Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Trebandskvasten
Det var en som måste springa undan skogsrå. Till slut kom han in på ett ställe i Brattbäcken. Då rev skogsråa på dörren där, så att hon höll på att ha sönder den, men den gick inte upp. Sen ropa hon: "Treband kvast, kom och öppna!" Men det fanns ingen kvast där med tre band om, bara med två, så han gick fri.
Skogsväsen
Det var en som hette Wetterstrand som kom ut för ”Skogsråa”. Hon fick makt med honom. Å han skulle få hälsa på henne alla kvällar utom torsdagskvällarna. Då skulle han inte få komma. Men så råkade han att komma en torsdagskväll, å då tittade han genom nyckelhålet. Då satt hon i badkaret. Å då stod svansen på henne upp efter kanten på badkaret. I visan heter det: Ack, kär Wetterstrand, vill du trolova dig med mig, så skall du bli den lyckligast på jorden! Det var en gubb som låg i skogen å kolade. Han hade fått fatt på en ”skogsrå”. Hon var å hjälpte honom vid milan. Men så skulle de riva milan, å då skulle han gå bort ett slag, å hon skulle riva ensam. Men han skulle inte få gå tillbaka förrän han hade slagit ett slag i ett träd. Det sade hon till honom. Men när han gick tillbaka, så smög hon sig fram. Han bryd sig inte om att packa i trädet. När han kom fram till milan så var det en gammal stygg käring som höll på med kolen. Hon gick å släckte över kolen med rompa å hinken med vattnet hade hon på näsan, för näsan var som en stor krok Men han gick tillbaka å slog i trädet. Då kom han å fick se att hon var lika grann igen.
Skogsrået i Ladbacken
I den så kallade Ladbacken har bott, och bor väl än ett skogsrå, fastän hon numera, då folket ej vill tro på andeväsenden, ej gitter att visa sig; Och rätt väl är det, ty då kan hon ej dåra någon. Men ännu för en 5o å 6o år sedan hände det ej sällan att hon uppenbarade sig. Vid den tiden var det en dräng i Hillerstorp eller Finntorpet, som det äfven kallas, hvilken hade sin fästmö boende i Billinge och med henne stämt möte på Ladbacken. Flickan, som fått förfall, uteblef, men skogsrået tog hennes hamn och kom i stället. Drängen trodde det vara fästmön, och då hon bjöd honom en kringla, tog han tacksamt emot den, åt och tyckte den smakade förträffligt. I Men han hade knappast hunnit nedsvälja den sista biten, förr än skogsrået började skratta med full hals, så att det dånade i skogen, vände sig derpå om och försvann bland backarne. Men drängen hade sett nog, ty han hade sett den ihåliga ryggen och långa släpande svansen. Han skyndade hem i den ytterligaste förtviflan, troende att flickan som vunnit hans hjerta var ett skogsrå, ville han ej mer se henne, och blef slutligen "hufvudsvag" af sorg och grämelse.
