Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsrå
Min morfar talade om efter sin farfar, att det var en skogsrå, som kom till en hustru och bad efter mjöl. "Det ska du få", sade hustrun, "om du kan lära mig, vad jag ska göra med den tjuren, som inte stannar hemma om nätterna. " Jo", svarade skogsråa, "du ska ge honom vittanlök, hacke-ben och peckesten. Hon gav sin man detta, och sen stannade han hemma om nätterna. På kvällen kom skogsråa på fönstret och skrek: "Hade jag vetat detta, så skulle du inte ha fått någon råd av mej". Skogsråa har inte något manfolk, som hon kan komma till, och för det är hon så farlig efter karlar. När hon fick makt med en karl, så ville hon ha honom var natt.
Skogsrå
Det var en bonde, som gick för att söka en kreatursbotare för en tjur, som var sjuk. Då mötte han Stulmossefrun, som sa: "Ge tjurn kalmersrot, så får han bot!" De som gick över skogen vid Stulmossen, blev alltid förvillade av Stulmossefrun. Detta hörde jag i min barndom av en spelman, som hette Lars Petter, som hade varit mycket i skogen och kolat.
Skogsrå
Kalle i Hälla han berätta, att han sköt e trollsugga i skogen en gång. Men når han skulle flå'na, så va de inte annat än baraste silver å gull.
Skogsrå
De va en di kallte för Olle Skytt. Han bodde där i Hästhagen för änne på Hargsjön, å han va så snäller te skjutä, den där. Han behövde barä blåsä ett tag i bössepipa, så kom de fullt å djur å skocka sej ikring stuva. Fögla satte sej å sjungä på körsten, å älga å tiara geck å strök utför fönstera. Men när han va döer, så satt änka på sängkanten å grät, för ho tänkte på sej å di tre barna, va de skulle bli å dom. Då kom de in ett så faslit grant fruntimmer te'na, å ett långt grönt släp hadde ho ätter sej. Å ho satte sej breve änka, å så sa ho te'na: »Ja, gråt inte du! De ä la värre för mej. Ja hadde sju barn mä'n, ja», sa ho.
Skogsrå
En person här borte, som jag känner väl, var ute i markerna. Plötsligt mötte han några granna töser. Han började språka med dem. Men då hängde de sig på honom så att det var knappt att han kunde släpa sig hit. Inte vågade han att gå ut igen, så att han fick stanna här över natten.
Skogsrå
Farfar skulle vara i skogen en gång och bränna tjära, och då fick han se henne. Hon kom och var som en annan dam och gick fram till elden och ställde sig och tog upp klänningarna och värmde röva sin. Hon pratade med farfar, men han var inte noga med att svara. Till slut så frågade hon efter namnet på honom. Han trodde sig inte om att tala om det riktiga namnet utan svarade, att han hette Sjöl. Så ville han bli av med henne, för han var rädd för henne. Han tog het tjära och slog i rompa på henne. Då hoppade hon högt och skrek att "Själ ha bränt mej". Hon blev borta, men han hörde skriken långt in i skogen.
Skogsrå
Jag tjänade dräng hos en bonde i mina unga år. Där hade de det bruket för sig, att de gav kreaturen "förgeft" innan de släppte ut dem på bete första gången på våren. Man gav var och en ko ett litet grand "makulje" (arsenik) i en degbit, och så bad man dem, att de skulle komma snällt hem om kvällarna. Drängkamraten jag hade var också vidskeplig. Han tog också litet av giftet. Men han var nära att somna av för alltid. Se han trodde, att han skulle vara skyddad för skogsrån, om han tog in sådant.
Skogsrå
Det var en som hette Jan Persson, han var i Bygg-ställhöjden strax öster om här på tjäderjakt. Det tyckte inte råa om. Då satte han bössan mot bröstet på sig och kolven mot henne, och så sköt han henne på det viset. Då blev det bara som ett skinn efter henne.
