Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
"Gasten" var inte annat än en död unge som di hade tagit liv av och gömt. "Gasten" skrek som en unge. Det var en som mötte "gasten" och fråga: "Vad vill du, mitt lille barn”. Då tala han om, att mor hans hade tagit liv av honom och stuckit honom under en tuva. Så bad han, att han skulle vara så snäll och frakta honom till kyr- kogården. ”Det skall jag göra i Jesu namn”, sva- rade den andre, och då blev ”gasten” borta.
Gastar och myringar
Folk, som var ute sent om nätterna, råkade ut för Hålakärrsgasten. Det var en lantmätare, som gick och mätte rågångarna mellan Skeftebo och Högalt från Enslövs gräns till Skarsjön. Så var det en karl och hans hustru, som hade tittat in i Breareds gästgivargård, och han hade druckit en hel del, och när de gick hem på natten, så blev han stygg mot henne. Då sa hon, att han skulle akta sig för Hålakärrsgasten. Men då ville han riktigt visa, hur modig han var, och ropade: "Kom du, bror långnos, ska jag ta dig om nosen!" Gasten kom med ens och lade till honom, så han stöp. Men nu var hustrun i välsignat tillstånd, och hon satte sig ner och lutade sig över honom, och då hade gasten ingen makt. Så satt hon tills solen rann opp.
Gasten
I mörka kvällar och nätter hördes ”gastens” hemska skrik mest som barnskrik Ibland gjorde gasten ett hemskt skratt. Det var barn som voro lagda i lön som uppgav dessa skrik och kvidande tills den ålder uppnåddes som de fått ifall de fått leva En kvarleva sedan våra hedniska förfäders tid. Hade någon fått ett hastigt ryggskott ell. dylikt hade denne blivit gastkramad. Att kattugglan förebåda dödsfall var en jängse tro i förra århundradet. Med sitt klä vitt. Ell. tvätta vitt skrik. Ja. det finns nog en och annan gamling som tror det ännu i bygderna.
Gastar
Gastar skulle alltid vara på korsvägar. Här är en lid de kallar Svenslid. Det kallas så efter en Sven, som omkom där. Han hade smugglat in utländsk ost och inte förtullat. Länsman var efter honom, och han körde för brinnande livet och kom i ån och dränkte sig. Och det påstår de än, att där spökar. Framifrån Skeppshult kom en väg och gick rätt över där, och där sa de går gastar på den korsvägen. Lindquist, min "gårdbo" (granne), var född i Styrshult i Kalvs socken. Där sa de gick gastar uppe i deras utmarker. Där gick en väg där igenom skogen, och där hade många sett gasten. Och där såg Lindquist honom med. Far hans sa till honom – han var en 12 år då "Nu ska du gå och hämta kreaturen!" Det var kl. 5 på eftermiddagen; det var på högsommarn. När han kom ett stycke, fick han se en karl gå före sig. Den hade en sån underlig jacka, och så hade han en pickeluva på huvet. så tänkte han: "Det är en hallänning". För se de trodde hallänningar var ett särskilt folkaslag, och där bodde en hallänning där intill, så han trodde det var någon som skulle gå dit. Men det trodde han bara. Han tänkte han ska springa, så han hinner honom, men hur han sprang, så var karlen lika långt före honom. Men han sprang inte. Det höll de på både länge och väl. Gick Lindquist, så hade han karlen ett stycke före sig. Och sprang han, så var han lika långt före ändå. Till sist kom de till en gångstig, där Lindquist skulle ta av; då löna det sig inte mer. Men när han tog av vägen, så höjde karln sig upp i luften och vred sig runt omkring, och sen flög han över skogstoppa och skratta. Och Lindquist var inte sån så han ljög, och han sa det var så absolut säkert.
