Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Jag vet bara att de kunde skrämma barn för gasten. "Ä du inte snäll, så kommer gasten," sa de. Gasten skulle vara en stor fågel.
Gast vid Nasta
"Qvinnan Ingrid Ersdotter i Nastad skal mördat trenne sina oäkta barn etc. — Änteligen skal en gast i barns liknelse henne med skojande förf ölgdt så at hon på liusa dagen most låta honom dja sit bröst; blef therigenom rögd, kom til bekännelse och på Käglan bränd ungefär några och 60 åhr sedan — (Således på 1660 el. 1670 talet)."
"Skrömt" Spöken o. gast
På den gamla vägen, som ledde ifrån Ivarsbjörke till Björkefors är det en backe, där det skulle finnas mycket "skrömt". Där hade de sett vita kvinnfolk på vägen om natten och ibland hade de mött karlar, som försvann, när de kom mitt framför en. Ibland var det grävlingar framme vid vägen och skrek just när det kom någon, och då hette det förstås, att det var gasten, som skrek. Nu är vägen omlagd där, men jag minns när jag var liten, att jag var mycket rädd för att gå där. Och det var de flesta andra också förresten.
Gastar
På Backa skog ligger en myr som kallas för Björnmyren. Det var en gång ett fruntimmer som gick och plockade bär vid den myren. Hon träffade ut för en björn där. Han tog henne. Hon var havande, å det var farligare för en havande kvinna att råka ut för björn och varg än för andra. Björnen skulle rista ur henne ung- en, påstås det, så skulle det bli en gast som har hållt till där å skrikit. Björnen grävde ned kvin- nan i mossen el. myren. Efter den dagen fick han heta Björnmyren.
myling.
Det var en piga som tjänade på Agnhammar. Hon blev med barn. Men hon tog så illa vid sig att hon, när hon hade fått barnet, tog det i ett förkläde och ka- stade det i en bäck. Det var ingen som visste om det. Men folk hörde att det var barnskrik vid bäcken. Det var en del nätter. Om en var flera i sällskap, så kunde inte mer än en höra det. Till slut så erkän- de pigan. Di fick inte reda på ungen. Det var gasten som skrek. Ungen skrek för att det skulle bli uppdagat det som hade skett. Det var ingenting som gjordes i lönn att det kom fram i ljuset.
Gastar
Gast lät höra sej på de ställen, där de mördat någon, t. ex. vid Landvettersjön och i Långenäshagen, där de sköt Kru- sen, en skytt. Var endaste natt när det skulle bli oväder, skällde Kruses hundar. Det var medan jag var hemma. Börje i Benarby sköt Kruse, för han hade inte rättighet att jaga där. Det var vittnen, sådana som gick och plockade bär, men det blev aldrig något anspråk på det, för Börje var en rik bonde och en farlig karl, en le’ karl. Det är väl femti år sen.
Skogsråa
I samma backe som "Gasten" visade sej brukade också skogsråa spöka. Dä va mest på kvällarne ho skrämde folk. En gång kom ett par fruntimmer å gick där å då fick de se framför sej skogsråa hur ho dansade på en stor sten. Ho liknade e naken kvinna. Håret hängde långt ner över axlarna. Fruntimra blev så rädda att de vände om ō vågade inte gå vidare åt det hållet.
Spökryttare och gastar
Karlarna stod och smidde spik till sjutiden på kvällen, men sen var de i regel lediga och gjorde inte annat än bara pratade. Karlar och kvinnfolk pratade mest om skrock. Åtminstone de äldsta trodde på allt sådant. Man fick höra historier om huvudlösa gubbar, likskjutsar som gick så trögt från kyrkan, att hästarna svettades och darrade i hela kroppen, därför att inte gasten ville stanna i jorden utan följde med vagnen ett stycke på hemvägen.
Vallvisa
Kör i vallsko, kör i vallsko, alle getter å alle får, alle krötter sôm går. Först Linna, sänna Brona, sänna Vitta, å sänna Krona, sänna Kransa, å sänna Horna, å kalvetartar, mä rompesnartar. Bålôt fjälla, nolôt skogen, över åsen långt bort i väst. Lägg stål i taska, dä ä bäst, för dä ä trôlla, å hakklesôlla, å gasten skriker på hôrenda kvest.
