Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
Det hände ibland att man fick bära gasten. Det var så mycket som en karl orkade med. Det var en som hade varit hos sin fästemö. När han gick hem så kom gasten och hängde sig på honom. Han strävade förfärligt för att komma in i en sädesåker och få lagt sig. Först då blev han av med gasten.
Myling
Det hörde jag talas om att det var på sina ställen som småfolk skrek. Det var ett ställe upp emot Årjäng som di var illa ute om nat- ten för tocken skrik. Det var efter en bäck. Om di kom körane om natten där, så skrek det i bäcken. Den skriken följde så långt vägen gick efter bäcken. Det var en piga som hade dränkt en unge där. Gasten var i bäc- ken, sa folk.
Odens jakt.
Det var en gång jag varit borte ett ärende och skulle gå hem; då fick jag höra den falie jämmern uppe i luften från sydöst till nordväst. Det var gasta´ som spöka efter döden, så- dana som funnits, döda, de skulle flyga så i luften. Jag kan inte veta det var Noajakta. Den sköt folk, sa de. Så många som inte ville tro å den rätte, de skulle tro på, blev skjutna.
Mylingar
Det var en gast, som skrek: "Bena ä för långa, bötta ä för trång." När de kom att se efter på det stället, så hittade de en träbytta. Ett litet dött spädbarn låg i byttan. Det vet jag att de gamla brukade tala om, att ett barn, som blev dödat och inte kom i vigd jord, skulle skrika tills någon kom och tog vara på det. När det kom innanför kyrkomuren, så blev det tyst.
Gastar
Själv har jag varit ute för gast en gång. Jag segla och gick iland på Grötö. Jag hade en kamrat med mej. Så får vi se på stranden ett ben och att det var ett ben efter folk, det såg vi. Och det fräste och puttra ur benet på så besynnerligt vis, och rätt som det var så blev det ett smällande och så flög benet i luften. Men vi fick bråttom därifrån. Men sant är det, och jag har hört andra tala om sådant.
Gastar.
Man talade mycket om, att när de var ute och gick, så kunde de ha någon i sällskap, som såg i syne. Han hade precis ingen tro på spökeri, men talade gärna om det. Ha- de man en som såg i syne, kunde han ta och föra sällskapet av vägen, och så fick de traska på renen ett stycke. Gastar gick alltid mitt i vägen, och gick man på en så- dan, blev man sjuk. Jag var med far till Enebackens marknad i mina pojkår, jag gick och ledde ett par stutar och som sällskap hade jag en pojke från Billingen vars far åkte med min far. När vi kom till Ingelstorpa tå, kom det en svart hund och skällde på kreaturen. Johannes svor till på hunden, och strax blev han sjuk. Han kände det som om någon bitit av tarmarna på honom. Han ropade på sin far och bad att få åka med för han hade varit / Karl Bengtsson Frösve Gastar 2. utsatt för en Gast som kommit i Skepnad av en svart hund. Hans fader sade, att för det hjälpt inte att åka, utan han tog en beta hårt bröd och lät pojken bita i, och strax blev han bra.
