Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Två tomtar slåss.
På varje gård fanns det en tomte, och han skulle rikligen förplägas till högtiderna. Om kvällarna gick tomten omkring med eld och lykta och såg efter, att allt var på sin plats, och ställde till rätta sådant, som husfolket glömt att ordna. De olika gårdarnas tomtar lågo ofta i fejd med varandra. Så berättas det exempelvis om striden mellan Tyris tomten och tomten på Esbå gård, Tyris tomten avgick i allmänhet med segern. Däri talar kanske avunden mellan socknarna, i esbåhistorierna lät man väl städse tomten på Tyris dra det kortaste strået.
Tomten bedriver ofog.
I Kvevlax kyrkoby på den s. k. »Skatabacken» lät tomten höra av sig nu och då. Så var det en söndag, när de sutto och språkade. Det var nämligen några grannar där också. Så kommer spinnrocken, som de hade i en övre förlåtanssäng ned, och blev stående mitt på golvet. Så berättades, att varje kväll, när husfolket gått till vila, började det gå med tunga steg på vinden, så att mullen på mellantaket kom ned. Denna gamla stuga finnes ei mer, men på samma ställe är en ny stuga, och där tror jag att tomten inte' härjar.
Tomten
Det var två gårdbönder. Den ene hade en tomta- bese och han var rik. Den andre hade ingen sådan hjälpare, och han blev allt fattigare. Men på något sätt råkade den rike reta tomten, och sen drog han på det andra hållet.
Tomtar.
Tomtabesar ! De sa, att mor i Skattegårn hade tomtar, och de drog mjölk från andras kor, så hon hade så mycket mjölk, att ett bord var översatt med mjölkakärle. Det var två tomtar. De var osynliga.
en tomte, som ger örfil.
En gång kom jag i ett ärende in i ett skjul hemma. Det var sena kvällen. Bäst jag gick där, fick jag en örfil av en tomte, så jag trodde, att huvudet skulle spricka.
Tomten alarmerar sjöfarande, fiskare.
Många gånger då det blev storm, så ropade tomten: »Opp, opp!» Så snart fiskarne hörde det, så gjorde de strax sig färdiga till sjöss för att draga upp skötarna.
Ormar
Om en slog ihjäl en orm, så skulle en gräva ner den riktig nog, för annars kunde en få ätern (kräfta) Att ha tomte ormar skulle vara lyckligt för krea- turen, för då skulle det inte misslyckas med dem.
Tomtar
På Halvardsnäs här i Glava hade ägarens hustru sett två tomtar. Där i stallet hade hästarna alltid bra och rikligt med mat. Likadant på Trångstad vid Lenungshammar där min far var. Hästarna hade alltid foder. Men så bytte husbonden där bort en häst på Årjängs marknad och bytte till sig ett fint, grått sto. Men det fick aldrig vara i fred för tom- tarna, de levde med det så att det stod svettigt om mornarna. Han fick byta bort det mot en svart häst igen, och denne fick vara i fred.
Tomtar.
En bonde i Fotskäl hade en tomte till dräng. En gång på vintern kom denne dragande med en kälke, på vilken han hade ett par strå. Ha pustade och drog så väldigt, i detsamma mötte han sin husbonde. Denne sade: " Inte behöver du stöna för så lite !" Då sade tomten: "Kom skall du få se hur pass mycket jag har !" Så visade han bonden två skeppund. "Men", tillfogade han, "är du missbelåten med mig, så skall jag dra ifrån dig så mycket som jag dragit hit ! Och det dröjde inte länge, innan bonden blev utfattig.
Tomtar
Det var på ett ställe som de hade en tomte i ladugården. Han hjälpte till med att "skôte" och rykta korna. Ingen gång kom de till ladugården utan att korna hade att äta. Så en gång så hittade de en liten röd vante i ladugården. Den tog pigan med sig in. Och så band husmora ett par vantar som var lika med den vanten, och så fick pigan lägga vantarna i ladugården. Men innan hon gick därifrån så fick hon en örfil. Det var tomten som ville ha sin riktiga vante till- baka. De nya vantarna fick ligga.
Tomtar
Jag såg mycke tomtar i skogen, de va så store som ett årsgammalt barn, men de va stadiga i kroppen, och så hade de röda luvor på sig. Första tomten jag såg var på en söndagskväll, jag låg å kola å hade varit ute å sett om mila. Då small dä i dörra. "Stig in!" sa jag. Men ingen kom. Å så bulta dä igen. Då gick jag ut, å då gick den lille gubben där å spatsera vid milan. Han ville väl visa, att han var hemma där.
Tomtar
Di sôm helga tomten, dit bar han mat å allt möjlit. Dä va en gôbbe, sôm hade två häster. Ve ett tefälle bytte han bårt den brune hästen å feck en vit. Denne höll tomten på å slô ihjäl. Bon va tvången te å byte ôm igen å få en brun häst, men senna ble dä tyst i stal igen.
Tomtegumman blir bränd.
I Heikka ria i Böle by i Sjundeå hade tomten förr i världen visat sig. En gång då bonden Gustav, som dog på 1830-talet, eldade rian och en kväll gick att se till den, satt tomtegumman framför ugnen med utbredda ben och stekte fläsk. Bonden tog hett fläsk och smällde henne mellan benen. Hon började då ropa: »Själv bränd, Själv bränd!» Hon kallade bonden »Själv». Med det samma kom tomten för att se vad hon ropade för. Hon ropade då det samma: »Själv bränd, Själv bränd!» Bonden avlägsnade sig då från rian.