skogsväsen
Dä ha vôre e fali ti mä denne skogsråa förr i vala. Menna di store skogera fanns kvar kun- ne en aldri vare säker för henne. Ho geck å strök bå här å där å kunne komme fram ända te stugera iblant. Ja' ha bestämt sett henne sjôl. Dä va ett frun- timmer som hade en grön schal kastad på axlera, å grönt klä hade ho. Ja' ble stånes å titte ät- ter henne. När ho skulle gå över jalsgår'n, så ställ- de ho sej först å titte senna la' ho dä ene be- ne över jalsgår'n, å dä va så långt så ho kun- ne gått stå skrensle över jalsgår'n. Men dä kôn- stie va, att ho ble borte som en skymt. Dä braka i skogen, så dä va förskräcklit. När ja' bodde i Åsen, så va ja' ätter fåra te dä nolere jale en gång. Dä va en söndagsafta, å ja' / hade brått. Men ja' feck hjälp. Men dänne gången va dä en kar' mä gröne klä'r å grön mösse. Å när ja' klappa i hännera, så klappa han ôg. Dä va styggt må i tro. En gång kom ho å hjälpte mej å körde ut kora. Som ja' kunne fatte, så kom ho frå en hög ås. Ja' ha erfare att ho leder folk vilse. Dä kunne ho vare retit led mä, om ho ville. Dä ä en sak som ja' kan gå dyr ed på. - Ja' va bort i e myr å högg. När de va gjort, skulle ja' gå hem. Ja' va ju näre på hemme, men kunde rakt inte känne igen mej, dä va stup omöjligt. Ho hade förvänt syna på mej. Ja' töckte att ja' geck i en stor môse, å allt va förvillat å i verkligheta va ja' ju ändå in- på stugeknutera. Kunne inte känne igen mej när ja' kum in te stuga för än ja' kom in. Ja' hörde, att dä traska å geck ätter mej, men ja' såg inte te nôn varelse den gången. Dä va nog inte långt unna än ho hade fått makt över mej helt å hôlle den gången. Ha ho bare vesst va ja' / hetta, så hade ho toge mej. En gång, skratta ho ôt sôn min. Han akta kora i skogen, å då kom ho. Ho sprang inte långt ifrå honom, skratta å klappa i hännera. Ja' ha vrängt rocken för te å komme rätt, men dä ä di som ha vrängt den vänstre strômpa. Om en gör dette, så får en se var en ä. Di kunne kalle skogråa för Talle-Maja. Dä va en som hade komme ut för henne i skogen å han hade umgänge mä henne om nättera. Dä va ille mä hustrua hanses för dette, för så fort dä ble kväll, så kom skogsråa å knacka på fönstre, å då måtte han gå. Dä fanns inga makt som kunne hôlle honom kvar då Men en kväll geck hustrua ut å môtte henne, inna ho hant fram te fönstre. Då fråga ho skogsråa va dä va te å göre ve en tjur, som inte kom hem te kväl. Jo, svara skogs- råa, en ska' gi honom vittan-lök å svartan smet å gräs frå nolere sija om körsten. / Ho gjorde som skogsråa hade sagt å ga' kar'n sin denne smeten, men se'n feck han allt bli henne. Näste gång, som ho träffte skogråa, så sa' denne: "Hade ja' trott dej om dä, skulle du aldri ha fått den lärdomen". Ja' hörde mor mi tala om e skogsrå, som hade blett bränd tå en tjärbrennere. När han hade bränt henne, så geck ho hem å tala om dä för e anna skogsrå. Va hetta den som bränt dej, fråga den som va hemme. Han hetta själver, svara den and- re. Ja' ha du själver bränt dej, så får du själver ha't ble svare. Dä va e skogsrå, som hade fåt en varg ätter sej. Ho sprang te e la', som stog i e äng. Där hop- pa ho ôpp i gluggen å sätte sej te å dingle mä bena ôt vargen å roppa "tasse tasse ta fot." Nu bar dä sej så te att en kar' låg i laa, denne rätta på sej å stöte te henne å sa: "Tasse, tasse ta alltihop". Ho trilla nu, å var- gen tog henne å släpa henne ôt skogen.
Skogsväsen
Jag låg i en kolkoja vid Trunhatts- mossen (Trunhatten) åt nordväst här (Nysunds sn.). En natt knacka det på dörren, jag sa': "Stig in!" Det kom ingen, då gick jag ut, o då var det ett hål på milan. Om en stund knacka det igen, men då gick jag inte ut. Men om ett litet tag tog det kojdörren o kasta av hakarna. Då gick jag ut, o då var det hål på milan igen, men jag såg ingen tillstymmelse till någon mänsklig varelse o inga spår. Antagligen var det skogsrå som väckte. Det skulle ej väcka, om det inte var något fel på milan.
Djävulen
Jag gick vilse en gång när jag hade varit ute på landsvägen en söndagskväll, fast jag inte hade smakat en droppe sprit. Jag skulle gå hem på en stig som jag hade gått hundra gånger och hundra till. Det var bara ett litet stycke från vår hytta, men jag kände inte igen mej och gick fram och tillbaka på stigen i över två timmar. Det va la någon dålighet, som förvillade mej. J.A. har inte hört att varken skogsrå eller gast vållat vilsegång. (Skogsråtraditioner saknas här. Förr fanns här alls ingen skog.)