Rindöfrun
[Gör ej anspråk på exakt återgivande] I berätterskans barndom talade man ofta om Rindöfrun. Rindön var inte så mycket bebyggd då för tiden, där var mycket skog och bara gångstigar. När folk skulle gå till Vaxholm gick di ofta vilse, och då sa di, att Rindöfrun hade förvillat dem. När di skulle över till Ramsö, gick di ner ungefär mitt på Rindö, där en rännil flöt ned, och sopade över till Ramsö på båt. Men då hände det många gånger, när karlen kom över för att hämta den som sonat(?), att där inte fanns någont människa. Det var Rindöfrua det, som hade ropat. Di talar nog ännu om Rindöfrua di som är gamla. På min fråga vad hon var för slag, sades att hon nog menat var en gast. Med gastar menade man vanligen själarna t. andarna efter avlidna barn som inte blivit ordentligt begravna. Något illa mot människorna hade berätterskan ej hört, att nån döfrua gjort. (Efter fru Wassmath i Vretavik f. 1825)
Läkekonst
Skerva. Det var en i Åsenhöga, som hängde sej i en kolahytta och det var så många, som gick och skalade, så de fick flisor av den stöttan, som han hade hängt i Repet och en halsduk, som han hade begagnat och hängt sej i, knytte de i en gärdsgårdsstör; det hängde där länge. Blod av mördare ävensom filspån av mordvapen okända läkemedel. Det är sju sorters skerva. Likskerva: Då skulle de fly barnet runt en kista med ett lik i tre gånger, det har jag gjort. Vätta hörde jag talas om i min barndom. Då hade de en skål med vatten på den sjuke och tog en grästorva på en gaffel och strök i vattnet och sa' något. Örnesting. Vet inget medel: Mot ormbett vet jag en läsning. Man skulle säga tre gånger: "Ormens huvud, ette', galla. Slänges över tuva, hugg å stack." Matalea - man skulle skava på ett ben från kyrkogården och ta in skavet i mat. Blev de sjuka fort, då hade gasten krammat en. Gasten var precis den laje själv.
Mara
Det var många av de gamla som klagade över att gasten eller mara red dem och nöpa dem om natten. När de vaknade, så kunde de ha blåa fläckar på kroppen. Sade att de blev gastkramade. Maran kom när en skulle somna. Hon kom och lade sig på brös- tet och tryckte. Hon gav sig, om en kunde röra sig litet eller om en kunde vände sig på sidan. Om en annan skrek namnet på en så blev hon bor- ta. Att det var något ont som kom på, det trodde de. Men vad det var hörde jag inte sä- gas.
Gastar.
Gasten var anden efter en människa, som var bleven borte på något olyckligt vis. De hörde att han ropte vid vissa till- fällen, och det var många, som såg honom med. Det var far- ligt att härma honom; kom de inte in på något ställe så en kom i skydd, kunde en få örfilar och annat av gasten. Här skulle rida en utför ibland. Det var en som druc- kit ihjäl sej och hade denne vägen. Det var fle- ra, som hade sett honom.
Gastar
Så var det ett fruntimmer, som hade varit borta på ett ställe, och det blev ett yrväder så fasligt, och de ville hon skulle bli där, men hon skulle hem. Det var en julafton. Vid Sjuberga i Kareby satte hon sej och dog, och hon hade slitit ut strumporna och kastat schalen över sej. Det blev en gast av henne också och den hörde vi så väl emot ont vär. Vi kastade en pinne eller sten på den platsen, där hon dött, för att vi skulle slippa att bli krammate av den döda. Gastakrammad kallades det.
Blandat klokskap, väsen, årets fester
№ 7 Uti virvelvinden åkade finska trollerigummor för att göra menniskorna ohägn. Man måste da kasta någonting i virvelvinden, så blef man bevarad 8 Fin i Tvärred kunde säga hur folk hade det hemma i allting, t.ex. huru många djur besökaren hade i sin ladugård m.m., samt naturligtvis bota de sjuka djuren. Lämna upplysningar om huruvida den ena makan var otrogen mot den andra o.s.v. Andreas i Liderna kunde läsa bort råttor medels insättande af en täljknif över dörren. Bota kor för trollskôtet. Koa har fått trollskôtet, vi ska ta ena trägrep och vria 3 gånger ### i ljusken så blir koa bra. 9. En man hade en kväll sett en ljust sken i ett stenrös, han kasta däri sin fällknif skatten blef bunden, med tillhjelp af flera man skulle skatten gräfvas fram, då de arbetat så långt att det nära nog var räddat
Varulf
Far talade om en varulf, det var en som lik- nade gasten och bodde i skogen. Han levde på lik och barn. Han satt i träden och slog i grenarna så att det dånade. Far hörde det en gång och und- rade, vad det var, med samma han fråga, så kom det en tallkrona farande om öronen på honom, så det sjön om det. Varulven var både människa och djur, när han var människa, var han den snällaste person som fanns, men han kastade ingen skugga.