvar. Och han sköt så det vart ett hål så han såg dagen genom'en, men han satt kvar. Och det var orrlek frampå ystersjön - det är orrlek där än idag på vårom - och det var en som var utre och skjute, och det kom fullt med orrar, och han sköt så han sköt hål på dom, men ingen feck'en. Jag vet inte vad det var. Men dom har sagt skogsrå skydda dom.
Skogsväsen
”Skogsråa” tog en med och gick vilse med en. En smed från Letafors hade varit i Bograngen på dans en natt. När han gick hem, så kom det en fin jänt emot honom. Hon gick av vägen och gick åt skogen. Vid en sten satt hon. Han blev liggande utmed henne. När han vaknade på morgonen, så hade hon knäppt upp byxorna på honom. Han blev sittande länge vid stenen och visste inte var han var. Se’n så kunde han inte hålla sig, utan han skulle till den stenen om nätterna. Så var det pojkar som borra och sköt i stenen, se’n fick han inte lust att gå dit.
Skogsrå
Skogsråa var ett stort fruntimmer. Hon höll sej mycket här på Vänersnäs. Hon skrämde en karl, så han sprang in i en lada och lade sej. Då kom hon upp och satte sej i skiftet i ladan. Där satt hon och sa': "Tasse, ta fot!" Men han smög sej så vackert fram och puttade till henne och sa: 'Åh, du kan ta alltihop!" Då blev det ett sådant skrik under lagårn. När de sedan såg efter om morron, då var det inte annat än några kvastpinnar. Jag talte vid honom, som hade varit ute för detta. Han hette Johannes och bodde strax intill här.
Skogsväsen
Det var en som hette Wetterstrand som kom ut för "skogsråa". Hon fick makt med honom. Å han skulle få hälsa på henne alla kvällar utom torsdagskvällarna, då skulle han inte få komma. Men så råkade han att komma en torsdagskväll, å då tittade han genom nyckelhålet. Då satt hon i badkaret. Å då stod svansen på henne upp efter kanten på badkaret. I visan heter det: Ack, kär Wetterstrand, vill du trolova dig med mig, så skall du bli den lyckligast på jorden! Det var en gubb som låg i skogen å kolade. Han hade fått fatt på en "skogsrå". Hon var å hjälp- te honom vid milan. Men så skulle de riva milan, å då skulle han gå bort ett slag, å / hon skulle riva ensam. Men han skulle inte få gå tillbaka förrän han hade slagit ett slag i ett träd. Det sade hon till honom. Men när han gick tillbaka, så smög han sig fram. Han bryd sig inte om att packa i trädet. När han kom fram till milan så var det en gammal stygg käring som höll på med kolen. Hon gick å släckte över kolen med rompa å hinken med vatt- net hade hon på näsan, för näsan var som en stor krok. Men han gick tillbaka å slog i trädet. Då kom han å fick se att hon var lika grann igen.