Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar.
Det var i Läppared som en bonde fick höra två gastar, som slogs. Rätt vad det var kom den ene gasten fram till honom - det var min morbror - och sa: "Sågs du huru jag gasta´n ?" "Ja, gastan mer!" sa morbror. Då sprang gasten fatt den andre och de slogs igen. Morbror sprang in och stängde dörren efter sej, och strax efter slog det till i dörren. Han trodde det var den gasten, som han inte hade talat med. Var det så att någon schäckte efter gasten, kom gasten och gav honom en örfil. Kunde man koma in på en kyrkogård, var man fredad för honom. Hade en gast satt sej på lasset, skulle man gå fram och tit- ta genom betslet vid ögonen på hästen, men skynte man sej inte då, fick man en örfil. Då blev man var vad det var, och då gick gas- ten av och blev borte. / Gasten var spöke efter en sådan, som inte hade kommit i vigs jord.
Gastar.
När jag var barn hörde jag allt att det var tal om "gasten". Om den ### så skulle det bli styggt väder. Det skulle vara en konstig fågel, som en sällan fick se.
Gasten
Gasten var det som ont var. Han hindrade folk att komma fram. Ibland hävde han sig på lasset. Då blev detta så tungt att svetten lackade av hästarna.
Myling
Mördade barn spökade för att de inte hade kommit till kyrkogården. Det kallades för gast. Mamma tala om att det var en piga som hade fött barn i hemlighet. Hon hade stoppat ned barnet i en bytta. Sen hade hon gått och ställt den byttan under en bro ned i vattnet. Där skrek gasten om natten: "Bötta är för trång, bötta är för trång." När folk ha- de fått upp byttan och skelettet så skrek in- te gasten mer. Di fraktade ungen till kyrkan och stack honom under kyrkan.
Gasten
Sjön Visten har många vikar men det var sär- skilt en vik (Bonserudsviken) som hade ### med sig och som talades om. I min svärmors ungdom skul- le det skrika så hemskt där mörka höstnätter. I den viken dränkte en piga barnet sitt i en bytta. Sedan dess ropade barnet: "Långt till botten, byttan för trång; om jag hade min mor här, så skulle jag hacka henne så små som ko-o-o-l." Detta kal- lade de gamla för "gast". "Gasten" hade de också hört i Brattbergen, men jag mins inte vad den "gasten" sade.
Sägen. Gasten.
Det var en karl, som var ute och red på en häst en gång. Då kom där en fågel och satte sig på ryggen på honom. Han viskade: "Steck å napp !" Men karlen visste, att man inte skulle göra riktigt som gasten sa. Han hade en stålkniv i fickan, och den högg han i gasten. Men han nappade inte utan lät honom trilla i vägen. Så kom han ifrån det. Men kniven hade han mist. Därför gick han till stället en annan dag. Då fann han, att kniven satt i bröstbenet på en människa.
Gastar
Förr trodde de allmänt på gastar. Och de låg nog något i de också. När jag var en liten tös, blev jag en gång plötsligt illamående. Med ens jag kom inom dörren, så såg mor hur det var fatt. "Säg inget, var alldeles tyst", förmanade mej mor. Och jag teg förstås. Så tog hon tre svavelstickor och stoppade innanför mitt linne. Och så sa hon: "Du har varit ute för en gast, men nu är det onda borta". Jag tror också att jag blev frisk med en gång.
När Mjölnhutargubben förlorade hörseln
Jo, Mjölnhutargubben fick sällskap med en gast. Mjölnhutargubben var hos Broberg vid Näsbrostugan och skulle hem. Då fick han se en liten barnunge på andra vägkanten, som gnällde - men inte något hårt. Mjölnhutargubben brydde sej inte om honom, förrän han kom till grinden. Då vände han sej om och sa: "Ska du skrika, din lille satunge, så ska du skrika riktigt." Då skrek gasten till så att örhinnorna brast. Mjölnhutargubben blev döv och hörde inte mer sedan.
Gastar
Det var en fiskare som hade varit ute och hittat en drunknad man, och han skulle ro i land med den här döingen till en holme, där det säkerligen var flera begrovna som var hittade, för när han närmade sig land ropade det från land: "Kom inte hit med den!" Men han hörsammade inte deras rop utan rodde dit och la honom där, men när han rodde därifrån blev det sånt slagsmål mellan gastarna. [...] det vädret som de hade drunknat i, då ropade gastarna. De kunde ropa från den ena holmen, och så svarade det på den andra. Det gick inte bort förän vattnet blev invigt.
Gastar
Det var en som var ute och körde. Då var det något som lassa sej på, och hästen blev svett och orkade inte gå. Han, som körde, tog upp sin fällekniv och gick av vagnen och fram till hästen och for med kniven under selen och ryggstycket, och sen orkade hästen dra igen lika bra som förut. Men när karlen tittade på kniven, så fick han se, att det satt en bit av ett ryggben på bladet. Det skulle ha blivit när han skar och träffade gasten, medan gasten satt på hästen.
Gastar
Jag vet en gång nere mellan Rydal och Kinna, där var min gubbe utför gasten. Han körde lass till sta´n och när han då körde hem om natten körde han om Rydal. När han kom ner vid Ginkalunda börja det att flaxa och leva uppe i trädtopparna. Och sen tog det till och hade så många läten. Och det var nära honom, så det var alldeles inpå lasset. Det var gasten det. Men teg de bara, så rörde det inte vid dem. Men härmde de efter´n så kunde de få sej en vinge, så de rent kunde dö.
gastar och spöken
Gasten var en död människas ande. Den uppträdde endast på land eller på båtarna när de voro i hamn. Gasten gav sig alltid till känna, när det skulle bli oväder, genom något oljud. Ber. av Axel Johansson, Åkered, 40 år. Vid Vreten utanför Råö brukade gastarna hålla till. De ställde till med allt möjligt stollaty för den som landat där. Båtarna brukade de dra upp på land. På samma sätt var det vid Tistlarna. Ber. av Edvin Eriksson, Åkered. omkr. 40 år.
Maran
89. En gumma som blev marakramad ritade eld på en tändsticka och kastade med den tre gånger avigt över axeln. Marakramade blev de visst av gasten.