Skogsväsen
Jag stod en gång vid en grind å såg efter fåren. Rätt som det var fick jag höra en bjälla. Det var ingen vanlig fårbjälla, för det klingade så vackert. Rätt som det var fick jag se en stor fårskock. Ett kvinnfolk lockade på dem. Hon hade så hög och gäll röst. Ef- ter fåren kom en liten grå hund. Det kunstiga var att alltsammans tvärt blev borta, å se’n fick jag inte se skymten av får den dagen. Det kunde inte vara annat än ”skogsråa”. Hon hade både får och kor som hon val- lade i skogen.
Bergväsen
”Bergfôlk” bodde i de stora bergen. Det var tal om att det har funnits sådana över allt i bergen. Det skulle finnas både manliga och kvinnliga. ”Bergstrôlla” hade fullt med silver. Det hörde jag så många gånger att de gamle satt å talade på. Om ett djur inte kom hem till kvällen så hade ”bergfôlka” fått makt med det. ”Di sa, att bergfôlka bergtog både fôlk å krätter. Men det är så länge sedan det var talat på sådant så en ha glömt det. ”Berghunn” skulle följa ”skogsråa”. Det var hennes vallhund.
Skogsväsen
Min farfar berättade att han en gång under åskväder såg en skogsrå springa med stor fart rätt över de stora Remmenejärdena. Hon sprang åt en plats, som kallas Osjököket. Det sades, att skogsrån hölls till där. Skogsrån var rädd för åskan, sade han. En annan gång, så hade han kommit ut för henne. Han gick fram och till- baka samma väg flera gånger utan att förstå var han befann sig. Hur han gick, så kom han tillbaka till sam- ma stuga. Till slut fick han höra att hon skrattade åt honom. Då svor han till. I det samma kände han igen, var han var.
Skogsväsen
En gång var en gubbe och hans pojke ute och metade. Då kom det ett skogsrå till pojken och bad att få hans fisk som han skul- le meta upp. Det ville ej pojken, men hon tog hans fisk ändå. Pojken kunde ej sitta kvar längre då hon gått utan måste föl- ja efter henne in i skogen. Fadern saknade plötsligt pojken och började ropa hans namn. Nu kom pojken tillbaka till deras koja i skogen. Hade inte fadern så tidigt fått se att pojken var borta, vet man ej hur det hade kunnat gått.
Skogsrå
När mor min var i skogen å vallade korna, så hörde hon många gånger att skogsråa "lila". Det gav eko i skogen efter henne. Ibland lilade hon så vackert efter korna, så ingen kunde göra efter henne. Det var framåt skymningen, en kunde få höra henne. En faster till mig fick se henne en gång. Hon kom och gick smått och hade en handten, som hon spann på. En grön schal hade hon om livet och ett vitt kläde på huvudet. Efter henne kom en hop getter och får. Faster skulle springa och gömma sig, men då blev både hon och djuren borta.
Skogsrå
En gubbe, Johannes på Öa, var ute i skogen och plockade bär. Då kallade det på honom och sa "Johannes" tre gånger. "Johannes, här ä jolbär å kröser å vackra töser." Han tittade och fick se en rasande vacker kvinna. Han blev f örskräckter. "Plocka å ät då!" sa han. Då vände hon sej om, och då fick han se, att hon var som en rutten furustock i bak. Det var skogsrå, förstås. Det står i bibeln att sådana har funnits, men nu har åskan utrotat dem.
Skogsrå
Far han talte om, att has far såg ett tocke där skogsrå. De va unner fågeltiden. Di va la en fyra, fem styckna, som va ute, å di somna allihop utom farfar. Då kom de fram ett fruntimmer, å ho to e bössa å satte unner arselet, å den bössa ho va olik, ho. För den som ägde'na han fick inte ett enda skött.