Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsrå
En käring fick påhälsning av skogsråa. Käringen hade kokat ett stort fat med kål. Det satte hon fram till skogsråa och bad henne äta. "Dette orker inte ja äte opp", sa skogsråa. "Det du inte kan äte upp i dag, får du gömme tills i morgon", svarade käringen. "Om jag hade vetat detta, så hade båda mina döttrar varit i livet", sa skogsråa. "Både Lippan å Snör-lippan åt ihjäl sig av kål."
Skogsrå
Det hände en gång för länge sedan på en bal på gästgivargården i Skoga, att skogsrået kom med. Hon såg ut precis som de andra flickorna och det var ingen som lade särskilt märke till henne men så var det en av pojkarna som fick se att svansen hennes hängde undan litet under kjolen. Då gick han till henne och viskade till henne att släpet hängde undan så att hon borde ta och fästa upp det. Då blev hon så glad över att han inte sade svansen utan släpet så att hon lovade honom att hon skulle komma ihåg honom. Han skulle få väldigt god jakttur efter den dagen, har de sagt.
Skogsrå
Per August i Kärr var ute om kvällen och tog vägen genom skogen. Rätt som han gick där, kom skogsfrun springandes bakefter. Hon var så grann framifrån, men bak såg hon ut som ett ihåligt "kn6tråg", sa han. "Vad heter du, vad heter du?" ropade hon efter honom. Men Per August svarade inte, för hade hon fått veta hans namn, hade hon haft makt över honom när som helst, var givet. Så han teg still. Till slut sa han till henne: "Dra te Skam, ditt åbäke!" Och sen såg han henne aldrig mer.
Skogsrå
Det tvar en gång en man från Skee, som kallades Ivar i Ånneröd, som en natt hade kommit i lag med skogsrån, och därvid fick hon en sådan makt över honom, att när hon kom och ropade på honom, så måste han ge sig ut till henne. Men till sist fann mannens hustru äntligen på råd. Hon gick till skogsrån och gjorde sig till god vän med henne och frågade henne, vad de skulle göra med en tjur, som de hade, som brukade att gå till andra kor men ej stannade hemma hos dem, som de hade på gården. "Jo, salt, malt och cecilierot, de ger tjörn te bot", svarade skogsrån, som ej anade någon list. Då hustrun kom hem, så passade hon på att lägga dessa saker i mannens mat. Och det gjorde verkan, ty efter den dagen stannade han hemma hos hustrun och tog alls ingen notits om, hur skogsrån sprang utanför väggarna och ropade. — Ofta hörde de hur hon ropade: "Sju faderlösa barn." Av detta rop antog de, att mannen hade haft sju barn med henne.
Skogsrå
Gumman mins far talte om att drängen hans varit ute på midsommarvaka. Lite på lätten var han. När han kom och gick igenom en trädlund, tyckte han, det var fästmön hans, som satt där, och hon gjorde miner, att han skulle komma till henne. Hon skiftade så många dräkter, men han gick inte, utan han sa: "Gå Skam i våld, din rackarepacka!" Då gjorde hon ett skratt och försvann.
Skogsrå
De eldade och kolade så mycket och hölls med milor på skogarna förr. Då kom skogsråt till dem. Det var en kolare, som hon hade narrat till sej. Men hans hustru fråga skogsråt: "Vad ska jag göra mä tjurn som inte vill följa fät?" Då hade skogsråt svarat, att hon skulle ge honom korvaben och vendlarot. Det gjorde hon, hon gav karlen de sakerna. Men sen kunde inte skogsråt rå på honom. Då skrek skogsråt och hoja så pass och sa: "Korvaben å vendlarot å tvi vale mej som lärde dej bot!"
Skogsrå
Såna som hade fått barn, om de gick ut innan de hade gått i kyrke, då kom skogsfrua och tog dem. Det var ena som var ute och leta efter kritter, och hon hade på sej sin mans hatt och rock. Då ropa skogsråt: "Gå hem, du hedna hynda, hade du inte din mans rock och hatt, skulle du inte komma ifrån mej med livet!"
