Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Gasten skrek utåt sjön somliga kvällar. Vi brukade säga, att det skulle bli någon olycka på sjön, när han skrek. Så länge som ett lik låg i vattnet och inte hade blivit jord-kastat, så var det gast. Gasten skrek som när en människa håller på och skall drunkna. Utåt Vänsbergsviken fick en allt höra gasten ibland, men nu har det tagit slut på den också.
Den flygande holländaren
Det fanns dödsseglare på sjön. Det var gastar, som var ute med sitt förlorade fartyg. En gång seglade gamle fiskaren Boten och jag ut, för vi skulle dra våra nät. Jag satt och såg under seglet och fick se en galjas med två master. Han gick för fulla segel. Ett tu tre försvann han, alldeles som han hade slukats av sjön. Jag talade om det för Boten. "Jaså, då kan vi lika snart vända hem", sa han, "för då kommer vi i alla fall inte långt i dag". Jag ville vi skulle fortsätta, men gubben var envis. Han vände, och det hade han knappt hunnit göra, förrän stormen var över oss.
Gastar
En gast höll till på vägen till Tostared. De talte om en kvinna, som gick på vägen där i sänkan och skulle upp till affären; det var sent en kväll. Då fick hon nånting på sej; det kändes liksom en hand på var sxel och hon kände något ludet först vid ena kinden, sedan vid den andra. Hon sa: "Ä dä Gud eller Skam, vem dä än ä, så låt mej komma vägen fram !" Hon började frysa och blev så matt, så hon blev tvungen att sätta sej vid vägkanten. Hon fortsatte ef- ter en stund, och när hon gick tillbaka hem senare, såg hon ett ljuse på vägen.
Gastar.
Gasten talte min mor om att hon hörde i Klippa kärr uppaför Åsa. Där hade någon hängt sig. Om kvällarna hörde hon honom ropa. / De kunde bli krammade och sjuka. Det blev jag en gång. Köksan på slottet (Örmanäs) var död och låg i brygghuset. Jag och en karl till skulle bära en kuva. Först tog min kamrat kuva´ på ryggen och bar, och sen skulle jag ta na och bära. Men jag orkade inte. Jag blev sjuk och låg i tie dar. Tog de svavelstickor runt huvet tre gånger och ställde sej så röken gick uppåt - tre stickor strök de på en gång och hölle så.
Gastar
Gastar ansågos vara sådana döda människors andar, som företrädesvis omkommit genom olyckor på havet, "Strand- vasker". De kände sig olyckliga, därför att deras kroppar ej kom- mit i vigd jord. Ofta hördes deras rop vid storm och oväder. Vid Ugglarps strand i Eftra brukade de samlas natten till julafton, och då kunde man få höra dem. De kastade sig ofta upp på ryggen på gående människor, och det kän- des då, som om man burit en tung säck. Själv fick jag bära en sådan en lång bit och måste sätta mig många gånger, därför att jag ej orkade med bördan. Stundom kunde någon bli gastkramad och blev då illa sjuk.
Gastar och myringar
Hålakärrsgasten var en myring. Det skulle vara en, som var mördad och låg och skrek om nätterna. Men jag har också hört, att det skulle vara en lantmätare, som inte fick någon ro utan måste gå och staka. En gång höll de på och tröskade i Skeftebo, och så fick de höra, att Hålakärrsgasten skrek. Då var det en dräng, som ställde sig och härmade, men gasten kom och stod i dörrahålet och sa, att drängen skulle skaffa pinnar och följa med honom ut och staka linjen mellan Högalt och Skeftebo från Hasjön till Skasjön. Drängen var kvicktänkt och tog en knippa ris och hackade till små pinnar, och så var de ute och mätte upp den rätta linjen. Och sen var lantmätaren borta.
Naturföremål
Jaha, det har de haft för sej i Hjärtumskogen att det var två vallhölingar, som slog ihjäl varandra. Det var en tös och två pojkar. Det var det att de blev oense om tösen, de ville äga henne båda. Hon hade skullat gått emellan dem och fått sina slag, hon med. De dog alla tre, tösen med. Poj- karna hade sprungit ett litet stycke åt var sitt håll, den ene åt Forshälla och den andre åt Hjärtum. De blev inte begravna på annat vis än att de kastade sten och jord över dem. Det var en gammal sed att de skulle kasta för att de inte skulle få otur och det skulle ligga kullar där till minne. (Inte tal om att de döda blev gastar)
Gastar
När far for hem från Vänersborg en kväll, så fick han se en stor, lång gubbe, som räckte över skogstopparna och var alldeles svart. När far kom mitt för honom, så hoppade gubben av vägen och skrattade. "Nu tyckte du, att du hade nô te roligt", sa far. Men far höll på att inte komma därifrån, för tömmarna snodde sig om hjulen och det blev alla fel. Men han kom därifrån till sist. Så kom han till Linneköl, och där stod samme store karl vid en lind och skrattade. Det var gasten, sa far. En annan gubbe hade sett detsamma, men han blev konstig efter den betan och blev aldrig som han skulle vara mer.
