Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
gasten.
Om ett barn blev mördad, innan det blev döpt, så blev det en "gast" av barnet. Vid Digerberg fanns en gast. Den gick under namnet "digerbergsgasten." Det var många som hade hört den skrika om nät- terna. Vid Spjutberget en gast - "Spjutbergs- gasten" och vid Gammelsätrar en -"gammelsä- tersgasten." Det skrek som ett barn. Om en hade mod att tala till gasten å få reda på vem som var mor, så kunde en få honom att tystna. Han skrek efter mamma.
Om spöken ock gastar
En så kallande gast var på Eken1 för några år sedan, han ropade ock förde väsen mot oväder. En kväll skulle drängarna gå åt lagården ock lägga sig, ock då ropade han. Ock då sa en av dem: "Ropa inte så högt, du, vi hör dig allt." Ock rätt som det var så var han när2 dem ock stod ock såg på dem. Gastar tror folk att det är folk som drunknat ock att de får gå på det viset, till deras tid är ute.
Gastar
Kvinnfolken mördade barn. Det blev gast av ett sådant barn. Det hörde en så mycket talas om, å jag har hört gasten själv en natt. Barnungen grät. Här på Svansåsen finns det en "lok" (=litet tjärn). När en gick förbi där om natten, så kunde en få höra gasten. Där i "loken" hade de kastat i ett litet barn. Men så var det en som gjorde slut på det. Han fick höra skriket. Då sade han: "Är du karl så skall du få heta Jakob som jag, å är du kvinnfolk så skall du få heta Sa- ra som hustrun min". Se'n blev det tyst på det stället. Det var ingen som hade haft mod att tala som han, för de var rädda att de skulle bli fast där å få dö där. / Det var på fler ställen som en fick höra så- dant. Det var en jänt som gick å jätt. Hon fick barn å grävde ned det i en myrstack. Så var det en karl från Berget som gick på fågellek. Han ville vila å lade sig på en myrstack. Han hade gjort upp eld å så låg han en stund. Så blev det skrik å jäm- mer i myrstacken. Han skulle försöka å sä- ga som var brukligt vid sådana tillfällen, men han sade fel, å det blev hans död. Han sade: "Du får mitt namn" utan att nämna något mer, å det gick inte bra. Han å bror min låg sjuka på en gång. Men han gick inte ge- nom. Men han fick sjuken på myrstacken, å den sjuken kunde inte doktorn bota. Det är inte värst länge sedan de hörde nol på Strana, att det "snufs å gret". Det var en sådan stackars varelse. - Det var inte farligt om en kunde läsa rätt. Om en inte kunde det, så var det bäst att gå mol tyst som / om en inte skulle ha hört något. Det var på ett annat ställe som hon hade grävt ned barnet i en mosse. Å jämt om kvällen så skrek han. De höll på att skrika så länge tills så många år hade gått att de varit färdiga att dö.
Gastar
Kvinnfolken mördade barn. Det blev gastar av sådant barn. Det hörde en så mycket talas om, å jag har hört gasten själv en natt. Barnungen grät. Här på Svansåsen finns det en ”lok”. När en gick förbi där om natten, så kunde en få höra gasten. Där i ”loken” hade de kastat i ett litet barn. Men så var det en som gjorde slut på det. Han fick höra skriket. Då sade han: ”Är du karl, så skall du få heta Jakob som jag, å är du kvinnfolk, så skall du få heta Sara som hustrun min”. Se’n blev det tyst på det stället. Det var ingen som hade haft mod att tala som han, för de var rädda att de skulle bli fast där å få dö där. Det var på fler ställen som en fick höra sådant. Det var en jänt som gick å jätt. Hon fick barn å grävde ned det i en myrstack. Så var det en karl från Berget som gick på fågellek. Han ville vila å lade sig på en myrstack. Han hade gjort upp eld å så låg han en stund. Så blev det skrik å jämmer i myrstacken. Han skulle försöka å säga som var brukligt vid sådana tillfällen, men han sade fel, å det blev hans död. Han sade: ”Du får mitt namn” utan att nämna något mer, å det gick inte bra. Han å bror min låg sjuka på en gång. Men han gick inte genom. Men han fick sjuken på myrstacken, å den sjuken kunde inte doktorn bota. Det är inte värst länge sedan de hörde nol på Strana att det ”snufs å gret”. Det var en sådan stackars varelse. Det var inte farligt om en kunde läsa rätt. Om en inte kunde det, så var det bäst att gå mol tyst som en inte skulle ha hört något. Det var på ett annat ställe som hon hade grävt ned barnet i en mosse. Å jämt om kvällen så skrek han. De höll på att skrika så länge tills så många år hade gått att de varit färdiga att dö.