Skogsrå
Min mormor var född i Päarstorp. Där hade de en bössa, som de sköt vargar med. Och de sa att skogsfrua höll om ryggen på vargarna. De var skogsfruas boskap. Och en gång kom skogsfrua in i stugan på Päarstorp och tog ner bössan och såg på henne. Från den stunden kunde de aldrig skjuta rätt.
Skogsrå
I en skog låg tre kolare och sov. Då kom en skogsfru. Hon tyckte som sanningen var, att det var en lång och en kort och en bugete. Så sa hon: "En bugete och en schwang, en stäckete och en lang. bägge mage lige." Så skulle hon dra dem i benen för att göra dem likadana och upprepade: "Bägge mage lige." Då kastade den ene en eldbrand på henne, och då hon inte såg, vem som gjorde det, trodde hon, att hon bränt sig och sade: "Alver, själver bränner mig." Då ropade bort i fjället: "Har du själv bränt dej, får du själv ha't."
Skogsrå
Mormor berättade att de bruka fälle grove trä i skogen på våren, sen klöv di disse i sex klöfter. Dette när dä va brist på slan. För dä mesta va di allti två, när di klöv, men så va dä en gobbe, som skulle vare mer modi än di andre, så han geck ensam. Han svor på att han inte va rädd. Räss som han stog där, så trädde skogsråa fram å ba att ho skulle få hjälpe honom. Han va inte vidare trakterad å dette, men han våga inte heller neke. Dä geck mä liv å lust. Bare dä ble e litta spröcke, så tog ho tag mä bägge hännera å drog isär stockera. Men te slute så ble ho närgånga. Då fann han på å fälle e tämmeli grov slan å gjorde en grov kil å slog i den lite framom. När ho hade stöcke den ene hanna i spräcka, så passa han på å slog ur kil, så att hennes han ble settane i stocken. Sen sprang han sin väg.
Skogsrå
Det hände en gång för längesedan på en bal på gästgivargården i Skoga, att skogsrået kom med. Hon såg ut precis som de andra flickorna, och det var ingen, som lade särskilt märke till henne, men så var det en av pojkarna, som fick se att svansen hennes hängde undan litet under kjolen. Då gick han till henne och viskade till henne, att släpet hängde undan, så att hon borde ta och fästa upp det. Då blev hon så glad över att han inte sade svansen utan släpet, så att hon lovade honom, att hon skulle komma ihåg honom. Han skulle fått väldigt god jakttur efter den dagen, har de sagt.
Skogsrå
I Dattorp talte jag med jägare, som kunde tala om att de hade sett skogsfrua, satt och höll tjädertuppen, när de skulle skjuta. Då träffade de inte tuppen, hur många skott de än sköt. Fagera Karl hade en stuga på Getaryggen mittför Velinga men i Daretorps socken vid Hacksjön. Han talte om, att han och en gubbe till skulle följas åt en morron och skjuta tuppar. Gubben sa: "Sikta nu baklänges med bössan, så skjuter du tuppen!" Den andre siktade från mynningen ut till kolven och sköt tuppen, som käringen satt och höll. Men han fick sej ett sveane, så han drog i mark. Den andre fick stryka över munnen på honom, så han fick honom vaken.
Skogsrå
Sör i Ivarsbyn kom en gumma ur fjuset en kväll. I detsamma som hon skulle gå ut, så kom en get och en bock i mötes med henne. Hon smekte bocken över ryggen med handen, medan de gick in till de andra getterna. På morgonen, när hon gick och skulle släppa ut getterna, så hörde hon någon, som skrek från skogen: "Släpp ut geta, men bocken, som du slecka på, kan du ha!" Geten försvann, men bocken stannade kvar när de andra getterna.