Skogsrå
Dä sär te (säger till) ve milera, om en håller säj sams mä skoga-råa. Far låg å kolade i Hidinge socken åt bönderna i Svensboa by, å han hadde en sju miler åt gången där på skogen. Då dä vart någe fel på når mila, så knacka ho på döra, å om han då inte gick strax, så röck ho dän döra. Å eblann såg han na där i skogen å ho va inte ful å håret på na fick hänga hur som hälst, å långt va dä, å svart, å ho va mörkskinnad i ansiktet å stor å lång å rak.
Skogsrå
Man hörde talas om att det fanns kreatur, som blev våldtogne, då de voro på bete i skogen. Så snart det var ett kreatur, som inte kom med de andra om kvällen, så var hon våldtoga. Det skulle vara skogsrån, som behöll dem.
Skogsrå
Det var en kolare, som gick under namnet Köl-Nisch. Med honom hade skogsrån blivit sams. Hon kom på fönstret om kvällarna och då måste han ut. Hur det nu var, så tog han henne till sig och de levde tillsamman i sju år och fingo sju barn. Hon hjälpte honom att kola i skogarna, men han hade blivit tillsagd av henne att inte gå fram till milan förrän han hade knackat i en stor tall, som stod ett stycke därifrån. Så kom han en kväll. Men då ville han se vad som kunde ske, om han inte knackade i tallen. Han gick litet framom tallen. Då fick han se, att milan stod i ljusan låga. Men hans hustru och alla barnen var i full fart med att släcka. Men nu var de inte riktiga människor utan fula knyten med svansar. När han hade tittat en stund, så gick han tillbaka och knackade i tallen. Då förvandlades byltena till människor. Så gick han fram till henne. "Det var väl att du kommer", sade hon, "här ha vi haft ett styvt arbete med att släcka milan". Han blev emellertid ledsen över vad han sett. Och nu gick han till en gammal klok gumma och frågade henne, hur han skulle bära sig åt för att komma ifrån skogsrån. "Jo", sade hon, "du skall låna dig en kolryss och en häst och så skall du sela hästen på det viset att ingen lycka uppstår på något ställe". Så for han till milan. "I dag får du följa med hem", sa han till henne. Hon plockade ungarna upp i ryssen och satte sig i. På andra sidan skogen fanns en sjö. Den skulle de över. När de kom mitt på sjön, så skyndade han fram och tog ifrån hästen och hoppade upp på hästens rygg och red därifrån. Skogsrån skrek: "Ta i löcka, ta i löcka!" Då kom flera skogsrår fram och skulle hjälpa henne. Men var de sökte fanns ingen lycka att gripa fatt i. Vargarna kom och tog livet av dem alla.
Skogsrå
De va ett folk i Stave, som »Väva-Tilda» tjänte hos. Ä di hadde sia kor oppe i berga. Di hadde e lita fe, som körde hem kora, när di skulle mjölka. Å ho va så skön, den där, men när ho vände sej om, så va ho ihålier. Om kvälla så lämna di e lita skvätt i bytta. Men, om möra så va bytta så skurader å finer så.
Skogsrå
Joo, farbror å en dräng, han va också skött, di skulle gå å skjuta orra; de va när di spelte om våra. Å då .när di kom fram, så ställde di ifrå sej bössera å la sej, för de va inte så dags än. Å farbror han somna, men drängen höll sej vaken. Då kom de fram ett fruntimmer å ställde sej ve bössera. Först to ho tag i farbrors bössa, å så ställde ho tebakars'na, sen to ho drängens bössa, å så ställde ho den. Sen såg drängen, hur ho ställde sej å blåste i farbrors bössa. Sen somna drängen, men han hadde knappt hunnet å somna, förrn han vakna ve, att ett skott small. Då va de farbror, som va oppe å hadde skjutet en orre. Så han fick tur, han.