Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
65. Gasten han skrattade i skogarna. Där han var, skulle det vara något mördat, för där blev det en gast. Jag har hört gasten.
Gasten och »lik-benet»
Två drängar älskade samma tös, och den ene ville hon ha'. På en lekstuga smög den föraktade friaren ett leik-bain i den lycklige älskarens tröj-»lumma». Nå, på natten gingo de båda älskande hem och lade sig i säng, då gasten kom in till dem, tog sitt finger-ben och knackade med det i bordet. När drängen märkte det, sade han: »Dertill är jag oskyldig och gå du till den, som tagit det och löna honom; men jag skall bära ditt ben på kyrkogården.» - »Ja så», sad' gasten, och lade sitt ben i tröj-fickan igen, for af till den andra drängen och ref honom i tusen bitar. — Dagen derpå bar älskaren lik-benet åter till kyrkogården. L. O:n Kallbjärga. Koncept till IV: 86 från 1866 finnes i R 625: 8, s. 85.
Gastar
Gamle Ring på Harsåsen skulle gå till Hyltenäs en otta. När han kom ner till bäcken var gasten där. Han såg honom, det var varken ände eller begynnelse på honom. Så sa gasten: Ha, ha, fastande karl. Å, sa Ring, jag är la så heller. Jag åt en leigabrösmörgås innan jag geck. Men han kom inte över bäcken, utan han måtte gå hem igen. Rätt som det var kom 'det som dåligt är' genom skorstenen. Där låg fullt med spingesticker uppe på spishyllan. Och spingestickorna och stolarna och allting i stuga tog till att dansa runt, precis som det hade vart garvinger . Och gamle Ring blev inte kvitt honom ur huset innan han gick efter bibeln och la på bordet. Då blev det lugnt. Gasten var av trolltyg. Det var spöke, riktigt 'hin onde', trodde de. Men sen åskan tog till att gå så mycket, har den slagit ihjäl sånt där.
Gastar
Min far hörde nödrop vid Sandvik flere gånger, när han var ute och rodde. Det var gasten av en, som hade drunknat. En dag hittade de liket i en klämma. Mot så- dant väder, som det hade varit när personen drunknade, hördes hans rop. Han ville bli begraven i Kristi jord, och han fick komma till kyrkogården och se'n blev det tyst.
Gast
Skeppare och sjöfolk från Västkusten talade mycket om "gasten". De hade hört den ropa om nätterna. Sjöfolket på Vänern hade inte så mycket med den att göra som med "sjöråa." Men även många av dessa sjömän hade hört honom. Det påstods, att han ropade, om någon hade dränkt sig eller att ett fartyg hade förlist. Har inte hört talas om någon som råkat få se honom.
Gasten
Gasten flög efter gamle Ring i trädtopparna ifrån Vrå till Sund. Och rätt som det var gjorde det ett plaskande - det var som en sik. Hur det var svor väl Ring till, men sen orka han inte flytta sej. Så han fick väl ligga där tills det kom någon annan och tog upp honom. Men han var då 'bävande fuller' när han trilla.
Gasten är skadeglad
Min far var ut för gasten många gånger och många till där utåt Älekullaskogarna. En gång stuppla' han en kväll han gick och leta' efter kreaturen. Då gapa' det och skratta' så förskräckligt i skogen. Och så trilla' det som en kolsäck efter honom. De blev så vilsna, så de visste inte, var de var. Det skulle vara som spöke. Men nu påstår de att åskan skall ha slagit ihjäl allt sådant trolltyg.
Gastar
Där var en som bodde här uppe vid vägen, han var mjölnare i Hult. Han skulle gå hem en lördagskväll med en påse mjöl. När han kom nedanför 'Höllili', blev han alldeles 'förbörlater' (förbördad) Det var en stor, stark karl, men han måtte sätta sin påse och gå hem. Om söndagsmorgonen gick han efter den, och då var den inte alls tung. Och det trodde han var gasten, han hade burit på.
Gastar
Det var en karl som hade frusit ihjäl i snödrivorna på Dybjärsvägen, han var gårdbo till där min mor var född. Han hade gett sej (jämrat sig) , och emot att det skulle bli oväder, kunde de höra gastropet efter honom. Gasten kunde åka med folk. Då skulle den som körde gå fram och titta mellan huvudet och betslet. När han gjort det tempot, gick ´et över. Då var hästen så svett.
Gastar
På västra sidan av Mjörn ligger det tätt intill varandra två små vikar, Fredagsviken och Rånäsviken. I vardera av dem ligger ett röse. Gastarna brukar gå och hälsa på varandra om natten och sen följs de åt på hemvägen. De brukar ta vägen över Kvarnvikstorpets ägor och det är många, som har sett dem.
Gastar
Gasten uppkommer på en plats där de begravt ett barn i lönndom. Men hur han ser ut, vet jag inte. Han skriker som ett barn, o det fladdrar i luften. Det var en som kom o påstod att han hade blitt "gastkrama." Han hörde nåt i luften, o det kom nånting stort o alldeles överkylde honom. Och det blev så kallt så han börja frysa.
Gastar.
Min hustru har hört gast efter en gubbe, som blev ihjälsla- gen utmed ån inte långt härifrån. Det var för en 80 år se´n att en gubbe hade stulit en kappe potatis i en källare. Två karlar med laja hundar sände fatt honom och slog ihjäl ho- nom. Hon hörde, hur gubben jämrade sig och hundarna skällde.
Gastar
Gasten har jag hört. Det var tre tag, han ropade, så höll han upp lite, och sen ropade han igen. Det var när min far hade drunknat, då var det en kväll jag varit ute; då jag gick in, hörde jag ropen. Det blev oväder strax efter. Det var bara i tre år efter det de drunknat, som de kunde ropa. Havet är fridlyst nu, så det förekommer inte sådant mer. De vilar tryggt.