Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
Näcken brukade man skrämma barnen med förr för att de inte skulle luta sig över brunnen. Han hade far- liga näcketrådar. Men det var inte alltid så vist, för barnen ville gärna se, hur näcken såg ut. Näcken skulle vara en gubbe med skägg.
Näcken.
Näcken höll sig i sjön. En gång hade han kom- mit in vid Dalbergså. Han ville åt dem som ba- dade. En gång skulle han ta en gubbe, som badade. Men när gubben fick se näcken så tog han upp en sten å kastade långt ut i vattnet. Näcken skrek till å blev borta i vattnet. Han skulle få vara näck till domedag, för han hade försyndat sig mot vår Herre.
Näcken
En karl var på väg till en bröllopsgård för att spela. Vägen gick förbi en fors. När nu karlen kom fram till forsen, fick han höra sådant vackert spel, och då han såg ditåt, upptäckte han näcken, som satt på en klippa och gned sin fiol. Karlen stannade en stund och lyssnade. Sedan ropade han till näcken: "Vad ska du ha, om du lär mig att spela lika vackert?" Då svarade näcken, att om karlen ville ge honom den översta leden, när han gick hem igen från bröllopet, så skulle han nu strax få förmåga att spela lika bra som näcken själv. Det gick karlen med på. Men när bröllopet var slut och han skulle gå hem, kom han att tänka på sitt löfte till näcken och talade med kokerskan om det. Hon tog då en fårbog och la den i hans hatt. När sedan spelemannen kom till forsen, flög med ett hatten av honom och fårbogen med den. Hade han inte haft fårbogen i hatten, så hade näcken tagit hans huvud.
Vattenväsen
De hade för sig Näcken bruka spela. Det är en sägen, att min farfar hörde Näcken. Han kom och körde från Klev. När han kom på Kvarnabroa, tog det till och spela fiol till den grad under bron. Han hade vart å och och skjutsat. De hade något de kallte reserv. Och det var gästgivaren skyldig att båda upp reserven en halvmil från gästgivaregården. Han hade varit å och kört en sån gästgivareskjuts, när han hörde Näcken.
Vattenväsen
Innan en skulle bada, så var det att ta ### med handen tre gånger å kasta utåt vattnet, för att en skulle möta Näcken. Om en kastade två ste- nar i kors utåt vattnet så skulle dessa binda Näc- ken. Näcken ville ta folk, om han kom åt. Om nå- gon drunknade, så sades att den tog nog sjöråa eller Näcken. Om Näcken skulle lära en spela, så skul- le en ta en svart katt som inte hade ett enda vitt hårstrå. Så skulle en gå till en bäck en torsdags- kväll å kasta katten i bäcken. Se'n skulle en sitta där tills Näcken kom. Då var han inte farlig. "Sjöråa" var inte farlig, annat än på nätterna. När solen sken högsta dagen, så hade hon inte makt med något. Om en kastade en fångad fisk i sjön, så ställde hon att det inte nappade mer.
Vattenväsen
Näcken – Hade en speleman fått lära sej spela av näcken, skulle han sedan offra en svart katt till honom en gång var- je år. En del kastade pengar i ån – det skulle vara offer till näcken.
Vattenväsen
I Trolltjärn fanns näcken. Min kusin präka om, att han sett 'en. Han kasta en sölvpeng i vannet. Näcken kunde skapa sej till vad han ville, påstod de. Men de hade 'en bara att skrämma barn med.
Vattenväsen
I Härryda var en speleman, som de sa hade lärt sej spela av näcken. Han var omöjlig (= mycket skicklig) till att spela. Vill till om han inte lever än; han är vid min ålder. Har aldrig hört att näcken förvandlat sig till häst.
Näcken.
Man brukar argas med barnen: »Gå int ti sjön, näcken tar dej!» M. G. såg en gång näcken under båten; han vart irt (retad).
Vattenväsen
Jag har i mitt minne att det inte skulle gå an att bada förrän en hade kastat en kniv i vattnet och sagt: Näck, näck nu får du inte komma närmare land, för jag har satt stål i vattnet." Det skulle inte vara farligt att bada sedan, för näcken tålde inte stål. Men "sjöråa" rådde de inte på, men det hördes aldrig att hon hade gjort någon skada på sådana som badade. "Sjöråa" hade hår som liknade grön mossa.
Näcken
När Näcken lärde någon att spela tillgick de så. Den som var ägare av en fiol, lade denna på kanten av ån en kväll. Under natten lade Näcken dit en till, som var så lik den förra att ingen kunde se någon skillnad. Tidigt nästa morgon gick ägaren dit för att hämta sin fiol och fick då välja mellan dessa båda. Valde han rätt och tog sin egen, kunde han spela som Näcken själv genast, men tog han däremot Näckens fiol, lärde han aldrig att spela och fick motgångar på andra områden också. Till och med hände det att Näcken dödade den personen.
Vattenväsen
Näcken lärde folk att spela. Det var en spelman som hette Lomjansgutten. Det hörde jag talas om att han skulle ha varit i lag med Näcken, så att han fick lära sig spela riktigt. Om det var någon sanning vet jag inte. Näcken skulle ha en svart katt. Det var en torsdagskväll som han skulle ha katten. Näcken var all- deles fördömd. Men han kunde spela så vackra låtar. Det var farligt att bada. om Näcken var i närheten. Om en kastade stål i vattnet så hade han inte makt att göra något ont. När en kastade, så skulle en skri- ka, att "Far din var en ståltjuv". Strömgubben var inte så farlig. Men om de inte höll fred, när de var i kvarnen och mol, så stannade han kvarnen. Det var allt många gånger det hän- de. Anars var han inte till något ont. Det skulle / vara en liten luden gubbe. Sjöråa hade de på tal. Hon fick heta sjörå för att hon var i sjön. Det var ett fruntimmer som inte hade ben att gå med. Hon simmade som en fisk. Kreatur hade hon inte. Det var bara det som var i sjön som hon rådde över.
Näcken
En körsven körde över en bro. Då fick han se näcken, som satt och spelade. Körsvennen frågade: "Varför sitter du här och spelar?" — "Jag spelar för min förlossning", svarade näcken. "Du får inte förlossning, förrän det växer löv på mitt torra snärtskaft", sade körsvennen. Men när han kört ett stycke, började det växa löv på snärtskaftet. Han vände då om igen och sade till näcken: "Din förlossare kommer."