Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsrå
Skogsfrå såg ut som en vacker flicka, när man såg henne framifrån, men såg man skogsrå på väggen hade det stor hästrumpa i ändan. När man fick se skogsrå frammifrån blev det vackert väder, men fick man se skogsrå på ryggen, blev det storm och oväder. En gumma vid namn Stina som bodde ensam i en stuga, brukade ofta på kvällarna se skogsrå och ofta sade gumman till dem hon träffade dagen därpå; nu breir det snart oväder igen för jag såg skogsrån igår kväll och den vände ruman mot mig.
Skogsrå
Far min han va mycke kummen för sånt där. Han tala om en gång, de va menna di sköt fjärhana i skogen, då såg han en kar som satt på en stubbe klädd i hög skinnmössa, men allri ett ord sa han, å inte far heller. Men när far gick förbi strax ätteråt, då va han borta.
Skogsrå
De va e gumma ve Sofiekvarn, som hadde en bror som va skogvaktare. Å han fick se en råget en gång å sköt'na. Men då sa rågeta åt'en: »Anfäkta dej, Olle, du sköt sönner mitt förklä!» Någe mer gjorde de inte rågeta.
Skogsrå
De va en gubbe, som hölls å kola i skogen. Å på natta så flög dörren opp, å de kom in ett fruntimmer, å ho ställde sej ve ällen å varmde hännera. Å när ho vände ryggen te, så hadde ho e rumpa, som va så långer å yvier.
Skogsrå
»Helgemässesommar» kallar di en ti i november, då de brukar vara vackert vär. Ja vet, far min han talte om: Di va ute å skulle skjuta tjäder. Ä di satt å tände opp å satte bössera ve ett trä. Å då kom de fram en te bössera. De va en utå dom, som hette Sven Annersa. Å hanses bössa to han å pissa i. Å sen försvann han. Men Sven Annersa han fick skjuta först, han.
Skogsrå
De va fågel, orra i synnerhet, som di inte kunne få nåt skott på. Men de påstog di, att om en sköt på dom en söndasmöra å så svor på dom, så skulle inget skott ta på dom sen.
Skogsrå
Dä kom två västgötafiskare å sätte i land där råa fanns, å di la sej å söve. Dä va en lång å en kört. När de le på möran, så kom råa å drog i den körte för te å få döm like långe. Då sa ho: "En lång å en kört, en lång å en kört". Valles dä va, feck ho döm inte like långe. Då sa ho: "Ja ska gå ätter mi hackenbila, så ska I bli like långe". Om meddan, när ho hade hämta hackenbila, va di försvönne, så ho träffa döm aldri.
Skogsrå
En gång var råa efter mig. Det var en kväll, jag skulle gå på friing. Som jag gick på vägen, fick jag se, att det kom en jänta efter mig. Jag ville inte visa mig utan börja gå fort för att hinna undan. Just som jag kommit till en bäck och skulle gå över, kom hon i fatt mig, fick tag i mig och skuffa mig i bäcken. Jag skrek: "Din tusan!" Då försvann hon. Sen blev jag illa sjuk. Det var inte av rädsla, för jag var inte rädd.
Skogsrå
En kolare låg i skogen och brände tjära. En kväll koka han beck. Han stod och rörde med en slev i grytan. Råa kom och ställde sig i kojdörren och gapa över hela dörröppningen. "Har du sett större gap?" fråga hon kolaren. "Har du känt hetare mat?" sa han och slängde en slev kokhett beck i gapet på henne. Då sprang hon och hosta så granbarren föll av träden i skogen.
Skogsrå
De va en gubbe här oppe, som va ute å jaga, ja tin de va långfredasmorron eller om de va påskdasmorron. Men de där tyckte inte skogsråt om, utan hon visade sej för honom. Å hon skulle ha vari vacker å fin, men när hon vände ryggen till, så va hon precis som en ökestock.
Skogsrå
Men min morfar han har då sitt'a. Han va torpare på Valstorps äger, å han skulle lämna femti skött om vårn i skatt för torpet. En orrtupp de va bara ett halt skött, men en tjäder två skött, å e höna ett skött. Å hare va bara ett har(l)t skött, å e ann de va ett skött. Morfar han bodde hos Nisse i Dalkarshytta då när ungfågeln vart. Då lå di där i dagninga, å Nisse sa: »Än behöver vi inte ge oss iväg». Men sen såg morfar, hur de va ett grant fruntimmer, som kom å gick fram te dom. Å han tänkte: »Va ska ho nu göra mä bössera?» Då to ho Nisses bössa å sög opp sköttet. Men morfars bössa rörde ho inte ve. Å sen försvann ho. Men de börjte å knäppa i Nisses bössa, å han vakna å skrek te: »Nej, nu måste vi opp!» Å de va inte längre än mella gryninga å tess sola hadde gått ner, så hadde Nisse nie skött, å morfar hadde inte ett enda. De där fruntimret ho va så granner framifrån, men när ho vände ryggen te, så va de som en tyrrot, å svans hadde ho.
Skogsrå
Skogsrå de har di sitt nåra styckna här. För di sa, att de va en gubbe i Svarttjärn å e kärng i Hvittjärn. De va en gubbe där, som hadde en korgmakare hos sej. Di kallte'en Sumpe-Jon. Å di gick sta te Svarttjärn å skulle meta. Men när di kom dit, så gick körggubben opp i skogen i stället å högg vide te körga. Då när Sumpe-Jon sto där på ena sia, så fick han si körggubben stå på ara sia å håva opp fisk, så de va alldeles för-skräcklit. Å han skulle gå över te'n, men när han kom dit, så va körggubben borta, å när han titta opp, så sto han på ara sia sjön. Å rätt va de va, så to han å kasta sej på huvet i sjön å va försvunnen. Då försto Sumpe-Jon, va de va för en. De va inte körgmakarn han hadde sitt, för han va oppe i skogen, utan de va allt den annre de.
Skogsrå
Ja va mycke på, när ja va yngre, te gni mä bössa bå dag å natt, hälg å söcken. Ja tjänte här oppe ve Sonstorp, å där hadde ja inte länger te tjäder än härifrå å te station. Å på nåra dar så fick ja nie styckna fågla. Så va ja ute mä bössa en möra å sköt en tjäder. Men ja såg inte, var han föll ner, utan ja gick å sökte ätter'n. Då skrek de te på annra sia kärret: »Här ligger han», skrek de. Men då försto ja, att de inte sto rätt te, utan ja svarte: »Nää du, ja går inte ätter'n, utan har du hitt'en, så får du allt behålla'en mä», sa ja, å så gick ja hem. De va skogsråt förståss, som ville ha fatt i mej.