Gastar
Det var en bagaregesäll och en annan gesäll, som träffades på denna sidan Kärra. De frågade vanrandra, vad de hade för yrke. Bagaregesällen sa, att han hade fina betyg som bagare. De andre ledde honom in på en genväg och vid Gamla Varberg slog han ihjäl honom för att tillägna sej hans betyg. Och han gömde liket under en en hoper tång, men en tid där- efter blev det funnet. Jag och många andra hörde varsel därifrån mot väderskifte förr. Duva hette han som mördade bagaregesällen. Han blev tagen och satt på bekännelse, och sen blev han avrätttad på Kråkeberg vid Kärra. Det var när min far var tolv år. Han var född 1812, så det var 1824. Krop- pen blev upphängd på "stäjlet". Marin på Stenåsa var rackare och han hängde upp honom på ett stenbankshjul (?) och trädde armarna genom hjulet. - När jag gick i småskola såg jag stupstocken och lite av stäjlet, men det var uppruttnat. / Gasten - när jag var ung, hörde jag honom. Det var någon sorts "spöge- hantering" - en ande efter någon person som hade förolyckats på nå- got vis troddes det. Han flög och skrek som en heser gåse - Vi hördom honom mittför här - han flög uppåt Gunnestorp till. Man skulle aldrig skäcka efter gasten. Det var en man som skäckte efter honom, och sen gick han in i ett hus och hade sin lykta i handen. Men gasten flög in genom fönstret och slog till lyktan så att den slocknade.
Gastar.
Det var i påskveckan en kväll jag skulle in till Göteborg klockan elva och när jag kom på Sätinge gärde, det är så dimmigt den tiden, hörde jag rätt som jag gick hur det ropade i Vallbyberget. Det lät som när någon mördar en människa. Jag stanna´ och trodde det var i telegrafen men så ropte det ett mördrop ännu värre och så ropa´ det tre gånger så det gav eko i Sätringebergen. Många har sagt, att det har skett många olyckor där i Vallbygater- na och så tro de, att det var gastar jag hörde. Gastar skulle vara sådana där osynliga efter sådana som kommit illa av dagen. Det var andeskepnader och de ger ut samma rop och ställning som det har skett. Och det är vanligtvis mot oväder man hör sådant. - Det var en gammal sjöman / som en gång kom gående från Råö och skulle gå till Kungsbacka och när han kom till Toftera kom något och hävde sig på ryggen på honom så han orka´ knappt gå. Det var en gast trodde han. Men då sa´ han till gasten: "Skall jag bära dig skall du göra dig lätt." Och han blev så lätt så han inte kände honom. Men när sjömannen kom till Onsala kyrkogård, gjorde han ett ristande över muren, så han gick av. Då blev det ett tjut på kyrkogården, för de som var där ville inte låta honom komma dit. Då skulle han ha sagt:" Vill ni inte låta mig komma hit också, ni som har fått kristen jord.
Gastar.
Mamma talte´om, att till Kresmas var en karl som var ute och red och han hade ramlat av hästen och dött vid en sten. Hästen kom hem ensam och den karlen hörde de vid väderskifte. Han gedde sej så. En människa som blir borte på ett sådant sätt brukar de alltid tala om, att de hör. De hör hennes nödrop och det skall hålla på så länge de skulle levat. Mamma tala om en karl som skulle köra ett halm- lass ut han hade kört virke i skogen och dött borta på en mosse. Och de hörde ofta hans nödrop. Efter människor som blev borttagna och gömda skulle det höras tills de kom fram. Härborta vid bad- platsen Åsa var det en karl, som fann en arm av en fröken och den hängde fast vid en sjömanskista och hon hade ringar på armen. Och de grov ner den / där och lät ingen få velat och förde den inte till kyrko- gården. Och det blev en gast efter henne som ropa: "Mina guldringar tre åt Kristi jord." I kistan stod det att den som fick upp henne skulle ha hennes kista. Här var en gumma som hade på sig gasten, hon lever än så jag vill inte säga vad hon heter. När hon och hennes man kom till en gärdesgård, där var en stätta, kom en upp på ryggen på´na och så när de kom långt ut här, gick han av vid en annan gärdesgård. Hon hade ´n på ryggen och hon pesa´ på´n.
Djävulen
Jag gick vilse en gång när jag hade varit ute på landsvägen en söndagskväll, fast jag inte hade smakat en droppe sprit. Jag skulle gå hem på en stig som jag hade gått hundra gånger och hundra till. Det var bara ett litet stycke från vår hytta, men jag kände inte igen mej och gick fram och tillbaka på stigen i över två timmar. Det va la någon dålighet, som förvillade mej. J.A. har inte hört att varken skogsrå eller gast vållat vilsegång. (Skogsråtraditioner saknas här. Förr fanns här alls ingen skog.)