Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
Om någon mördade ett barn, så blev det "gast" av det barnet till dess att det blev så gammalt att det skul- le ha dött en naturlig död. Det blev "gast" för att inte det kommit i vigd jord. Å "gasten" skrek som en onge om nätterna. "Gasten" var också farlig för små- barn, för han ville ta dem. Sådant hörde en mycket talas om av de äldre här. De hade allt hört både ett å annat men det är omöjligt att minnas att tala om.
Gasten
Om gasten hängde sig på lasset och hästen inte ville dra skulle man stiga av, gå framför hästen, titta honom mellan ögon och öron samt lyfta på grimman. Då lättade lasset.
Gast
Man kan höra det ropa så klart, som om en man var i sjön och skrek på hjälp. Gast kallas det för. Det har jag hört många gånger. Det var en, som flyttade, för det hade gastat i sjön och de kallade på honom. Han kommer till att drunkna, sa di. Då flyttade han uppåt landet för att komma ifrån sjön. Men så blev han bjuden en gång på vintern där utåt. Han körde på tjock is och då hörde han, hur det ropa: "Tiden är inne och man är inte här." Om en liten stund körde han genom isen och drunkna. Det var en vålnad, som skrek. En gam- man har talt om det här för mig. Det hände före min tid.
Gasten
Gasten är en ond ande. De fick köra säd så långt förr, åkte ute om nätterna till Lidköping, Jönköping, Marie- stad och Göteborg. Lasset kunde bli så tungt, hästarna drog så de blev genomsvetta. Om man då gick av och fram och tittade mellan bogträna framme vid timmer- stången och läste Fader vår eller spottade, så gick gas- ten av lasset. En dagsverkare vi hade hemma sa, att han mött ett spöke på kvällen. Han började frysa så gränslöst. När han kom hem, tog han ett eldglöd och släppte mellan skjortan och kroppen, då hade inte den onde någon makt. Annars kallades det, att man blev gastakram- mater.
Gastar
Strax intill Holländareviken ligger en hollän- dare begraven. Han gastar emot svårt väder och säger: "Uvär." På Islandsberg en landtunga i Ellösfjorden ligger en annan holländare som svarar: "Sa ja inte de." En gång drunknade man och hustru utan- för Stockevik. Ett av liken begrovs på Gåsö, ett på den gamla kolerakyrkogården vid Stockevik, när det sedan blev samma väder, som det var då de drunknade, så gastade det inte blott ute i sundet utan också på de båda kyrkogårdarna. Det var som om de döda ropade an varandra. Gastandet tog slut, då man flyttade liket från Gåsö till kolerakyrkogården.
Gastar
I Källebacka gärde hörde man gasten förr i tiden. En gång då ett par karlar foro från stan (Ulricehamn) sent en kväll hörde de att det skrek: ”Hej duns, klubbeluns! Hej duns klubbeluns! En av gubbarna hade ett kvarte brännvin i fickan, det tog han upp och ställde på vägkanten och sade: ”Det ska du få bara du tiger och låter oss komma fram. Då skratta det och skrek: ”Brännvin ä bra, brännevin ä bra, tack ska du ha!” Sedan hade de aldrig ont av gasten någon mer gång. En gång var det en gubbe som skulle ta upp ett par vantar ur fickan och då följde hans näsduk med upp och föll på vägen. Då skrek gasten uppe i skogen: ”Nu tapa du din slabbedase!” Gubben svarade: ”Ja ger tusan i bå de, å din slabbedase!” Då fick han en örfil så han stod på huvudet och när han reste på sig igen, visste han inte var han va. När sola gick upp, gick han te å frå på vägen, på samma ställe, och blev sig sedan icke lik.
