Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
gasten.
Om ett barn blev mördad, innan det blev döpt, så blev det en "gast" av barnet. Vid Digerberg fanns en gast. Den gick under namnet "digerbergsgasten." Det var många som hade hört den skrika om nät- terna. Vid Spjutberget en gast - "Spjutbergs- gasten" och vid Gammelsätrar en -"gammelsä- tersgasten." Det skrek som ett barn. Om en hade mod att tala till gasten å få reda på vem som var mor, så kunde en få honom att tystna. Han skrek efter mamma.
Gastar.
Om någon blev slagen ihjäl, ropade och jämrade han sig i långli- ga tider sedan. För över hundra år sen nlev en karl mördad på Hällekullen. Särskilt mot oväder har de hört honom ropa. En gubbe som hette Kresten, var ute och red och han var oförvä- gen och härmade gasten. Då kom gasten efter honom. Kresten sprang in i en stuga, men då kom gasten just fram. Kresten sköt upp spjället; då började gasten riva ner skorsten. Om man gick där gasten brukade gå, blev man krammad. Då fick man kräkningar. Det brukade gå över på en dag.
Gastar
"Gasten" var ett spöke av den som blivit mördad. Mördade barn som spöken kallas för "gast". På det ställe där "gasten" skrek hade ett nyfött barn blivit mördat. Det var en torptös på skogen som hade fött en onge och där var det gast så länge jag minns. Ongens ande kunde inte komma därifrån.
gastar.
"Gasten" var rent farlig. Han kunde ha bå- de sjukdom å ont med sig. Om en kom så att en stötte vid honom så fick en sjukdom som ingen kunde bota. Det skulle vara nå- got ont från de döda. Men jag hörde somli- ga skyllde för att det skulle vara kattugg- lan som var gasten. Hon var ful den också, för när hon skrek, så spådde hon lik. Det skulle bli gast av små barn som blev mör- dade å lagda så att de inte kom i kyrkogår- den. Men folk trodde allt att det fanns gas- tar på kyrkogården också.
Gasten
Barnet som modern dödat blir 'gast'. De for omkring å skrek där de hade blivit mördade. 'Gasten' det var barnets ande.
(Myling) Gastar
Det barn som blev mördat och utsatt, skul- le det bli en "gast" av, påstod de. Det hörde jag gamle tala på att gasten skrek där och där. Han höll till på samma ställe. Han flytta sig in- te från det ställe där det mördade barnet hade gömts. "Gasten" slutade inte att skrika förrän det blev röjt och uppdagat och benen blev frak- tade till kyrkan.
Gasten
"Gasten" skriker som ett spätt barn. Det var mycket tal om denna "gastskriking" förr i världen. En skulle rent vara rädd om kvällarna för denna. Det påstods att han skulle vara som en fågel. En gång stod vi några jäntor vid kyrkan. Det var en kväll. Då kom "gasten" alldeles över huvudet på oss och skrek. "I Guds namn" sade en av jäntorna, för hon blev rädd och menade att vi in- te hade något med honom att göra. Det skulle bero på barnamord att "gasten" var till. Nu kommer dessa "skrik- rane" igen, sades när "gasten" hördes.
Gastar
I min barndom var det ibland tal om "gasten". "Gasten" sades höra till sådana som drunknat. När någon hade drunknat, så fick en höra gas- ten skrika. Somliga gamla sade, att den som drunk- nade blev "gast" till dess att man fick reda på den dödes kropp och begravt den i kyrkogården. Somli- ga sade att "gasten" skrek, när han väntade att någon skulle drunkna. "Nu blir det allt snart någon olycka, för jag har hört gasten utåt sjön", kunde man få höra gammalt folk säga.
gastar.
"Gasten" var namnet på kattugglan. Men det var en annan "gast" som var farlig, för om en kom i vägen för den, så kunde en få bli stå- ende å bli sjuk. Han höll sig på ett och sam- ma ställe jämt. När ett barn blev mördat, så spökade det. Detta spöke kallades för "gast". Det var som när ett barn skriker. Och det blev ing- en fred, förrän dess tid skulle ha varit ute. Det var en bäck här väst efter landsvägen, som inte var fri för "gast". Han skrek om nätter- na, så folk blev rädda. Men nu har jag in- te hört folk tala om det på länge.
Gasten.
Om "gasten" kom ivägen för hästen så gick det inte att få fram hästen. Men då skulle en gå å se genom betslet, å då fick en syn på honom, så att han försvann. När ett barn blev av livet, så blev det "gast." "Gasten" höll till i den trakten som barnet blivit mördat. Det var all- deles som när ett barn skriker. Det var mest vid bäc- kar och på kullar i skogen som de fick höra "gas- ten". Om en kom i närheten av honom å inte hann att bedja i de tre namnen, så kunde en bli svårt sjuk.
Gastar
Andersson Kriger var en gång ute och fiska och fick höra gasten. Då sa’ han till gasten: “Tiger du inte stilla, kastar jag en vitling i haken på dig.” Men gasten slog till honom så han fick fiskekupa över huvu’t och sa’, att han skulle släppa till vit- lingen innan han slapp lös.
Gastar
Gast fanns det en i Mogen; de kallade honom Moa gast. Det var en sådan, söm hade flyttat råmärken, sådana där källrer, som de satte ut på höjder; det var spetsiga stenar. Denne Moa gast skulle gå till domedag och ropa: "Ifrån Kleva led och Moa stätt, där går strängen rätt. Jag ångrar."
Gastar
Gasten sprang och flög i träden och levde som en stolle. Han kunde hänga sej på folk och han var tung så de orka inte bära sina bördor. Och så skratta han. Det var inte annat än som spöke. Min mor var utför gasten en gång. Hon och faster Edla var ute i Skog. De var ute och då tog det till och skratta och dåna så i kullen. Vad är det som skrattar så? sa mor. Tig! sa faster Edla. Och de la å å sprang in som om de hade vart schania. Faster Edla förstod vad det va för hon hade vart utför det förut. Och mor blev rädd kan-veta. De hann in men sen la det till i dörren så. De sa det skulle vara nånstans som var dödat några människor, så skulle det bli gast av det. Och det var då sanning, för de grov ner ett barn i Skogs hage, och det blev då gast av det. Om de var kar te att klyva över en gärdesgård eller ett led, blev gasten efter, och då skratta han så. Det var en gammal gubbe som bar den där bördan. Men han klöv över ett led - han höll på och inte orka över. Där blev gasten efter, men sen skrattat så i trädtopparna. Så gjorde gasten kanveta.