Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tro och sed. Skogsrå.
Om skogsråa hade sig meddelaren ej annat bekant, än att hon ibland hjälpte kolare med milorna.
Skogsväsen
Här skulle vara något skogsrå ute på kullarna. Det visade sej ibland också. Det var som en fin dam framtill, men baktill var det ihåligt. Om det kallade på någon människa, skulle hon inte säja "ja", för då blev hon förvillad, men sa de "ho", så dök det ner i sjön, så vattnet yrde om det. - Ibland visade det sej som en fisk, men baktill var det ihåligt som ett baketråg då med. Det skogsrået som var på dessa kullarna, kallte de Äle- dalsfrua. När de gick vilse, sa de alltid, att Äledalsfrua förvillte dem. Då skulle de ta och vränga något de hade på sej. Det var alltid som en sjö framför dem, när de blev förvillta.
Skogsväsen
De som höll sig väl med 'skogsråa' fick så mycket få- gel de ville ha när de var ute å jagade. Å när de fiskade så fick de stora fångster. Men det var inte alla som kunde ge sig i lag med henne. Hon ville gärna ha karlfolk till sig å bara de följde med henne å gjorde som hon ville å det hon ville ha dem till, så let det aldrig någon nöd på dem. Men de 'lötte' passa henne när hon var i behov. Fick hon inte som hon ville så narrade hon dem vilse. De visste inte var de var. Det hände allt så många gång- er förr i världen. Hon 'lilla' i skogen. Det var på kvällen en kunde få höra henne.
Sägen Skogsväsen
En gång var två gubbar ute och gick utåt landsvägen. Den ene av dem var i "syne". Då de nu gick där och pratade fick den senare se några "skogsrå" som sutto på vägen och åto. Den som inget kunde se gick på utan vidare men den som "såg" skyndade hugga tag i honom och ryckte honom åt sidan. Han var dock ej nog kvick utan den andre hann trampa på något av "maten". Han visste ju ej vad det var fråga om, men han fick ett kraftigt slag över benet. Han fick sedan veta vad den andre hade sett och vem som gett honom slaget på benet också.
Skogsväsen
Det var en bruksbokhållare som bodde i trakten. Han hette Wennerstrand. Han blev gift med "skogsråa". Han fick en son med henne. Den såg jag. Han var ute på jakt och mötte "skogsråa" och kom i beröring med henne. Om kvällarna gick han i möte med henne. Det var om torsdagskvällar- na, som de möttes. De hade mötts två torsdagskvällar, men den tredje fick han förfall, så att han kom försent. När han kom, så sade hon: "Packa dig hem, packa dig hem för det lider så långt uppå kvällen, för jag skall ut och valla getter och stut, det lider så långt uppå kvällen." Om han kommit i tid den kvällen, så hade han blivit berg- tagen.
Skogsväsen
Skogsråa var fruntimmer mycket rädda för förr, för hon var svartsjuk på dem och ställde på dem missfall. Ett förlovat fruntimmer hade vallningen en gång på Skärv sockens allmän- ning och hon blev "Villader'" så hon kunde varken hitta djuren eller Sparresäter, vilken gård låg i kanten. På skogen mötte hon ett fint fruntimmer, som sade, att hon skulle vara hemma på fem minuter om hon ville ta med sig sin fäst- man till skogen och där slå upp med honom. "Dyre Jesus jag vill inte släppa Jonas" ropade hon och i detsamma fick hon se Sparresäters ladugårdstak, titta upp över träden.
Skogsväsen.
Det var en som stod i skogen uppe i Bräcke och brände tjära. Då kom det ena till honom och fråkte, vad han hette. " Själver ", svarade han. Då gapade hon så förskröckligt och fråkte, om han hade sett ett tocket gapande förr. Han tog en bra slank tjära och hyvade in i gapet på henne, och frågade, om hon hade känt nån välling förr. Då sprang hon därifrån och ropade: " Själver har bränt mej. " " Har du själver bränt dej, får du själver ha´t ; svarade jätten ( ric !). Om det var ett skogsrå eller ett bergatroll, det får jag lämna.
