Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
"Gasten" skulle vara en ande, men han skulle lik- som visa sig som en fågel, när han blev synlig. När små barn blev mördade och nedgrävda i lönndom, så for de ikring som gast sedan. Det var inte alla nät- ter som gasten skrek. Det lät som när ett litet barn kvider och jämrar sig.
Gastakramm, ont mot
Jag hågar särskilt en gumma, Regina, som bodde i Lödöse där Ola Bergström bor nu. Hon skulle vara en klok gumma, och hon gick och stöpte bly över folk, som hade blivit krammata av gasten. Blyt slogs i vatten, och om det då strimma ut och blev som spjut, så många spjut det då blev, så många trollpackor hade förgjort dem. Hon stöpte bly över mej, när jag hade scharlakansfeber. Det var till att bota.
Gast tynger bördan
Där var en som bodde här uppe vid vägen, han var mjölnare i Hult. Han skulle gå hem en lördagskväll med en påse mjöl. När han kom nedanför "Höllili", blev han alldeles "förbörlater" (förbördad). Det var en stor, stark karl, men han måtte sätta sin påse och gå hem. Om söndagsmorgonen gick han efter den, och då var den inte alls tung. öch det trodde han var gasten, han hade burit på.
Gastar
Om en fick höra ongskrik på något ställe i backen eller i skogen om kväl, så var det inte annat än att det var kvinnfolk som fått onge å gjort å mä’n. Det spöka efter ongen, å det var ”gasten.” Om en hade mod å gå dit som en fick höra skriket från å tala Guds ord, så fick han ro.
Torsten Ordéus
Ursprung och uppväxt. Dagsverken: röjning och slåning av ängsmark (ängshump), gödsling, meja, binda säd och sätta upp i rökar. Klöver- och åkerhumpar. Tjärbränning. Gastar kunde hindra hästar. EA körde en natt oxar som stannade för ett par igelkottar. Några såg likståt (likfölje) på natten. Stättor över gärdsgårdar.
Gastar
Bröderna Oscar och Alfred Nilsson seglade en höstdag på 1890 talet med en vässing till Göteborg, strax söder om Marstrand, överraskades de av en häftig storm varför de seglade upp i lä under en öde holme, — — — de kastade en dragge iland, varefter de lade sig att sova i en pressänning på botten av båten. Vid 2 tiden på natten vaknade de av ett väldigt oväsen från holmen. De stodo upp för att se, vad som var å färde. Nere vid sjökanten sågo de två "gastar", den ene stor den andre mycket liten, de voro inbegripna en väldig ordväxling, efter en stund tog / den stora "gasten" tag i draggen och slungade den med stor kraft i berget, så att ena klon gick av, därefter försvann synen. På morgonen då de skulle fara vidare och draggen togs ombord, visade det sig, att klon var borta, draggen förvarades sedan i ett tjugotal år till minne efter händelsen.
Gastar, gengångare
1. I Thårstorp vid V. Henrikssons hörs ofta en gast, som de kalla för Röakärrsgasten. De e många, som ha hört den, å den hörs än i denna dag. x) - De va en vallpöjke för många år sen, som ble ihjälslagen (ihjälkillad), där: han skratta och skrek, tills han dö. På samma viset hörs gasten: han skrattar å skriker om wartannat. Inger va en gång, när hon va barn, mä sin mamma ute å gick en kwäll, å då hörde, dom Röakärrsgasten så tydeligt. 2. Vid Bingas i Thårstorp i Kärret e ett barn dödat för många år seen, å där e många, som hört, hur barnet gråter. De e allti mot vårskifte (ändring av väder- leken) x) Uppteckn. har talat vid en person, som hört Röakärrsgasten hösten 1928. Han tala om, att det är hemskt kusligt å höra den.
Gastar
Uddman kom å geck över Falkenshage. Så kom en hare te bredens med honom. Då säjer Uddeman: "Jaså du ä ute, så vi får fôlje". Då va dä som om nô skulle ta'n, å han kom te körkeplanke mä e stånes fart. Uddman kallade detta för "gasten". Dä skulle vara dött folk.
Offerhögar
På Källö Öckerö socken i Bohus län var det fordom sed att folk som flöta i land blevo rösade. Det tillgick på så sätt att liket höljdes av stenar. Och sedan brukade all som gingo förbi kasta 'en sten på röset. Detta jordes därför att gasten ej skulle göra dem något ont. Rundt platsen hörde folk ofta gastskrik.
Gastar
Gastar fanns. Det var såna som var "åkomna" (omkomna). Det hade hänt före min tid, men gammalt folk talade om det, att en tös hade varit ute i snöyra och blivit borte; det var inte långt härifrån gården. Hon ropte illa och gav sej, in- nan hon dog, och det hördes likadant se'n i långa tider mot att det skulle bli oväder.
Gastar
Om en fick höra ongskrik på något stäl- le i backen eller i skogen om kväl, så var det inte annat än att det var kvennfolk som fått onge å gjort å mä'n. Det spöka ef- ter ongen å det var "gasten". Om en ha- de mod å gå dit som en fick höra skriket från å tala Guds ord, så fick han ro.
Gastar
En gång när jag gick och meja, så ramla jag i backen med ett och somna av. Det var en dagstannare, en som hade försinkat sej. Jag skulle gå till Konghäll. I Gullbringe skog var det en damm, och i den hade en drunknat. Där somna jag av och låg länge. Men sen tog jag mej fram till Gullbringa. Där sa de till mej, att jag måtte ha råkat ut för gasten. Sen fick jag åka med dem till Konghäll, för jag var så usel.
Gastar
65. När det var någon, som hängt sig, blev den gast sen, och han skrattade högt, så det hördes långa vägar. Det fanns en sån gast i Hede i Kinna. 66. Han förvillade folk. Det var en karl, som kom och knackade på så hårt på ett ställe, så de trodde han var från sina sinnen eller full. "Nej, jag är ingetdera delen", sa han, "men jag är så förvillad av gasten." Han var inte särskilt elak, men han skrämde folk om nätterna.