Gastar
I Kalvhagen gick en liten gosse vilse och dog. Det blev ett spöge där, och de kallade de Kalvhagaheern. Mot ovär har de hört som skrik av en människa från Kalvhagen och då har de sagt: "Nu skriker Kalv- hagaheern". Jag tror det är harugglan. Om en härmde efter gasten, blev han ond och gav örfilar, sa de gamle. Här är en kulle längre i söder, de kallar den Mösekulle, den hör till detta stället. Där hade ett fruntimmer fått ett barn och ta- git livet av det. Det spökte och skrek emot ovär.
Gasten
"Gasten" var en fågel som hörde till den onde. Vi va så rädde för den. Han hade något ont med sig när han kom i närheten av en människa. Om de fick höra den så skulle det ske något ont. Då skulle någon dö änne också skulle det bli nå- got annat ont. Om en fick höra honom från sjön så skulle någon drunkna. Å om en fick höra honom från kyrkan så skulle någon dö i socknen eller också så var någon redan död. På senare tider trodde folk att det var "katt- ugglehan". Somliga sade att det var haren som skrek så.
Skogsväsen
På en plats där någon blivit mördad, blev det gastar och dessa voro kvar där ända tills mordet blivit uppklarat, då försvann gastarna från mordplatsen. Hade man blivit gastkramad skulle man rycka hår av huvudet och tända eld på och lukta på. Skogsnuvan var en vitklädd mycket vacker flicka som förvillade folk långt in i skogen att de for vilse. Hade de farit vilse skulle de vända ut och in på rocken så hittade de åter rätt. Skogsnuvan vände aldrig ryggen mot någon emedan hon var ihålig i ryggen.
troll och gastar
De var la troll förr i världen. De va troll i Tryssarsberga. När folk gick till julotte kom trolla ut me en kalk och ba en karl dricka. Di hade så brått med bakning inne i berget, så di kasta grisslorna. Han drack inte åv det, då hade trolla tatt honom. Bort i Kulla fanns det berg, där gastar var. Det kallte di för Gushava. Sådant det har åska slagit ihäl.
Folkmedicin: gastakram
När någon blev häftigt och illa sjuk, så trodde de förr att han hade blivit krammad av någon gast, som han råkat utför, när han varit ute sent en natt. Och sån sjukdom kallades gastakram (gàṣtakraṃ). Det kunde en bota själv genom att röka sig med tre svavelstickor. Men det skulle vara svavelstickor. De nye tänd- stickorna duger inte. Jo, så skulle en stryka eld på desse stickorna och hålla dem så, att en fick den skarpe röken in i både näsa och mun. Ja, just, en skulle andas in den röken.
sägner om skatter
I ett berg långt, långt oppe vid Hans Eriksons fanns en kvarnsten. I den växte en enbuske. Därunder stenen fanns det mycket gods. Två stycken har sett det. Om de haft järn och kastat över det, hade de fått det. De ha aldrig sett det sen. (Fru Anna Karlsson, Lerberg) Det brände över gömda pengar. Det var gastar. När de skulle gå dit fick de ej ta ögonen från ljuset för då försvann det. (Adolf Andersson, Hjelmared)
Gastar
En man rodde genom Herme (Hermanö) strömmar med en eka. När han kom till den platsen der den seglande lyktan synts nattetid tidvis i femton år kom det två män upp ur vattnet och högg tag i ekans akter. Då mannen rodt en stund försvann gastarna ty det var nog intet annat. På den platsen hade två norrmän drunknat och han trodde det var dessa som kom upp och visade sig.
Gasten
S. Jansson Hästevadet o S. Olsson Harfheden, hade i sin ungdom, gått upp i Härvens kleven, Halleberg, och ned i Storegårdskleven – en ginväg till Storegården – för att i Storegården bevista en lek (bal). På ungdommars vis hade de vid ditgåendet sjungit, pratat och skrattat. Äfter midnatt togs samma väg hem. När de kom till Härvens-kleven, hördes i den djupa skogen samma prat och skratt, som de utfört kvällen förut. Det var gasten som härma dem!
Gastar och myringar
Människor, som var mördade eller komna våldsamt bort, blev gastar och gick tills de kom i vigd jord. Det var en här, som hade blivit mördad och lagd på marken med lite mossa över sig, och folk fick ingen ro för honom. Då flyttade de honom och lade honom mellan två flata stenar, men det blev ingen ro då heller. Då grävde de ner honom i ett kärr och slog en ekepåle igenom honom, och sen har han inte synts till. Men han skriker mot ont väder. "Langakärrsgasten skriker", sa de alltid förr.