Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara satt i bladet. Om en fick av en annans blod på sig, så kunde en få ma- ra i kroppen.
Maran
Maran hitta de på allt möjligt om. En del tyckte en stor svart hund låg på bröstet på dem, så de inte kunde andas. Skomakare-Emanuel, här framme, hade så ont av mara. Så vakna han och titta upp, och då for hon ut genom dörren - det var som en vit höna. Men jag tror aldrig de blev sluga på vad det var. Bara det var någon vaken och hörde hur de gav sej och kallte dem i namn, så hjälpte det.
Mara
Det var en gubbe i Torp, som gick med handel. Han kunde aldrig ligga mer än på ett bestämt ställe i Källeryd. Min man tjänte dräng där. När de hade somnat, tog gubben till att schoa. Då vaknade käringen och ropade: "Abraham, va gapar du efter?" Kajsa — det var käringen på stället visste så noga, att det var mara som red honom, och hon släppte, bara någon ropade hans namn.
Ormar.
En enda gång har jag sett en marsorm. Han var vaken och ute redan i mars månad. Det var härute i vår lycka. Det märkvärdiga var, att han var alldeles vit hela ormen. Jo, jag visste nog, att om man fångade en sådan vit orm och kokade dem, så hade spadet sån verkan, att man visste allting. Men jag trodde inte på´t, och så fick ormen rinna i fred.
Gregorius
En flicka, anställd hos lantbrukaren Gunnar Ols- son, Östra Kollungeröd, som hade sitt hem i Tegneby soc- ken, meddelade följande. Man säger, att Gregorius är ute med en loppsäck, som han tömmer över folk. På Gregorii dag bär svana ljus i säng. Då heter det: "Vi lägger oss i halvan mars på ljusan dag (da) och sover in till Mikaelia."
Mara
Hos Gustav på Ögården reds hästarna av maran. Gustav tog då en lie och skar kors och tvärs i luften över en av hästarna, som särskilt svårt brukade ridas av maran. Det gjorde han vid midnattstid. Dagen efteråt fick de höra talas om, att en dräng i trakten blivit svårt skuren på ryggen samma natt. Det var således han, som varit mara.
Maran
Mara kan en människa vara utan att veta om det. Några snickare hade arbetat på en bondgård, och de låg där också. Den ene av dem hade ont av att maran red honom. Han satt så tungt över bröstet på honom. En gång hörde han när hon kom och sade då åt sin kamrat. Spring och se efter var pigan är. Snickaren fann pigan i hennes säng, där hon låg och sov. De förstod då, att det varit pigans ande som varit ute och regerat.
Mara
Maran trodde de var folk. De såg maran klev upp på ugnen och gav sej iväg -genom skorstenen. Hon bytte inte gestalt. Det var både manfolk och kvinnfolk, som kunde- vara mara. De vet inte om det själva. Hade man ett djur, som maran ville rida på, om man då tog en halsduk och knöt en knut på den och hängde över djuret, så var det inte farligt att maran kom igen.
Gastar och gengångare
Hemma våran märr ho va så svetter om mörna när vi kom ut i stallet, så svetten rann ur bringa på'na, alldeles som ho hadde gått i kongsskjuss. De sa di va mara, som hadde ridet'na. Men grannens han hadde bunnet två lia över si märr, så ho vart inte riden.
Mara
Mara var som en hund å ibland kom hon som en katt. Hon smög sig in genom dörren om kvällen. Det skulle vara själve ”den elake” som kom å red en. Om en lade en tälgkniv eller annat vasst stål under i bädden, så skulle hon inte komma. Men en skulle vända den vassa sidan utåt på kniven eller ----- udden. Stål å vasst kunde hon inte komma i närheten av.
Avundsjuk person plågar människor och djur som mara i olika skepnader.
En julnatt, då drängen gick till stallet, var där en ny grep. Drängen, som visste, att marorna bruka förvandla sig till grepar, sprang in till bonden och berättade, att i stallet fanns en ny grep. »Slå sönder den då, bad bonden, och drängen gick och gjorde det. Följande dag upptäcktes, att grannasmor hade bägge benen avslagna.
Mara
Jag har känt av mara, och när jag vakna, så tyckte jag, att jag tog som i en katt. Jag tog i det och slängde det, men det domp inte, när den kom ner i golvet. En gubbe skulle ut tidigt på fjäranlek och la sig vid spisen på ett sofflock för att vakna säkert. Då kom mara åt honom, men han fick tag i detta o kasta det i glohögen på spisen. Men det smattra o sö, o det lukta svine- hår i hela rummet. Jag såg en som hade mara, o det var som ett naket kvinnfolk / över honom. Å det ska vare sådana som inte har hår under armarna som ä marer. Min bror låg i en lada, då hörde han att det tassa. "Jaså, du kommer, missa," sa han, han trodde det var katten. Men då tog det honom i axeln o ryckte honom baklänges på rygg, hon kom inte åt annars, o börja klämma. Å på morron syntes på hans axel som efter fem fingrar. Man skulle sätta skorna "bakfram" vid sängen där man låg som skydd mot maran.
Mara
De va en gumma som bodde i e stenstuga här i vårn församling. De va förresten ett par, gubbe å gumma, ho hette Margareta. Ho kom å velle ha mjölk utå mamma, men ho feck ente nått. Ho feck ente nån mjölk. Nästa natt å flera följande ble kon sjuk å mjölka enget. För att kon skulle bli bra geck mamma te Margareta för å försöka få nått å henne å ge kon. Ho vart arg å sa, att mamma skulle tala om vem de va som sagt, att ho - Margareta - skulle va mara. Mamma sa då namnet på den som nämnt´et. Å så feck ho brö, som ho ga kon. Å så vart kon fresk. En ti ätteråt kom Margareta hem, å mamma be- rätta då, att kon va fresk. Margareta ble då gla, å ho sa, att ho nu ente behövde va mara länger. Ho hade blett mara, därför att hen- nas mor ve hennes födelse skulle få lätt barnsäng. På ett ställe ble bå kor å hästa marrevna. Han som ägde djura ble då tesagd, att han skulle vakta så engen kom in i laggårn. / Men hur de va så hjalp de ente. De hade rått honom å soba så rent, att de inte fanns nånting inne hos djurena. Å de gjorde han. Nat- ten te en sönda feck han se ett halmstrå i stallet inve ett sto. Så to han å tände eld på halmstråt, men han släckte ut elden så att de ble nått lite igen å halmstråt. Å på söndasmorran så va halva linnet uppbränt på jungfrun i gården. Å då hade ho sagt, att ho allri vesst att ho varit mara, men ho hade allti känt se(j) trött å dåli å trott att ho gått i sömnen.