Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Skogsråa fanns i N. Höke. Det var en mans- person på ett ställe, som blev så förfärligt ma- ger och utsögen. De visste inte, hur det var fatt med pojken. Men så fick de se att skogsråa kom in till pojekn om nätterna och hade bol- lag med honom. Jag vet inte, om de någonsin råd- de på henne. Det var många, som gick vilse i skogen där. Det var skogsråa, som förvilla dem.
Skogsrå
Mammas farmor har berättat, att skogsrån syntes, när man sprängde Dalslands kanal. Skogsrået blev störd och man såg henne rida ut på en vit häst; hon red till ett annat berg i närheten. — Mammas farmor skulle leta efter en tjur, som ej kommit hem. Hennes mor sa: "Om du skulle komma på villogräs, så ska du vända på huvuddu- ken och lägga dig å sova." Dottern gick ut å leta men såg ingen tjur. Och så märkte hon också, att hon ej visste, var hon var; då vände hon på huvuddu- ken och lade sig att sova. Tidigt på morgonen strax innan sol gick upp vaknade hon och såg en dam; det var skogsrået, som stod och skratta så där mystiskt. Hon blundade och ville ej se det, men när hon tittade upp, stod skogsrået kvar. Hon började titta efter tjuren och fann den snart; den stod invid en gran och tugga och åt. Och sedan kände hon igen sig också. — Det var en person, som var söndagsjägare. Det var syndigt att jaga på söndagen. Han fick se en fin tjäder en gång. Den flög från träd till träd men kom ej inom skotthåll någon gång. Till slut kom den inom skotthåll. / Han sköt. Då hånskrattade det. Tjädern föll ned; den hade blivit en tvage- stubbe. Det var skogsrået, som skapat sig till en tjäder. Mammas farmor hette Maja Jansson och var född 1833. Hon dog 1903.
Skogsrå?
Jag var nio år. Jag var på hemväg. När jag gick över en lycka såg jag ett fruntimmer. Hon gav upp ett flabbgrin. Jag ble rädd och jag talte omet hemma. Men då måste jag kasta opp. Jag skulle ha tiat still till dan etter. Man ska akta att tala om när man sett nåt konstigt.
Skogsrå
En skogvaktare hade gått vilse i skogen. Han gick och gick omkring, då han fick se ett ljus i fjärran och styrde stegen ditåt. När han kom fram, knackade han på, och ett fruntimmer kom och öppnade. Han frågade henne, var han var, men hon visste det inte, sade hon, men han fick stanna över natten hos henne. Där var mycket fint inne, så han rent förgruade sig. Trött och sömnig gick han nästan genast till sängs. Mådde bra i sin säng och utbrast därför: "Det var väl, i Jesu namn, att jag fick komma i huse i natt." I ett försvann allt, och han fann sig ligga i ett kärr, och kläderna hade han hängt på allegrenart runt omkring.
Skogsrå
En gubbe i Krona hade ont av skogråa. Om det så var själva julkvällen och hon kom och kallade, så måste han gå ut. — Emellertid så mötte han en gång en käring, och hon lärde honom hur han skulle ladda för att skjuta skogråa. Han filade av en vigselring, som hade varit under vigsel tre gånger, och av annat silver, som hade varit stulet tre gånger. Så kammade han och tvättade sig väl och bet i en lök. Så rustad gick han för att skjuta skogråa. Han mötte henne i ängarna "Det går inte för dig att skjuta mig i dag", sade hon. Men han sköt och hon föll. Och så hörde han, att hon skrek så styggt. När de sedan gick och såg efter i Kronängen, så låg skelettet där. Gubben var aldrig riktigt bra efter den dagen. Han kunde inte lämna sängen, och det dröjde inte länge, förrän han dog.
