Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Gastar det talade man mycket om förr. Det var ett ont väsen för folk blev sjuka om de råkade ut för en gast. Om man kom emot en sådan där gast, fick man frossa och blev mycket illa sjuk. Det kallades att bli gastkramad. Jag har alldrig själv blivit gastkramad, men jag vet flera, som har blivit det. Om någon blev gastkramad, skulle man ta ett glöd och föra det runt omkring per- sonen som blivit gastkramad. Det skulle alldeles säkert hjälpa. Gasten brukade ock- så åka med folk på lass, då fick hästarna dra så att svetten stod av dem. Jag har hört flera stycken tala om att det haft gast- en på ett lass. Om gastarna voro ute då solen / gick upp på morgonen, då måste de stan- na på den plats de voro tills solen gått ner igen. Sådana gastar kallades dagståndare. Om man kom emot en sådan där dagståndare, då blev man sjuk och frös, så man skakade, även om det var mitt i sommaren.
Myling.
Om det var tal om en unge som blivit född och mör- dad och nedgrâvd i jorden utan att vara döpt, så kalla- des det att en hörde "gasten" när han skrek. Det var meningen att han skulle skrika, för att folk skulle få veta att han var mördad. Om någon kunde komma till att tala med honom, så att han fick uträtta om sin mor, så skrek han inte sedan.
Läkekonst
Om någon hade råkat utför en gast och blivit gasta- krammater, så blev han ju alltid illa sjuk med kräk- ningar och yrsel, men det var lätt hjälpt. Det var bara att röka den sjuke med svavel och dyvelsträck så släppte det honom genast. Därför ville man inte gärna vara utan svavel och dyvelsträck i ett hem.
Gasten
Mor och far hade varit på en begravning så att de kom sent hem på natten. Då hade di sett gasten. Det var som en stor, svart fågel som flög framför dem. Ibland var han borte. När han kom, så var det som när en skakar på ett torrt fårskinn. Det var den onde som skapa sig så, för att han skulle skrämma en.
Gastar
Gasten var ur ont. Det var en fågel. När han flög for gnistor ut halsen på’n. Den fågeln var farlig. Han båda inte gott. När di fick höra honom skrika så blev det snart ofred på trakten. Och det var det rätt som oftast här förr i tiden.
Gasten
"En feck höre gasten mot ane väder". Jag tror inte att någon hade riktig reda på vad det var. Men rädda var de för honom. Så de tyckte att det var styggt, om de fick höra honom om kvällen. Han brukade skrika utåt sjön. Så det var de som bodde i närheten av sjön som fick höra honom mest.
Gast
Små barn som var mördade kallades för "gast". Härborta i en bäck hördes två gastar skrika. Borta vid Håsätra skrek "gasten". Det gick inte att få tyst på honom förrän nå- gon tog mod till sig och talade till honom. "Gasten" kunde inte tala först.
"Gast som sjunger psalm."
En gång för länge sedan hände det att en sjöfarande förliste intill ett berg kallat Islandsberg. Sedan den tiden höres gasten på stället. Ofta ha folk hört den sjunga en psalm ur den gamla psalm- boken som lyder: "Jag kommer från ett brusande hav"
I Hasslet i Lingome Varö fins en hage där folk oft...
I Hasslet i Lingome Varö fins en hage där folk ofta ha´ sett det bränna. Nere i hagen ligger en fyrkantig offer- sten. En snickare gick en gång mellan Åsa och Lingome i Värö han bar sin verktygskorg på ryggen. När han kom till ett ställe Gärdet mötte han en gast som skrek fasligt. Då sade snickaren: "Skrik lagom och för för ej Guds namn här på jorden"! Och med detsamma som snickaren sagt detta, fick han en örfil så att han föll till jorden. Snickaren blef då arg och tog sin stråke och gaf gasten ett slag därmed men det blef honom ett dyrt slag. Han måste krypande söka sig väg till närmaste ställe. Om någon råkar ut för en gast eller annat sådant väsen, kan detta ej slå honom då han kryper på "Kristi Jord."
Gast
En gång när min gumma va ute och gick mellan Lytta och Löten in mörk höstkväll va de någe som följde me henne och skratta. Ibland skratta de till i dike breve henne. Sen blev de tyst, och de va alldeles som de försvann. Men rätt som de va, så skratta de till i de andra landsvägsdike framför henne. Så där höll de på hela vägen. Ibland skratta de till bakom henne, och ibland va de framför. Ibland grät de som ett barn. Hon tyckte att de lät så styggt. När hon kom hem och tala om, va hon hört, så grannarna, att de nog va Lisas gasten, som hon hade hört. Lisa, de va en som hade döda ett barn och grävt ner i Lötbacken. De ä många, som hört den gasten.
