Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
gastar.
Det blev "gaster" av sådana som kom i sjön å drunknade. "Gasten skriker utôt sjön" hörde en de gamla säga, å när en frågade dem vad det var så fick en tillsvar, att det inte var rätt ställt. Det var "gasten" av den eller den som hade drunknat. Det var också varsel till olycka på sjön. Om en fick höra en "gast" skri- ka på kvällen, så gjorde en rätt, om en stanna- de hemma från sjön dagen därpå. Nu får en aldrig höra "gasten". Men förr hade de hört ho- nom utåt sjön.
Gastar
Det var i kvällningen som en kunde bli gastkramad. Sådant kom så hastigt på. Man blir tvärsjuk i hela kroppen, och benen vill inte bära en. När jag var pojk, så sa mor att jag hade varit ute för gasten en gång. Det var i kvällningen. Jag kom in och var så sjuk. Jag fick ta av mig, så att jag stod mitt på golvet i bara skjortan, så tog hon ett eldkol ur spisen, så släppte hon det mellan skjortan och kroppen. Så gjorde hon tre gånger. Sen fick jag lägga mig. Nästa morgon var jag bra. Gasten var ett slags spöke. Det var vålnad av en död eller tockere döda, som inte fick vila i graven. Jag har inte sett gasten, men som de gamla beskrev den, så skulle han vara som en fågel. När han flög, så lät det som när man handskas med torra fårskinn. De gamle sade, att när de fick höra honom, skulle någon komma i olycka. Det var farligt för att någon skulle drunkna.
En gumma som bar gasten.
Det var i början av 1800-talet. En gumma som hette Ollina, från Nordgården skulle gå till Göteborg, då mås- te hon gå den två mil långa vägen till fots. Det var på hösten och för att kunna hinna hem igen samma dag måste hon ge sig iväg så tidigt på morgonen så hon var nära staden i daggryningen. Men när hon hade kommit ett stycke på vägen, så fick hon gasten på ryggen. Det blev mycket tungt, men hon kno- gade in till staden och sålde sin tråd, som hon själv hade spunnit och gjorde sina små inköp. Så var det att ge sig av hemåt igen. Hon blev mycket trött för gasten satt alltjämt kvar. Någonstans i Askims socken, nära landsvägen, bodde en gumma som hon var väl bekant med. När hon kom dit beslöt hon att gå in till henne och vila en stund. När hon var inkommen fick den andra gumman se gasten var / han satt på skuldrorna så hon sa, "Ollina du kan la gå mä ud ett grann." Bägge två gick ut och hon tog av gasten. Så gick de in igen och prata- de en stund men ingenting nämdes om gasten den gången. Men hon hade ännu en mil att gå innan hon kom hem och hon gav sig av, den andra följde henne ett stycke på vägen. Det gick så lätt och bra, men så snart hon blev en- sam, kom gasten igen. När hon var kommen så nära hemmet, att hon hade bara omkring en kilo- meter att gå. Då var hon icke längre på landsvägen utan gick genom ett gärde. Då råkade hon av en händelse trampa in på en plöjd åker. Puuf sa gasten och blåste henne i nacken sedan for han sin väg. Hon kände sig så lätt som aldrig förr men dagen efter måste hon ligga till sängs. Efter den dagen ansågs det inte som något vidare farligt att få gasten på ryggen för om man bara trampar på en plöjd åker går han sin väg.
Gastar.
Förr om det var nå´n människa som tog livet av sig blev det en gast. Nu tror vi åska har slagit ihjäl allt sådant. Om de fann någon människa vid sjön som hade pengar på sig och de tog dem och inte tala´ om det och laga´ så den döde kom till kyrkogår´n blev han en gast. Gastarna visa´ sig särskilt mot oväder. Det var framme i Hagen en som låg död i huset och vi gick utanför och vänta på en karl från Göteborg och han kom inte förrän tolv och då gick vi hem. Och jag skulle bära en korg på ryggen, men jag orka´ knappt gå själv. Men vete- ligen tror jag att jag bar på henne. Vi hade varit i lag med tösa och hon var argsinter och jag kanske sa´ nått om´na. Så talte jag om´et och kräktes i tre dar. Min mor talte om, att många gånger på säterit när / de skulle gå ut om kvällen och sätta sig och pessa och då fick de höra gasten ropa så snart de hade satt sig och då sprang de in genast. Det var en karl, som låg borti en skogsbacke och sov en natt och där väsnades så förskräckligt så han vakna. Det var ett par gastar som slogs. Då fråga han dem vad de vill och då svarte den ene: "Han var skyldig mej sex styver i livstiden." "Om jag ger dej sex styver", sa´ karlen, "får jag då vara ifred ?" "Ja", svarte gasten, och så gav han honom sex styver och så blev det tyst.
Gastar. Gengångare.
