Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara.
Mara hade min mor så mycket ont av, hon kunde inte röra ett finger. Hon hette Anna Lena, och var det då nån, som ropade " Anna Lena ", så vaknade hon, men ropade man " mor " eller " mamma ", så vaknade hon inte. Så fort hon vaknade, så släppte mara. Hon sa, att hon hörde maran, när den kom genom dörren. Det var ett fruntimmer som var mara. Hade en mor krupit genom en fölungehams, blev barnet mara. Hästarnas maner kunde bli flätade i så många pisker; det var mara, somgjorde det. och de blev så svetta. En skata hade de ofta hängade i stallet mot mara. Varulven okänd
Mara
Om en fick mara i stallet eller lagården så skulle en gå till en "marbjörk" och ta ett "mar- bo" och hänga upp över djuren. "Marbo" var fullt med små kvistar som växte ihop runt, så det blev som ett stort klot. Om en skôbba djuret över ryggen med en sådan kvast så hade inte mara makt att ri. Hon kunde ge sig på folk också. Det var en skeppare som hade en fästmö här. Di påstod att så fort han inte var till henne när han var i land här, så blev han jämt bet för mara. Di sa' att det var hon /tösen/ som hang efter ho- nom. Di fick mara med sig på båtarna också. Mara ha blitt borte som så mö âne ont.
Mara
”Mara va själve den eländie” (djävulen). Det trodde allt folk. ”Mara re djur å fôlk.” Hon var tung som en sten, när hon kom på brös- tet. Jag minns, de talade på att de kunde läsa bort henne med Guds ord. Om någon nämnde Guds namn över den som ”mara” bruka- de vilja åt, så hade hon inte makt. Om en skrev Guds ord på en papperslapp å sta de där en trodde att ”mara” kom in, så tog hon sig inte genom.
Mara
Pappa hade ont av mara. Han kunde skrika och jämra sig om natten. Om vi ropade honom i namn, så blev han kvitt mara. När han blev liggande på rygg, så lade hon sig på honom. Hon var tung som en sten. Han sade, att hon var luden. Det var som ett ludet skinn som kom på bröstet. Han tog in marebo, fär att hon skulle sätta sig i dem. Bror min hade också det av mara, så att han höll sig illa om nätterna. Mor satte psalmboks- blad i dörren och fönster för att inte mara skul- le komma in och klämma henne.
Mara
Om en människa blev utsatt för mara så så var det till bot att en tog "martover" (sam- manväxta kvistar) å lade i sängen hos sig. När hon kom åt en så var det som någon skulle sät- ta sig på bröstet. Det blev så tungt. Det var folk som var "mar". Den som var luden på kroppen var inte säker. Fruntimmer som hade rött hår på "fetta" hade mara med sig.
Mara.
Mara - det var en karl eller ett fruntimmer. Den kan gå igenom vad sprickor som helst. Förr hängde de flinste- nar och döda skator över hästarna för att inte mara skulle kunna komma och rida på dem. - Vet ej att maran kunde visa sig i gestalt av en katt. Mara kunde göra så granna, väl- gjorda flätor i manen på hästarna.
Mara.
Mara är någon sorts ande. Vi hade fyra hästar hemma och de hade ofta mara. De trodde då, att det var anden av en levande människa. En kunde se på alla flättera, att mara hade varit fram. Både manen och svansen var flätad i tjocka och tunna flätter. Och jag såg det med egna ögon och det var så märkvärdigt. Här och där var det gjort en knut så det var nästan omöjligt att få upp det med en kam. Hästarna var så svetta så folk trodde de hade varit ute och redet med dem, men det hade de inte gjort för de hade sadlat på dem därinne. Pappa bruka´ sätta en lie över hästen och så hängde han dit döda skater; för det skulle vara bra mot mara. Um mänskor hade mara skulle en sätt skorna med klackarna inåt under sängen, så skulle inte mara kunna komma.
Mara
Mara' red på dom. En skräddare vi hade sa': "Ja' ä så usel i da', för mara har reet mäk hela natta." Han trodde la rakt att dä va Skam. Ibland fick oxa' mara, så de kunde inte ta ut dom. Nej, jag vet inte något botemedel. (Åhman har ej hört talas om varulv eller manulv).
Mara
Mara var också något sorts trolltyg. De hängde en sådan där maravase, som blir i träd, när de inte orkar växa ut riktigt, över hästarna. Det skulle skydda mot mara. Det har jag sett på många ställen.
Mara.
Mara hade min mor så mycket ont av, hon kunde inte röra ett finger. Hon hette Anna Lena, och var det då nån, som ropade " Anna Lena ", så vaknade hon, men ropade man " mor " eller " mamma ", så vaknade hon inte. Så fort hon vaknade, så släppte mara. Hon sa, att hon hörde maran, när den kom genom dörren. Det var ett fruntimmer som var mara. Hade en mor krupit genom en fölungehams, blev barnet mara. Hästarnas maner kunde bli flätade i så många pisker; det var mara, somgjorde det. och de blev så svetta. En skata hade de ofta hängade i stallet mot mara. Varulven okänd
Mara
Det var en, som inte fick vara i fred för mara. Det var en grann pojk, och mara hon var som ett fint fruntimmer. Men hon kom in genom ett hål, som de borrat under fönstret, för att regnvattnet skulle gå ut. Till slut så gifte pojken sig med mara. En söndagsmorgon satt de vid fönstret och slarvade. Då sa pojken: "Vet du var du är kommen ifrån?" Nej, det visste hon inte. " Jo, du är kommen in här", sa han och visade på hålet. I detsamma tog han ut pluggen, som han satt i det. Då sade mara: "Hör Engelands klockor!" och så for hon i väg.
maran.
Ja' ha aldri ha't mara själv, men ja' ha hört tales om den mö. Mara skulle vare e verkli mänske. Dä va ingen dö ätter va ja' kunne förstå. Igen vess- te själv att han änne ho va mare. Di kunne se dä på di som va mare. Dä va allt månge tecken, men ett vet ja' å dä ä att den som ä mare har inte hår unner armera. Ho kunne komme in gönom nöckelskylte (= nyc- kelhålet). Om di ropa namne på den ho red, så kunne den komme lôss. - Di som hade ont å mare, trod. de sej knappt å lägge sej om kväl. Ho mastra dom förskräcklit. Di bli bå svette å matte.
Mara
Mara var också någon sorts trolltyg. De hängde en sådan där maravase, som blir i träd, när de inte orkar växa ut riktigt, över hästarna. Det skulle skydda mot mara. Det har jag sett på många ställen.