Gasten
I Svenslid har alltid spökat. Det var en liten, som hette Johannes. En på Snygget (i Mårdaklev) och han skulle höra till Köinge torgdag med ett lass äpple. De körde väl "mittnattes" (vid midnatt) hemifrån, för det var långt och köra. När de kom till Svenslid blev det omöjligt och få hästen till att gå längre. Gubben på Snygget sa, att det blir inte annat än han får gå fram till Skeppshult och låna en lykta och lysa framför hästen uppför liden. Johannes var liten pojk då, och han skulle stanna vid vagnen. Då hade den här Johannes hört, att om man gick framför hästen och drog ut betslet och titta mellan hästahuvet och betslet, så blev man i syne, och då skulle man se, vad det var. När gubben hade gått, gick den lille pojken fram och drog ut betslet och titta emellan där. Då blev han "var" (varse) det stod en liten gubbe på vägen och grov med en spade i marken. Då sa han som de gamle hade för sig det skulle vara bra och säja vid sådana tillfällen: "Ho äst du, att vi måge känna dig?" Då försvann gubben med sin spade. Så pojken kunde köra upp med äpplalasset, innan gubben kom tillbaka med sin spade. – Det var en gast han såg, för det sa de där gick en gast. Där var en korsväg, och gastar går på korsvägar, och de har ingen ro. Det skulle vara en osalig människa.
Gastbenet
Min far tala' om, att en gång när han var en 8, 9 år hade hans farfar varit ute och gått — det var i mörkningen. Då fick han se ett ben av ett kreatur, det benet som sitter närmast huvet — det kallas gastabenet. Det låg på marken. Han stack käppen i hålet där märgen hade suttit. Och när han kom hem och hade suttit ett litet grand, börja' käppen att dansa ute i farstun. Han gick ut och slog av benet i förstutrappan och då börja' det att skratta. En del hade för sej det skulle vara sådana där barn, som var mördade, som det blev gast av. På gränsen mellan Tores-torp och Gunnarsjö skulle vara dränkt en liten barnunge en gång. Min mor talte om, hon och min faster hade varit borta i Gunnarsjö hos en kodoktor en gång, och då hade de hört en sorts ljud borta i mossen där. Min faster var alltid kvick till att prata och hon sa: "Det är Lotspojken". Och hon blev som de sa trollakrammater, så hon blev så sjuk, när de kom hem. Härmde de efter gasten, blev den ju rasande riktigt. Mina morföräldrar tala' om en gubbe, han skulle visst ha bott uppe i Orby; de kallte'n Sven på Enet. Han hade varit ute och gått och hade ett ullgarnsnystan i ett knyte över axeln. Han hade härmt efter gasten, och när han kom hem, hade han inget ullgarn. Morgonen efter gick han och titta', och då var garnet uppfickat på träden längs efter vägen.
Lasse i Eken
Trenne drängar voro mycket goda vänner. Men när tvenne af dem dödt, vardt den tredje, Lasse, ofta oroad af dem i gården; ty de hade ingen ro i kyrkogården, utan möttes hvarje natt vid ett vägskifte jemte en stor ek, der de begge döde gastarna »takades», och det under stort larm och ohyggeligt läte. — Hvarför Lasse gick en natt i god tid till deras mötes-plats, lade der på marken tvenne hvasstaggiga törne-käppar, och klef så upp i eken. När han sutit der en stund, kommo de begge gastarna, utmanade hvarandra att som vanligt brottas; men då de sågo »tynne»-käpparna, grepo de till dem, och piskade dermed jemmerligen hvarandra, tills en af dem måste ge tappt. Den segrande sade då: »Sagst däu, Lasse äj aiki, att ja' vannt!» Men den flyende gasten ropade: »Hadde däu bärä varrt nere, skudde däu ha fat fullt för däinä tynnä-käppar!» — Och dermed så f oro begge Gastarna af till ro i kyrkogården, och oroade alldrig Lasse mera i gården. And. Söderdal. Rute. [I marg. står]: Tvenne spöken på Gammelgarns kyrkogård slogs ofta med stort väsen. — Då klockaren engång hört dem önska sig en käpp, kastade han en afton in [en] hop hasselkäppar på kyrkogården, hvilka de om natten brukade på hvarandra under stort larm, så att käpparna om morgonen voro alldeles utslitna. — Sedan hörde de ej vidare af. O. Fr. Hartman.