Skogsrå
I Sjö i Sibbarp bodde det i senare delen af sjuttonhundratalet en hemmansägare som hade ett skogsrå till älskarrinna. Ofta gick karlen ut om kvällen och stannade borta hela natten. Någon gång hände det att personer sågo honom i något skogshult och kunde få se en skymt af ett dyrbart klädt fruntimmer i hans sällskap De förstodo att detta ej kund vara någon annan än skogsfrun. Själf erkände också karlen att han var god vän med skogsfrun. Och efter karlens död var där ett rikt bo att dela upp bland barnen. Det var så mycket pänningar att de mätte upp dem i koppar vid arvskiftet.
Vattenväsen.
Förr fick de gå från Nazaret ner till Viskan, 1/4 mil, och vatt- na kreaturen. Min morfar bodde där. Han skulle gå tidigt en morgon för att flytta kreaturen. Då satt där ett fruntimmer och kammade sej; hon hade så långt hår. Hon vinkade åt honom, men han blev rädd. Han trodde att det var en troll- packa. (Nej, det kunde inte vara ett skogsrå, för här fanns inga skogar då. Här var skoglöser ort. Inte en planta fanns i markerna utom några enstaka fur; något frö kunde ha flugit med vinden. Sen köpte de plantor och planterade alla marker).
Skogsrå
Farfar skulle gå över fjället till en torpare. När han kom uppåt skogen ett stycke, så fick han se en katt springa framför sig. Han kunde inte tro annat, än att det var en vanlig katt. Men så försvann katten och han fick se en ful käring, som var både halt och skack. Han gick fort för att hinna henne, men ju fortare han gick, ju fortare gick hon. Till sist blev han så vilsen, att han måste sätta sig vid vägkanten. När han hade suttit en stund, upptäckte han, att han hade gått långt förbi torpet. Då förstod han, att det hade varit skogsråa, som förvillat honom.
Skogsrå
Det var en som stod i skogen uppe i Bräcke och brände tjära. Då kom det ena till honom och frågte, vad han hette. "Själver", svarade han. Då gapade hon så förskräckligt och frågte, om han hade sett ett tocket gapane förr. Han tog en bra slank tjära och hyvade in i gapet på henne och frågade, om hon hade känt sån välling förr. Då sprang hon därifrån och ropade: "Själver har bränt mej." — "Har du själver bränt dej, får du själver ha't", svarade jätten. — Om det var ett skogsrå eller ett bergatroll, det får jag lämna.
Skogsrå
Olle i T. var uppe på fjället. Det var i skymningen. Där fick han se skogsråa. Hon satt i en fin säng och stickade på strumpor. Stickor hade hon så fina, så att det glänste som guld av dem. Och själv var hon så fin. Håret var långt och hängde löst ned på ryggen. En vacker blommig klänning hade hon på sig. När Olle kom i närheten av henne, så klappade hon på sängen och sa: "Lyster det trötte man att vila, så sitt ner!" Men han var kvick till att svara henne: "Har du suttit där sedan Kristus var född, så dra av "vägen!" Då gick hon, och han fick inte se henne mer.
Skogsrået skyddar tjäder och orre
Det var en som hette Kristian Salmonsa(?) somvar ute och jaga och fick si det satt en tedur oppi e tälle. Och han skôt, men tedurn satt kvar. Och han skôt, så det vart e hôl, så han såg dajen genom-en, men han satt kvar. Och det var ôrrlek fram på Ystersjön – det är ôrrlek där än i dag på vårorn – och det var en som var ute och skjute, och det kom fullt vä ôrra, och han skôt så han skôt hôl på dom, men ingen feck-en. Jag vet inte vad det var. Men dom ha sagt skogsrå skydda dom.