Gasten
Två bröder, som voro sjömän,råkade komma på ett brant berg här i skärgården och kantrade med sin båt. Båda två fingo i hastigheten tag i rodbräderna på båten. Det ena lossande från båten och den som fattat i det föll i djupet och drunknade. Den andra lyckades komma i land på en holme. På morgonen fingo andra människor se honom.-Framemot jul frös en annan båt fast i isen och den måste ligga opp. Besättningen hamnade på samma holme, som den nämnda mannen befann sig. Någon ** efter det de gått i land på holmen, fingo de, efter det de lagt sig en kväll höra tre gälla rop som det varit ur skorstenen. Samtidigt skällde hunden, som de *** med sig, åt nordväst. 'Nu skriker bror din, sa de den ene människan. På våren sökte de efter den omkomne och fann honom i den rikt- ningen varifrån de hört ropet.-Ropen, som de hört kalla- des gastrop eller gasten. Och av dem som fälls i sjön och drunk- nar blev det gasten. Gasten kunde även visa sig som vålnad.
Gastar
Pappa hade en bror uppe i Torestorp som hette Jon. Han 'var i syne' och såg gastar och spöken och även sin egen likfärd. En gång var han hemma och hälsade på och när han gick .... pappa med honom till Torestorp. Det är långt från Välenslycke till Torestorp så det blev kvällen en bra stund innan de var framme. Bäst det var röt Jon till: Gack du dit där du ässt kiimmen ifrå - vi går vår väg. Pappa blev förvånad. Vem gormar du på, Jon? Tig bara eller är du från vettet? sa han. Ställ dej upp på mina stövlar, så ska du få se vem jag röt på! Pappa gjorde så. Och då fick han se en karl med ett bloss komma ett stycke efter dem. Vem ä dä? sporde pappa. Är det en lyktegubbe kanske? Nej, det är en gast, sa Jon. Nu är han rasande på mej för jag har alltid skällt och rötet på honom så gunåde en om han får fatt oss nu, sa han. Så tog de till att gå med en hiskelig fart - men knappt hade Jon stängt dörren efter sej innan gasten slog till i den så huset skakade.
Gasten
Två bröder, som voro sjömän, råkade komma på ett brant berg här i skärgården och kantrade med sin båt. Båda två fingo i hestigheten tag i rodbräderna på båten. Det ena lossnade från båten och den som hade fattat i det föll i djupet och drunknade. Den andra lyckades komma i land på en holme. På morgonen fingo andra människor se honom. - Framemot jul frös en annan båt fast i isen och den måste ligga opp. Besättningen hamnade på samma holme, som den nämnda mannen befann sig. Någon [...] efter det di gått i land på holmen, fingo de, efter det de legat sig en kväll höra tre gälla rop som det varit ur skorstenen. Samtidigt skällde hunden, som de förde med sig, åt nordväst. Nu skriker bror din, sade den ene kaptenen. På våren sökte de efter den omkomne och fann honom i den riktningen varifrån de hört ropet. - Ropen, som de hört kallades gastrop eller gasten och av dem som fälls i sjön och drunknade blev det gastar. Gasten kunde även visa sig som vålnad.
gastar.
När en hade hört "gasten" skrika, så skulle det bli oväder. Det var ett barn som skrek som in- te hade fått körgård. Det var någon som hade tagit dö på det. Det kunde inte komma från den trakten där det blivit mörkt förrän dess rätta levnadstid var ute.
Gastar
Gast fanns det var en borte vid Sjökärr vid Gingsjön. Där hörde de gamle honom. De trodde att det var ett fruntimmer, som hade dödat ett barn och grävt ner där, så det var fördolt. Det lärde ha hörts länge. Det skrek för att det skulle bli uppenbarat.
Gastar
"Gasten" fick en höra på tockne ställe, som onger blivit mördade på. Det var anden som var kvar. Han blev bunden där för att han inte var kristnad. Ongen gret om nätterna. Om dagen var det ingen som fick höra honom.
Gastar
”Gasten” var inte på alla ställen å skrek. Det var där det skulle bli lik. Då var han framme å varnade om nätterna. Gasten flög som en fågel. Men det var skrömt med den, så en kunde inte vara säker för den utan en fick hålla sig undan, om en fick höra honom.