Här var gastar förr. Människor, som hängt upp sig, ropade sedan på det stället. Det är inte själva människan som går igen utan bara anden. Kroppen ligger nog still. Den som la sig under en likkissta och tittade i botten på den blev i syne. Han kunde bl. a. se likfärder. Sofi i Rådal dog ifrån många småbarn. Hon kom till dem, sedan hon var död Det sa min hustru. Jag var och hälsade på min syster en gång. Där var en må- lare, som var i syne. Han sade just som jag skulle ge mig av: "Det är bäst att I stannar, för här blir något annat av." Han sade sedan, att han sett en likfärd. Det dog också ett litet barn för min syster, och det hade inte varit sjukt förut. En vård kan göra buller innan en människa kommer. / En sådan har en väl allihop. Det är nästan med den som med skuggan. Alla har den, men den ger sig inte alltid till känna. Nedanstående berättat av Albert Andersson, Grimsmossen 1887. Det var en, som hörde en gast jämra sig borta vid kyrko- gårdsmuren. Han gick dit, men då skrattade gasten så elakt, för att han hade lurat honom. Nedanstående berättat av Klara Staf, Svenningsered 1870 i Fjärås. En skulle ha gått vllse på Landeryd huvud en vinter. Han frös ihjäl. Sedan hörde de hur han mot oväder sade: Hu, hu. I Sävsjö var det en, som var ute och svängde hästar i sjön på sommaren. Därvidl blev han borta i sjön, och de hör honom re- pa mot oväder.
Gastar
Min far tala om att en gång när han var 8-9 år gammel hade hans farfar varit ute och gått i mörkninga. Då fick han se ett ben av ett kreatur, det benet som sitter närmast huvet, det som kallas gasta-benet. Det låg på marken. Han stack käppen i hålet där märgen hade suttit. När han sen kommit hem och suttit ett litet grand, börja käppen att dansa ute i farstun. Han gick ut och slog loss benet i farstutrappan och då börja det skratta. En del hade för sej att det var sådana där barn som hade blivit mördade som det blev gastar av. På gränsen mellan Torestorp och Gunnarsjö skulle vara dränkt en liten barnunge en gång. Min mor talte om att hon och min faster hade varit borta i Gunnarsjö hos en kodoktor en gång, och då hade de hört ett sorts ljud borta i mossen där. Min faster var alltid kvick till att prata, och hon sa: Det är Lotspajken! Och hon blev, som de sa, trollakrammater och blev så sjuk när de kom hem. Härmde de efter gasten blev den ju rasande riktigt. Mina morföräldrar tala om en gubbe, han skulle visst ha bott uppe i Örby, de kallten Sven på Enet. Han hade varit ute och gått och hade ett ullgarnsnystan i ett knyte över axeln. Han hade härmt efter gasten. Och när han kom hem hade han inget ullgarn. Morgonen efter gick han och titta. Och då var garnet uppfickat på träden längs efter vägen.
Gastar
Deet var en karl från Högen i Förlanda. Han var på en auktion i Fotskäl. Då kom några ynglingar och ville slå honom, och han skulle springa sej till räddning. Då föll han i ån och drunknade. Sen sa´ de alltid att han gav nödrop om kväl- larna mot oväder.De hörde gasten, sa´ de.
Gastar.
Det var en karl, som gick förbi Helsjön. Han gick lös- ke, men rätt vad det var kom något och hängde sej på ryggen på honom. Han sa, att han bar som en tunna råg. Det var en gast. Där hade en som hette Börje i Dalen i Hor- red socken drunknat en gång, när han badade, han hade fått ett anfall av fallandesjuka.
Gasten.
Några karlar var ute på sjön och tog upp rev. Då kom gasten och ville ta fisken. Karlarna slog efter honom med sina metspön, så att det stänkte kring båten. Då sade gasten: "Smått gott påskarain". Men när de tog till att plaska värre, skrek han: "Tjockt, grovt, långt hasslepåskarain !"
Gastar
Gasten den va fölk väldegt rådde för på mi ti. När den kom fram te husa, sô betydde dä, att nån skulle dö. Ja för min del ha då aldre sett'en, men falk, som sett'en, ha likna'n ve en spä, reva onge.
Gastar
"En som var i sjön di kalla gasten." Han skulle vara farlig. Det skulle vara en som drunknat, å om han fick en annan att drunkna, så blev han fri". Vi hade en stor förskräcklig fågel i fjället som kalla- des "stenulven". Hanen skrev "ko-hu" å honan "ko-hi". Det var farligt att "skäcka" (härma) efter honom. En blev sjuk.
Gastar.
I Hällstad fanns på 1890-talet en piga, som var i synbar grossess. Av allmänheten blev hon utpekad att hava framfött sitt barn i lönn. Det skulle ha blivit nedgrävt bakom ladugården, där pigan tjänade. På den platsen väsnades sedan gasten i två års tid, det hörde jag tydligt själv.
Gastar
Det var så att det var gårdsskifte på ett ställe. Och den ene han skulle svära på att jorden var hans, det var ett stycke som di tvista om. Han tog jord i skorna från sin egen åker och svor på att han stod på sin egen jord. Men det var inte hans jordbit, som han stod på, utan han svor falskt. Så blev han förvandlad till en gast och sprang omkring och ropa: "Hå här, hå här!"