Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
(Se fru Eriksons berättelse om gasten) ”Smått, smått mute- regn,” sa gasten. ”Stort, stort knölpåkaregn!” ropade fiskarna. Min morfar råkade ut för gasten. Han var sko- makare och gick i stugorna. En gång på förnatten, då han var ute, hörde han gasten och härmade honom. Både tummaringen och ”lästaknippa” åkte ifrån honom, och dem fick han inte tag i på kvällen. Man fick inte tala om det, samma dag man råkat ut för gasten, för då blev man sjuk. – Det var alltid, när det var mörkt, gasten var ute. Han höll sig nära sjöarna. De var rädda att bli gastkramade, för det blev så svåra märken, och de fick ont en längre tid. – Gasten tyckte om att retas och fresta humöret. Teg folk bara, gick det bra, men svarade de, gick det illa. – De påstår att åskan dödat gasten.
Spökeri.
Det flöt iland en sjöman vid kusten, och så gick en dit och tog hans strumpor och strumpeband och rock ifrån honom. Men på natten kom gasten och ban- kade och ropade: "Mina strumpor, mina strump- filer och min röda rock!" Och innan han gick, hade han slagit ner köksdörren.
Gastar.
Vid Krokome udd har de hört en gast efter en som blev ände på där. Emot grymma vär och värskif- te ropar det där. Det är en karl, som de inte har fått upp. Han vill till vigd jord. Tiden har blivit anlessare (annorlunda); nu tror ingen på det. Vet inte att något lik har rösats här. Här har mång- a drunknat, men de har socknat upp dem.
Gastar
Bort i ett skogshag i närheten av sjön har "gasten" skreke. Det skulle vara en onge som skrek. Folk trod- de att det var någon som hade grävt ned en unge där. Det var inte alla som fick höra den skriken å inte skrek han var natt heller. Men om en fick höra "gasten" utåt sjön, så skulle det snart någon drunkna.
Gastar
Det var när jag var sjöman och seglade på Vänern, då berättade de om platser, där man inte fick hugga eller pumpa efter det solen gått ner. Det var så i änden på Byälven (i Värm- land) vid Låkafyrarna, där om de högg eller dylikt, så hän- de det något ombord med natten. Båten kunde bli nästan full med vatten. Det var väl gasten.
Gastar
Min far körde med ett par kor. I en lid tvärstannade de. Far selade av dem och selade på dem igen, för det skulle man göra, och sedan gick de igen. Men de blev sej aldrig lika mera; de mjölkade inte en tår. Gasten hade mjölkat dem, så de var mjölkstulna. Det var i Håksvik. Gasten var ett obegravt lik.
Myling
Det var på ett ställe vid landsvägen efter en bäck uppe vid Eriksheden, som det inte höll tyst. Det var somliga nätter som en onge skrek där. Det var en ”gast” för det var tal att en piga skulle ha fått en ong å tagit liv av där. Nu är det länge sedan som ongen skrömt, men jag har hört tales om det i min tid.
Myling
Det var på ett ställe vid landsvägen efter en bäck uppe vid Eriksheden, som det inte höll tyst. Det var somliga nätter som en onge skrek där. Det var ett ”gast” för det var så att en pi- ga skulle ja fått en ong å tagit liv av där. Nu är det länge sedan som ongen skrämt, men jag har hört talas om det i min tid.
Gasten
Det var några kvinnor och en man, som skulle fara från Grundskären till Mollösund. Men de tvingades att lägga till vid Mollön. Där stod en fiskbod, som damerna gick in i och de hade en stor hund, som fick ligga och värma dem, medan mannen gick för att skaf- fa hjälp genom att ropa tvärs över till samhället. Men befolkningen där trodde, att det var gasten och kom inte dit. Mannen ropade sitt namn och försök- te på allt sätt visa, att han inte var gast, men han fick stå där ett par timmar eller så och blev nästan förfrusen, innan ett par modiga fiskare eller kanske mindre vidskepliga fiskare kom och räddade dem ur nöden. Det är möjligt, att någon dött just på den platsen, där han stod och skrek och att de nu trodde, att det var hans ande, som visade sig. Denna / händelse har jag hört av dem, som var med i båten från Grundskären.
Gastar
"Gaster" och "gengångare", gaster va olyckliga som hade blivit mördade och mördade barn, och gengångare var döda i allmänhet. Det var en, som kallades Råtte- Petter, som brutit benet under körning, och så hade han satt sig på lasset för att hästen skulle gå hem med honom. Men hästen fastnade i en rot under vägen, och Råtte-Petter dog, en person hittade honom efter flera dar genom att hästen gnäggade. Mannen, som fick höra detta, var ett år därefter i Knoll o Glava och gjorde skor, då blev det tal om detta, / och han försäkrade, att han ej var rädd för de döda, och att han ej skulle vara rädd för att ha Råtte-Pet- ter hos sig hela natten. Men om kväl- len blev det som ett ljussken i rummet hos honom, och Råtte-Petter kom in och var där hela natten hos honom. Men sedan sa han när de talade om sådant: "Tyst barn, låt de döda vara i fred!"
Gastar
På långholmen strax utanför Skärhamn, finnes flera stenrösen efter drunknade sjömän, som begravts på holmen. Förr talade man alltid om hur det spökade på långholmen. Fisksaltare Anders Olsson var född 1802 och avled vid 91 års ålder. Han berättade för sin dotterdotter, Anna Nilsson, om hur han tidigt en höstmorgon skulle ut till krossfjorden för att draga upp fiskegarn. Då han skulle passera ett smalt sund (ca 10 mtr brett) mellan långholmen och långholmeskär, stod där en gast och ropade till honom "säd åver" (= sätt mig över) och Anders "sköda te / båden", gasten hoppade ombord och Anders rodde honom över till långholmen, där väntade honom en annan gast, och då han hoppade iland, råkade de i ett häftigt slagsmål. Anders rodde hem men hörde en lång stund deras hesa utdragna skri.
Gastar.
I Torstorp i Veddige är det en gast, som ropar ibland, särskilt mot oväder. Det var ett par pigor, som killade ihjäl en vallpojke där en gång för länge sedan, och det skall vara han som sedan blivit gast. Det var en gubbe i Veddige, som de kallade för Utmösen. Han var aldrig rädd för någonting, sade han ofta själv, men en kväll var han ute och gick förbi Torstorp, och då gol gasten. "Men då gol jag igen," sade gubben, "men det skulle jag aldrig ha gjort, för då fick jag en örfil, så jag stupade omkull. "Du slår i huvet, din dj-l." sade jag då. Men det skulle jag aldrig ha sagt, för då fick jag en örfil till, så jag trodde hövet flög till Packadom, (ligger i Värö) men sen taj (teg) Udmösen" (gubben dog i början av 1900 talet) tror jag. R. J-n.
Gast i Glanshammars grufva
Uti Gamla silfvergruf van vid Glanshammars kyrka skall bo en gast, som väcker folket nattetid. Nu höres han sällan och flera år kunna gå om utan att man förnimmer något ljud; men så kommer han åter och detta vanligtvis tre thorsdagsnätter å rad. Man tror att denna är den oroliga anden efter någon grufarbetare, som omkommit då Kristian Tyrann låtit fylla gruf öppningen med sten. Om denna gast är den samma som åsyftas af Herdman må vara osagdt. Emedlertid berättar denne att "I långliga tider skal tilförende wästan om grufvan hörts om af ftnarne ett gråtande och ett skriande såsom af et barn, tå thet får illa hugg och rijs."