Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar.
Det minns jag att när någon drunknade, så sa de gamle, att det blev en gast av honom. Det hördes utåt sjön ibland. Och när de fick höra gasten, så var det någon som hade drunknat eller också var det förebåd till att någon skulle drunkna. "Dä vållar allt snart nô styggt för jag hörde gasten skrek utåt sjön i kväll", kunde en få höra folk säga. Det var inte säkert för gasten vid den gamla ham- nen,
gastar
Gasten var la spöke. De talte om att det var många som blev krammata. Det var ena som hade kört ihjäl sej. Det bodde en gam- mal gumma ijämte mej. Hon hade varit borte och när hon gick hem om kvällen och var kommen till Bräckan, kom där en käring och gick över hele vägen, så gumman kom inte förbi. "Vad är detta", sa Anna Greta, "jag kom- mer ju inte förbi!" Men hon ramlade ikull i diket och blev så sjuk, när hon hade sagt det.
Gastar.
Gasten – det är någon som drunknat. Det är som nödrop, det har t.o.m. jag hört. Det är en sjö i Spekeröd, där ska en torpare, som bodde i Romelanda, och som hade gått på isen, ha drunknat. Så var det en bekant till honom, han vaknade på natten av att det knackade på rutan. Han frågade, vem det var. Då talte den döde om, vad han hette och sa, var han låg. Den andre kände honom på målet. Den döde ville till vigd jord. Den andre viss- te inte ens att han var död. De sökte honom och fann ho- nom.
Gastar.
En gång mötte jag bortefter älvkanten av Dalbergså-älven två stycken underliga figurer. Den ene av den var utan huvud och den andre hade ett "värehóve". Inte ett ord sa di, de bara gick med ljudlösa steg. Det var kusligt, men jag stod och såg efter dem så länge jag kunde se dem. Det var bara en gång, jag såg dem, och fastän jag sedan dess ofta har sett andra gastar eller vad det nu är, har jag inte mer sett till "den hóvelöse" och den som hade ett "värehóve", mer än den gången.
Naturföremål.
Det är strax härbortaför på Slättås. Det hör till Värö. Det var en de kallade Boråsarn, som gick och köpte upp vävnad. Han hade varit i Sunvära och köpt och betalat för lite, och ägaren till väven kom och red fatt honom och slog ihjäl honom. På den platsen blev det en stor hög med småsten. De kastade en sten där, alla som gick förbi för att slippa otur och sjukdom. De kallade det röse. Det var för gasten.
Gastar.
En man drunknade bortikring Bolins i Stockared. Han hade gått på isen, och den brast. Han gav nödrop, att de skulle förbarma sej över honom, och han sa´ sitt namn, för att de inte skulle vara rädda att gå ut och hjälpa honom. Folk trodde alltid förr, att när de hörde sådana rop, så var det en gast, som ropade. Men det var ändå ingen, som tordes komma och hjälpa honom, så han fick bli där. Men se'n har det ofta hörts jämmerrop från den platsen mot oväder.
"Gast" på Grötö.
Själv har jag varit ute för "gast" en gång. Jag segla där en gång och gick i land på Grötö. Jag hade en kamrat med mig. Så fåt vi se på stranden ett ben och att det var ett ben efter folk, det såg vi. Och det fräste och puttra ur benet på så besynnerligt vis, och rätt som det var så blev det ett smällande och så flög benet i luften. Men vi fick allt bråttom därifrån. Men sant är det och det har jag nog hört andra tala om sådant.
Gastar.
Gasten var i Jättaskogen - det var väl en fågel. Men moster blev dålig ibland om kvällarna - då var hon gastkramad. En gång när far och mor och moster Anna åkte släde från Sjöred och kom i Lundbergslia, stannade hästen. Far gick av och tog hästen i huvet. Då bar det av så fort, så far måste kasta sej i släden. I detsamma fick de se ett lyse uppe i skogstopparna och det vasa' så.
Folkliv
Farfar brukade tala om att det var på ett ställe (kanske i Fjärå) en dräng, som skulle skräm- ma en piga. Hon gick ett ärende en kväll. Di hade just slaktat ett stort djur (ko eller oxe) på dan och så på kvällen tog han på sig huden och gick och skulle skrämma henne. Jag kommer inte ihåg om hon dog, men jag tror det. Och drängen kan jag inte heller komma ihåg, hur det gick med, men huden den blev söndersliten i småbitar av något osynligt. (gastar)
Gastar
Det skulle ha varit en som var ute på kvällen för sin egen räkning. Så fick han höra gasten, och då skäckte' (härmade) efter'n. Han kom in i köket och fick till dörren; men som han hade fått till den, la det till i dörren, så de trodde den skulle gå sönder. Hade han inte hunnit in som han gjorde, så hade han fått rappet istället. Min mor talte om det där, men var det nu var, det vet jag inte. Gasten, det var väl 'det som ont är'. Skäckte de efter'n, så blev han arg. Han kunde förvilla dem med då, så de blev riktigt vilsna.
Läkekonst.
De levde ett trevligt liv förr. De fick vara försiktiga så de inte kom ut får något usehelt. Då kunde de få tandvärk. Tron på gasten har levt ganska sent. Jag har alltid tyckt om långa promenader. En gång gick jag och en kamrat åt Herrljunga och låg över natten på en bondgård nära Larvs Hed. Då fick vi höra att min kamrats släkting fått sån förfärlig tandvärk, för att han mött något usehelt.
Tideräkning
De sa att göken kom i 10:de veckan och gaste (gol) i 9:de veckan för veckorna räknades baklänges. De började med trettonde veckan där hemma, men här i Halland började de med tolfte veckan, som går in den 12 april. I Kinnarumma var det Wilhelm. De räknade ut till sista veckan. Det var en som satte potatis, när det inga vecka var; det vill säga, att han satte dem efter mid- sommar. Har inte hört talas om lortveckan.
Gastar
Vid Ilsbacken spökade det mycket. I Ilsskogen fick inte körande fara i fred. Där höll den Onde till. En svart herre kom och satte sig på kärran. Det brände så för min farbror en gång. Hästen drog så han höll på att dra sig fördärvad. I Ilsbackavattnet – en vik av Bottnafjorden – ropade det mot om byte av väder. Det var som en människa skulle ropa. Somliga sade att det var gasten, ett spöke som var i vattnet. En bondefärd skulle ha drunknat där en gång. Och det var dessa som ropade mot hårt väder.