Skogsrå
Skogroa, den skulle vart lik e rnänniske. Ho va bra klädde, men ho skulle ha en sån bedrövele långe svans. Och ho svängde och svängde med bakänden för ho inte skulle visa svansen. Här va en som skogroa hade fått makt med. Det var far till Gabriel i Skärhamn. Så fort det var nerskömt om kväll, så kom ho till fönstret, och han var inte karl te bli hemma. Käringa hans ville allt hatt'en hemma, och ho sa te'n att han får inte gå, men det var omöjele. Ho visste inte va ho skulle ta sig till, men så var det nån som lärde na, att ho skulle gå till skogen om natta och hoja och fråga, vad ho skulle göra för ho hade en tjur, som inte ville bli hemma om natta. Det gjorde ho, och då svara skogroa: "Du ska ge'n malt och salt och tjära och baggesöterot, då stannar han hemma." Det gjorde käringa, och sen ble gubben hemma. Men en gång när han var ute, så kom skogroa te'na och sa, att hade jag trott det om dig, så skulle jag inte lärt dig det, sa hon.
Skogsrå
En gång hade en man, som vandrade genom skogen, blivit vilse till följe av skogssnuvans list. Han irrade omkring i skogen och väntade ej komma till rätta förr än nästa dag, om det då kunde ske vid dagsljus. Slutligen träffade han en vänlig kvinna, som lovade honom natthärbärge. Mannen tackade och kände redan hur behagligt det skulle bli att få vila i en varm, ljus stuga, där han stod framför den bäddade sängen. Men då han klätt av sig och lyft upp täcket för att lägga sig, glömde han ej att som vanligt spotta i sängen. Men då var också all den ljuva härligheten förbi. Borta var stuga, säng och ljus. Där stod den förvillade vandraren i dyvatten till knäna och hade hängt kläderna bredvid sig på en trädgren. På avstånd hördes skogssnuvans gälla skratt.
Skogsrå
Det var en pojk ifrån Sannarp i Årstad, som gick från en lekstuga en natt, och då träffade han en grann flicka i skogen vid en plats, som heter Målsängarna. Han var djärv och fick ligga hos henne, och när det var gjort, så sa hon: "Nu har jag ändå narrat kristet, blod." — "Då har jag också klappat faen", svarade han, men efter det blev han sjuk och hostade blod i två veckor.
Skogsrå
Det var en, som var ute i skogen och arbetade vid sin kolmila, och då kom det ett fruntimmer och ville väld med honom. Hon frågade, vad han hette, och han sa, att han hette Själv, och så svedde han henne med en eldbrand. "Själv svett min kåta, Själv svett min kåta", ropade hon och sprang sin väg. Men i skogen svarade det: "Självgjort är välgjort, om det är aldrig så illa".
Skogsrå
Min mormor sa, att i Tofta berg fanns en så underbart vacker skogsfru. En liten gosse gick och vallade får och getter, och han fick ofta lägga sitt huvud i skogsfruns knä. Han såg henne alltid bara framifrån, men en gång råkade han få se henne i ryggen, och där var hon som en urholkad trädstam. Han talade om detta för sitt husbondfolk, och sen fick han aldrig se henne mera.
Skogsrå
En av de gamla gummorna här tala om, att hon kom till en gubbe, som stod i skogen och klöv gärdsle. Hon kom till honom och bad, att hon skulle få hjälpa till. Det skulle hon få. Då bad han henne, att hon skulle passa på och sätta händerna i sprickan, när han hade huggit yxan i stocken. Hon satte dit händerna och han var kvick att ta ur yxan. Hon blev sittande och skrek så att det gallrade i skogen.
Skogsrå
En karl brände kol i skogen, och då kom skogssnuvan till honom och ville värma sig vid milan. Han kastade en eldbrand på henne, och då sprang hon och ropade: "Min man Rånte, mannen brände min kånte." Då kom hennes gubbe, så det dånade i skogen, och han hade så stora träskor, att näsorna stod upp som "agnabåtar". Kolaren skrev en ring omkring sig, och över den kunde inte snuvans gubbe komma.
Skogsrå
En gång så förstörde hon en brudgum, så han aldrig kom till bröllopet. Han var på väg till bröllopet och red genom en skog. När han kom mitt på skogen, så kom det en vådligt grann tös fram till honom. Han ville rida vidare, men hon tog tag i tyglarna på hästen och höll den. Till slut så övertalade hon honom. När han kom hem, var han konstig. Och han ville inte se sin fästmö mer. Han bara tala på den jänta, han hade i skogen. Var natt så var han i skogen hos henne.