Gast
Jag var utför gasten ett par tre vänder om. Det var en gång jag gick från Skene marknad. När jag kom hitåt Hägnen - i skogen nedanför där - börja't illhojta och skratta. Klockan var ett på natten. Jag var mol ensam och alla människor sov så jag kunde ju inte få låna hus nånstans. Jag gick så svetten lacka av mej. Men det följde mej till förbi Sanryd. En stund ramla det med länker - då var det på andra sidan sjön åt Röllese till. Men kanveta jag ofreda'n inte. 'Skäcktet de efter'n fick de bära på'n. En gång var jag och Kulla-tösa å borta vid Kårte. Då kom där farandes förbi oss som eld på en sopekost. Jag såg det, men hon såg ingenting och jag sa ingenting. Det var uppe på Kårteås, där bruk'te gasten hålla till. Jag var ute och körde, jag och 'Hela värla' de kallte - det var Kristina på Brobacken. Vi hade varit i Kinna. När vi kom emot Sansereds bro fick vi se som eld på en kost nere på bron. Det stupa brant ner till ån ifrån vägen. Nu tar la hästa rätt utför, tänkte jag. Och hade inte hunnit tänka ut, innan de ville lägga iväg till såget och där är brant. Jag gav dem ett rapp så de tog ett sutt ner på bron. Där stan'te de. Jag gav rapp på rapp, men jag fick dem inte ur fläcken. Då fatta Kristina på Brobacken mod till sej och la till att svärja: Vad som är i vägen så ska det undan, vi ska fram! Då hjälpte det. Somliga sa det var skett några olycker och det blir gast efter det. Och om de hade mördat och gravt ner barn skulle det bli gastar av det.
(myling.) Gastar
När ett barn blev mördat å gömt undan så spökade det, å det blev ingen fred förrän det kom i kyrkogården. Annars så höll det på till dess att tiden skulle ha varit ute för det. Det kallas för "gast". Jag vet inte om det sjöng nå- got, men de sade, att det skrek som ett barn.
Gasten
"Gasten" finns än. Han är inte farlig förrän ef- ter det solen gått ned. Kommer han då å flyger över en människa så blir han vilsen eller mister för- ståndet. Han är stor å har som fårskinn till ving- ar. Om en kaster en kniv efter honom så skall han inte kunna ha sjukdom på en.
Gasten
'Gasten' skulle vara en sôrts fågel, men han skul- le vara farlig. Det var inte en vanlig fågel utan en 'skrömtfågel'. Han skrämde folk om natten. Han skul- le vara så stor, så vingarna voro så stora som kalv- skinn. Det skulle inte bli något bra när han visa- de sig. Hann en hem å inte blev sjuk, så var det bra.
Gastar
De skrämde oss för gasten. Mot värskifte skrek det från sjön. Det var vid Kil eller Koster. "Nu skriker knaffel", sa de. Det avr en, som hade stått på isen och piskat i ett hul, och så brast isen och han kom i och drunknade., Jag vet inte, om han skriker än.
Naturföremål.
I Bäve finns det ett varp på Rosseröds ägor. Det var två pojkar, som blev ovänner och slog ihjäl hinan där. Där kastade folk pinnar och stenar. Det var en ceremoni, en påminnelse bara. Vet inte, att de var rädda för spöken eller gastar där.
Gastar
Gastarna skriker, sa de. Det var vid Insered i Landvetter, där hade de slagit ihjäl fyra danskar, när kriget var, och sen har de hört sådana hemska läten där ibland om kväl- larna. Känner ej till de dödas julotta. Har läst om Odens jakt men inte hört talas om den.
Gastar
Gasten var de ute för. Han var som ett stort kalvskinn. När han rörde sig, så lät det som när man flyttar på ett torrt skinn. Det var spöke efter döda. Kom en ut för den, så blev en gastkramad. En blev blå på kroppen och illa sjuk. Om en korsade för sig, så kom en undan honom. Det var de som hade hört honom skrika. Det skulle någon drunkna då.
Intervju med Gustav Jonasson (f. 1882)
Intervju med toffelmakare Gustav Jonasson, född år 1882 i Eldsberga. Han kom som pojke till Hasslöv. Fadern är född i Småland, modern i Hishult. Inspelningen genomfördes 1959 i Hemmeslöv, Östra Karup, Skåne. Intervjun gjordes av Sten-Bertil Vide.