Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
En käring gick inåt skogen. Vid Vale hängde ett rep på en gren. "Åh, dä va änna vårt tåg!" sa' hon och skulle ta't, men fick'et inte. Hon blev förvillad och hittade inte hem förrän det var mörkt. Det var la skogsrå! Åska' slog efter vånt. Stina vet ej mer om skogsrå.
Skogsrån.
1. Att skogråa eldar sa di ibland. Jag minns när jag var liten och vi bodde på Uvere i Ryr. (Uvere - kartans Ulfverud) Där är ett högt berg som heter Hors kulle, det är den värste höjd vi har här, den värste i Dalsland tror jag. Så mot regn så dunstar det upp rök och dimma ur jorden, och då sa mina föräldrar: - Nu ellar skogsråa i Hors kulle. Nu blir det regn. 2. Skogsråa och sjöråa, di va så granne och vackre framtill, men baktill var di inte så granne. Ho skulle ha rump, skogsråa, fast jag har då inte sett'et. - Skogsråa ho ville ha karlar, men jag minns inte nåt särskilt om'et.
Skogsrå
Förr i tiden så hadde di för sej, att de va skogsråa, som körde hem krittera om kvälla. Si, de fanns inga gärsgårda på den tiden, utan krittera kunne gå hur långt som hälst. Då såg di iblann ett fruntimmer i skogen, som mota hem dom om kvälla. Å de trodde di va skogsråa.
Skogsrå
En gumma berätta för mig att hon vid soluppgån- gen dagligen såg en skogsrå och sola *) sig i en lid *) sola = solade
Oskar Larsson, Helmer Strömbäck och And Johan Andersson
Björnjakter. Forts. om övernaturligt. Lappar i Ovansjö. Historier. Forts. om skogsrå. Blodstämning m.m. Övernaturligt. Forts. om jakter m.m. Jaktminnen.
Skogsväsen
Skogsrå skall vara rysligt granna framtill, men baktill skall de vara ihåliga som ett baketråg. De skulle förvilla folk, så de gick vilse. Mor min gick vilse en gång. Hon hade träffat ett sånt där skogsrå. Hon såg Ölmevalla kyrka och hade för sej det var vår. Och hon gick och gick en hel dag. – Det fanns inget botemedel för det, innan folk kom och ledde dem tillrätta.
Skogsrå
Min morfar berättade om att en bror till honom vallat på ljung- markerna mellan Korsbacka och Halltorp, (Gärdhems sn). Han såg då en gång en skogsrå, jagad av en berggubbe från Halleberg. Hon flydde undan med brösten häng- ande, men när han kom igen hängde hon över hästmanken. Det var den sista skogsrå han såg. De gamla trodde att de kunde höra skogsrået ropa ibland när de hörde ett egendomligt djur- läte från skogen.
Skogsrået
Skogsrå har la funnits förr i världen. Det skulle vara en vacker fru, skogsfrua. – Det ska vara sjöfruger med.
Skogsväsen
Om någon sett en skogsrå gå genom skogen på en stig, fick den som sett skogsrån icke gå den stigen någon gång under de följande åtta dagarna, annars blev det dödsfall. En tjugotvåårig dräng vid namn Agust, såg år 1882 en skogsrå. Denna liknade först en mycket vacker flicka, men förvandlades sedan till en planka, som snurrade runt i luften som en kvarnvinge och försvann. Berättaren hade vistats i trakten vid denna tid.
Skogsväsen
"Skogsråa" kom springande och hade fullt med vargar omkring sig. Men hon var vär- re att springa än de, så hon hann att hop- pa upp i en lada. Vargarna ställde sig nedan- för och skrapa på väggen. ”Skogsråa” satte sig i gluggen och - med fötterna och skrek: ”tesse ta fot, tesse ta fot!” ”Ni kan gärna ta alltihop,”, skrek en karl som hade lagt sig att vila i ladan. Han knuffa ned henne i bac- ken. Då stäla sig vargarna sig över henne, så att hon blev vargmat.
Skogsrå
Skogsråa hade mor mi sett. Hon kom å hade en strumpa under ena armen å strumpespeter mellan händerna. Hon gjorde som hon skulle sticka. Efter henne kom en lång rad med kor. Hon hade en grön klänning på sej å skorna var av näver. Skogsråa hade römpe som räckte ned på backen. Men annars var hon som ett kvinnfolk. Mor blev rädd, så hon tog till att sjunga, men då började det sjunga på samma sätt väståt skogen.
Skogsväsen
Skogsråa likna ett fruntimmer men skulle ha rump. Hon kunde göra, vad hon ville med karlarna, om de sa sitt namn. Det var en, som var i skogen och hogg timmer. På kvällen hade han lagt på eld för att värma sin mat. Då kom skogsråa fram och spurte, vad han hette. "Själv," sa han. Hon stod där och värmde sej, men han tog och slängde värme på 'na. Då ropa hon: "Själv bränt mej! Själv bränt mej!" Då svara berghatten bort i fjället: "Har du själv bränt dej, får du själv ha't."
Skogsväsen
Vargarna kom och jagade en skogsrå. Hon kut- ta ôpp i en glugg och satte sig. Hon sparkade med fötterna åt vargarna. För de stod nedanför å kraf- sa på väggen. Det var en, som låg i ladan och sov. Han vaknade och fick se denna, som satt i gluggen, och lekte med henne å skrek: "Tasse ta fot, tasse ta fot!" Han knuffade till henne så att hon föll ner till vargarna. Och så skrek han: "Tas- se, ta alltihop!" Så blev den skogsråa borta.