Långhultagasten
I början på 1800-talet brukade godset Stjärnarps ägare släppa sina svin på ollonbete i skogen. Grisarna var märkta i öronen. Ett par arrendatorer i Skällås hade en gång ”nallat” (stulit) ett svin, på vars huvud de frossade. Just då kom Stjärnarps inspektor. De sade intet och intet heller han, men de förstodo att han genomskåda dem. De båda bönderna blevo rädda för stöldens följder och lade sig på lur i Långhult i Torared och dödade inspektören, då han red hem. Den dödade begrov de i ett kärr, och här blev han gast, som ända till sena tiden skrikit och jämrat sig hemskt, det särskilt vid väderleksombyte.
Gastarne och Tre Stora Namn
En bonde lade sig en sommarnatt att hvila den mörkaste stunden på kyrkogården; men innan han somnade, läste han: »O Helige Treenighet!» (Gamla Psalmb., N:o 349). Sedan han somnat, kommo tvenne svarta gastar dit och den ene af dem sade till den andre, att göra skada åt den sofvande mannen. Men han svarade: »Det skulle jag nog gjort; men han har ju befallt sig i tre stora namn, och derföre kan jag ej komma bi han!» — Och bonden vardt sålunda oskadad. L. O:n Kallbjärga. Koncept till IV: III från 1866 finnes i R 625: 8, s. 125.
Gastar
Det var en gång för tretti år sedan jag gick över Söttersbo skog. Jag hörde det hoade några gånger, och jag hoa' igen, för jag trodde det var folk. Det kom närmre och närmre, och till sist hoa det ända in i örat på mej, så jag trodde örat sprack. Jag såg inget Men jag blev så sjuk, så jag blev liggande i skogen till på morgonen. Då gick jag hem. Det var gasten. Det var en gast, som gick i skillnaden mellan Unnaryd och Mulseryd och hoade om nätterna och sa' märkenas namn. Han hade svurit att han stod på si ega jord, hade tagit jord i sina skor. Han fick springa i skillnaden, när han var död.
Deildegasten
På grenselinja møddom Mjåland å Sveindal s'je byde vera flytt. Den som ha 'jort dæ ha kasta steinen i 'n tjønnpytte som kallast Skjendybelen.
Seinare ette haure di ti fors'jellige ti'e fæle jammerskrig der. Dæ va helst i skoddever di haure desse skrigan. Då 'jekk gasten ne' i dybelen for å få upp att steinen.
Når 'an fekk 'an så langt som på knean lo 'an, men når så steinen velta ne' atte, då kom jammerskrigan.
Läkekonst
Om en person råkade utför häftigt illamående med huvudvärk, så trodde de, att han hade blivit kramad av en gast, och sån sjukdom kallades därför gastakram. Men det var ju inte alldeles säkert, att sjukdomen var gastakram. Det kunde vara annat också. För att få reda på det skulle den sjuke spannas. Detta gick tillgick så. Den sjuke satte sig vid ett bord och lade sin vänstra arm utsträckt på bordet med handens insida uppåt. En annan person 'spannade' honom. Han satte sin högra tumspets på den sjukes vänstra långfingerspets och sträckte sedan ut 'spannet' så långt han kunde uppåt den sjukes arm, flyttade så sin tumme till den plats där hade samma hands långfingerspets och sträckte så på nytt ut spannet så långt han kunde. Detta upprepades ännu en gång, så att han inalles mätte till tre spann (Spann var avståndet mellan tummens och långfingerns spetsar på samma hand, då det var det största möjliga.) uppefter den sjukes arm. Märke togs, där tredje spannet slutade. Sedan företogs samma mätning på tre spann ytterligare två gånger. Frågan var då, om man vid de två senare mätningarna nådde fram till samma märke, som sattes vid första 'spanningen'. Gjorde man inte det, så visade detta, att den sjuke råkat utför en gast och blivit krammad. Men nådde man verkligen samma resultat alla tre gångerna, så berodde sjukdomen på någon annan omständighet. 'Spanningen' avsåg sålunda inte att bota den sjuke utan var blott ett sätt att utröna sjukdomens orsak, på det man skulle kunna tillgripa det rätta botemedlet.