Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
skogsväsen
Skogsråa skulle vare fin framifrå men på baken va ho urhhälvad som ett baktrôg. För dette ville ho aldri gärne vänne ryggen te. - Allti hörde ja' di gam- le tala om allt ho hade ett rutit bomullsklä på hôve, svart kjol å liv. Ho förledde dom så att di geck vilse. Mor hade vôre mä om, att skogsråa hade skratta ôt henne. Å far hennas hade tydligen hört skogsråa skratte i skogen. Dä va hånskratt, om ho feck nôn vilse.
Skogsrå
Å en annan gång skulle han skjuta en orre. Å orren han föll, men han reste sej igen. Ä då försto han, att de va nåt galet mä'n. Å då fick han si, att orren hadde ett pannespjäll framför sej, å de va flera hål i'et. »Men då to ja å kasta silver i bössa», sa farbror, »å då gick de bra».
Skogsrå
Å en gång skulle han skjuta en hare. Å di fick skjuta en fem, sex skott på'n, men haren han föll inte ändå. Då försto di, att de va nåt galet. Men då to di å la silver i bössa, å då gick de förståss. Men när di to opp haren, så va de ett par kolade spinnestickestumpa, hopabunna mä en silverhank, de va hele haren, de.
Skogsrå
Men rå de finns de. För vi gick en kväll, ja å ett par te, å skulle skjuta orra, när di spelte ute på Helveteskärret i Motala-sockna. Ä de va förbjuen ti då. Å när vi hadde gått en bit, så mötte vi ett fruntimmer. Men allri ett ord sa ho, å inte vi heller. Men vi hadde inte gått långt, förrn vi mötte e te. »Tusan hakar», svor Kalle te, »va ska alla könera va ute å ränna för i kväll». Di såg snygga ut, di där fruntimmera, men de va de, att vi såg dom bara som di gick förbi, sen så va di försvunna. Men sen skulle vi skiljas åt å gå åt olika håll. Då small de ett skött. Å de va från Kalles bössa, men han hadde inte rört ve'na, varken ve hannen eller nåt annat. »Nä», sa han, »i kväll ä de bara skit ute, så de ä la bäst vi går hem».
Skogsrå
Skogråa höll till i skogen, och hon var sådan så att hon kunde förvandla sig. Ibland såg hon ut som en gammal ful käring och ibland som en ung vacker kvinna; men svans hade hon alltid. Hon brukade förvilla folk ibland, så att de följde efter henne och inte kunde hitta rätt, fastän de visste att de gick galet. En del jägare stod högt i gunst hos henne, och det hade de nytta av, för de fick alltid mer när de jagade än andra. Men emot andra var hon förarglig, och ibland hände det nog att hon satte eld på milor. Jag har aldrig haft något med henne att göra, fastän jag har varit i skogen i nästan hela mitt liv. Men det fanns allt en del, som hade sett henne.
Skogsrå
Det var en gubbe som de kallade Lallare-Nils i Gårdsjö. Han är död nu. När han höll på och friade så kom han hem fram på natten och då mötte han ett kvinnfolk, som kom med en hel hop kräk. Men när de kom mitt emot Lallare-Nils, så tog det slut alltihop. Då blev han rädd, för han begrep att det var skogrået han hade sett, och han blev alldeles förvillad och knäppte till att springa så mycket han nånsin orkade på obanad mark, och han höll på ända tills han kom till Dunderängen. Där först blev han till sig igen.
Skogsrå
Det var en som höll på och kolade uppe i Gunnarsbyhöjda och han hade en fästpiga. En dag när han hölls med milan fick han se att hon kom. ”Å är du ute och går,” sa’ han, ”kom hit och sätt dig bredvid mej.” Det gjorde hon och de började att vänslas och så strök han henne över rova, men då fick han känna, att hon hade en svans, och då begrep han att det var skogråa, för se hon kunde förvandla sig så att hon liknade vem som hälst. Då bad han henne, att hon skulle sköta milan medan han gick hem ett tag, och det gjorde hon. När han kom hem så talade han om det, och de lärde honom hur han skulle bära sig åt för att bli av med henne, och så var det några som blev med honom upp till skogen. Jag har glömt hur han bar sig åt för att bli kvitt henne men hon var förfärligt arg när hon fick lov att ge sig iväg ifrån honom, och sade att om hon hade trott på det, så skulle hon sannerligen inte ha hjälpt honom hela dagen. Men nu är det allt slut med sånt där, de har fått ge sej iväg för läran har blivit för stark.
Skogsrå
Det hände en gång för längesedan, på en bal på gästgivargården i Skoga, att skogsrået kom med. Hon såg ut precis som de andra flickorna, och det var ingen som lade särskilt märke till henne, men så var det en av pojkarna som fick se att svansen hängde undan litet under kjolen. Då gick han till henne och viskade till henne att släpet hängde undan så att hon borde ta och fästa upp det. Då blev hon så glad över att han inte sade svansen utan släpet, så att hon lovade honom, att hon skulle komma ihåg honom. Han skulle få väldigt god jakttur efter den dagen, har de sagt.
Skogsrå.
Beriktigande av tidigare gjord uppteckning: det var i 6 veckor Lovisa låg sjuk efter att ha sett skogråa. När Lovisa fick se skogråa, rusade hon in till föräldrarna och tala- de om, vad hon sett. Hon hadek unnat låta bli att tala om´et samma dag, hade hon inte behövt bli sjuk.
Skogsrå
Man högg slätt i en skog i Ölserud. Sista lasset man körde därifrån, sjönk hästen ned i en mosse och fick sätta livet till. I detsamma hästen sjönk, hoppade skogråa av lasset med ett skallande skratt.
Skogsrå.
En fröken på Rastan reste till Göteborg för att förlova sig. Hon hade lovat att hälsa på meddelarens föräldrar, så snart hon kom hem. L.K., som då var liten flicka, tyckte sig se fröken komma och sprang för att möta henne. Men när hon kom närmare, vände sig fruntimret om, och då visade det sig, att hon hade svans som en märr. Flickan rusade hem och berättade, vad hon sett. Hon blev sedan sjuk och låg till sängs i sex månader.
Skogsrå
Lindgren i Vång här skulle te skogen å jaga, då mötte han ett fint fruntimmer, när hon vände på sig, såg han, att hon hade rumpa, då blev han rädd.
Skogsrå
”Ja’ hörde mi mormor tale om skogråa, å ho sa, att skogråa va så grann frammante som nô rektit kvennfolk kunne vare, men när ho vän- de ryggen te så va ho som en urgröpt baktrôg där. Ho hade e lång rompe, som ho inte kunne dra in. Dä va sällan som di feck se henne på ryggen, den va ho rädd för te å vise. Ho skulle ha grön môse på ryggen. Dä va ju di skogråra som kunne vare orimlit gamle.”