Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Mor var angelägen att få hem fåren tidigt för skogsråas skull. Det var ett skogsrå, som kom in till en smed i hans smedja och frågade, vad han hette. "Jag heter Själv (###)", svarade han och så brände han henne med ett röd- glödgat järn. Då rusade hon ut och ropade: "Sjôl brän- de mig!" - "Har du sjôl bränt det, får du sjôl ha't!, svarade smeden.
Skogsväsen
Skogsråa fanns i N. Höke. Det var en mans- person på ett ställe, som blev så förfärligt ma- ger och utsögen. De visste inte, hur det var fatt med pojken. Men så fick de se att skogsråa kom in till pojekn om nätterna och hade bol- lag med honom. Jag vet inte, om de någonsin råd- de på henne. Det var många, som gick vilse i skogen där. Det var skogsråa, som förvilla dem.
Skogsrå
Min morfar talade om efter sin farfar, att det var en skogsrå, som kom till en hustru och bad efter mjöl. "Det ska du få", sade hustrun, "om du kan lära mig, vad jag ska göra med den tjuren, som inte stannar hemma om nätterna. " Jo", svarade skogsråa, "du ska ge honom vittanlök, hacke-ben och peckesten. Hon gav sin man detta, och sen stannade han hemma om nätterna. På kvällen kom skogsråa på fönstret och skrek: "Hade jag vetat detta, så skulle du inte ha fått någon råd av mej". Skogsråa har inte något manfolk, som hon kan komma till, och för det är hon så farlig efter karlar. När hon fick makt med en karl, så ville hon ha honom var natt.
Trebandskvasten
Det var en som måste springa undan skogsrå. Till slut kom han in på ett ställe i Brattbäcken. Då rev skogsråa på dörren där, så att hon höll på att ha sönder den, men den gick inte upp. Sen ropa hon: "Treband kvast, kom och öppna!" Men det fanns ingen kvast där med tre band om, bara med två, så han gick fri.
Skogsväsen
En käring gick inåt skogen. Vid Vale hängde ett rep på en gren. "Åh, dä va änna vårt tåg!" sa' hon och skulle ta't, men fick'et inte. Hon blev förvillad och hittade inte hem förrän det var mörkt. Det var la skogsrå! Åska' slog efter vånt. Stina vet ej mer om skogsrå.
Skogsrå
Så var det en torpare, som aldrig fick vara i fred för skogsråa, för så fort det blev kväll, så kunde han inte hålla sig hemma. Han var tvungen att springa till skogen, och där var han till efter högsta natten. Så träffade käringen hans skogsråa en gång och då frågade hon, vad hon skulle göra vid den stora tjuren, som inte vill gå hem om kvällarna. "Jo", svarade skogsråa, "du ska ta tibast och vendelrot och mossa på taket på norra sidan skorsten, det ska du koka och ge honom". Käringen gjorde så, och sedan gick gubben inte åt skogen om kvällarna mer. "Om jag hade vetat det", sa skogsrået, "så skulle du ha fått se på annat".
Skogsväsen
Mor var angelägen att få hem fåren tidigt för skogsråas skull. Det var ett skogsrå, som kom in till en smed i hans smedja och frågade, vad han hette. "Jag heter Själv (###)", svarade han och så brände han henne med ett röd- glödgat järn. Då rusade hon ut och ropade: "Sjôl brän- de mig!" - "Har du sjôl bränt det, får du sjôl ha't!, svarade smeden.
Odens jakt
Odens jakt har ja' hört talas om. Han jaga' troll å skogs- rå. Å dä va' en ute en kväll, å han mötte Odens jakt. Då hade han ett skogsrå på var sida om sadelknappen. Di va' skjutna. Bonnen ble' vettskrämd, men han försto', att dä va' Odens jakt.
skogsväsen
Skogsråa skulle vare fin framifrå men på baken va ho urhhälvad som ett baktrôg. För dette ville ho aldri gärne vänne ryggen te. - Allti hörde ja' di gam- le tala om allt ho hade ett rutit bomullsklä på hôve, svart kjol å liv. Ho förledde dom så att di geck vilse. Mor hade vôre mä om, att skogsråa hade skratta ôt henne. Å far hennas hade tydligen hört skogsråa skratte i skogen. Dä va hånskratt, om ho feck nôn vilse.
Skogsråa
Ber. hörde en gammal knekt berätta om hur han i sin barndom hade blivit skrämd av skogs- råa. Han skulle gå till kyrkan en söndagsmorgon med en kungörelse. På vägen dit fanns ett ställe där skogsråa brukade visa sig ibland. När han kom dit fick han se henne sitta på en stor sten. Han såg svansen hänga stor och yvig ned efter stenen. Nu blev han rädd och började spring- a tillbaka. På vägen hem mötte han prästen som skulle till kyrkan och predika. För honom berät- tade han nu vad han sett. Prästen körde och bad honom sitta upp och åka med tillbaka till kyr- kan. Det ska' inte vara farligt sade han. Han hade nämligen två stora hundar med sig och dessa släppte han nu före. När de kommo till det ställe där skogsråa satt / blev det ett förfärligt väsen. Hundarna skällde och drev henne åt skogen. Skogsråa skrek och jäm- rade sig. ²⁾ Skogsråa. Ber. hade hört en gammal "mycket trovärdig" kvinna berätta om skogsråa Hon kom ō gick till Bengtsfors en gång och fick då se skogsråa sitta på en tuva i en mosse och tvätta en lång vit duk. Där fanns en liten vatten- pöl varest hon sköljde sin duk. Skogsråa hade grått krusigt hår och såg mycket bra ut.
Skogsväsen
Det fanns både harar och fåglar i skogen, som en inte kunde skjuta med ett vanligt skott för de voro utskickade av "skogsråa". Men om de stöpte li- tet klockskav eller sådant som de skruat av järn från kyrkan eller kyrkogården, så kunde de skjuta både "skogsråa" å hennes djur. Jan i Skärsmyr sköt en sådan orre. Det var inte annat än en gam- mal sopkvast som ramla ned ur trädet.
Skogsrå
Skogsråa har de nog talat om att de kunde få se i skogen ibland. Men hon var farlig för hon kunde förvilla folk så att de inte visste vart de skulle. Men en del tyckte hon om och de hade nytta av henne för dem hjälpte hon. De kunde bara behöva gå till skogen med bössan så var det alldeles om det skulle komma djur till dem. Skogsråa kunde förvandla sig så ibland var hon ung och vacker men ibland var hon som den styggaste käring. Hon hade svans också.
Tro och sed. Skogsrå.
Om skogsråa hade sig meddelaren ej annat bekant, än att hon ibland hjälpte kolare med milorna.