Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
När ett barn skrek jämmerligt och inte ville tystna, så troddes det att "gasten" hade varit åt det. Man sade att barnet "gastskrek". Uttryck: "gaste å skrike, gastskrike, gaste å gape. Skri- kigt barn kallades för "gast". "Dä ä en rekti gast", en rekti gastonge":
Gastar
Gasten var något sorts spöke. De hörde gastarna ropa och skoja på nätterna. De fick inte härma efter dem, för då blev de sjuka. Om de blev gastakrammade, skulle de röka sej med tre tändstickor.
Gastar
De sa, om det var någon som hade fått barn och gravit ner i löndom, så skulle det bli gast av det. Det var många, som fick gasten på sej. De fick bära honom, så de orka knappt gå. Vi hade en skräddare här nere i skogen; han talte väl om han var utför gasten ibland. Det blev så tungt, sa han. - De hörde honom skratta med. Om de då skäckte efter honom, då fick de en örfil av honom.
Gastar.
Gast är en vården efter en människa, som kommit illa bort. De gamle talte om att det brukade springa en gast i Temme- stans lycka; där hade en omkommit. Om de kom i vägen för honom, blev de krammade. Då skulle de ta en svavelsticka och sätta i munnen. De så la inte gasten, med de hörde honom skrika ibland i mörtninga ( mörkningen ), mest mot ont väder.
Gastar
De sa, om det var någon som hade fått barn och gravet ner i löndom, så skulle det bli gast av det. Det var många, som fick gasten på sej. De fick bära honom, så de orka knappt gå. Vi hade en skräddare här nere i skogen, han talte väl om han var utför gasten ibland. Det blev så tungt, sa han - De hörde honom skratta med. Om de då skäckte efter honom, då fick de en örfil av honom.
Gastar
Många kom ut för gasten. Vi bodde i Sjögårn. Där hade jag en gårdbo, en stor, stark karl. Han var ute och gick en kväll, och då fick han gasten att bära på; det var som om han haft en stor börda på sej. Det är så vulet, så sjön går in i gärdet där. Han tog sig för och gick över sjöarmen. Då blev gasten efter, men det var som om det hade slagit kallt vatten över honom, så kallsvetter blev han.
Gastar
Om en kvinna tog livet av ett okristnat barn, så blev det gast sedan. Han for omkring och skrek om nätterna. Det var en gubbe, som hette Göras Jan och bodde i Tämte. Han var ute en kväll och gasten for omkring honom och skrek, men så gick han förbi en korsväg, och där kunde inte gasten komma förbi, utan han stannade där och skrek. När Göras Jan var på hemväg, så var gasten kvar vid korsvägen, och sedan for han omkring gubben och skrek. Då frågade Göras Jan honom, vad i all världen han ville, som skrek så förtvivlat. "Jag vill ha namn", svarade han. "Ja, då får du väl heta Göras Jan som jag, det måtte väl duga", tyckte han, och då blev gasten tyst och han slapp ifrån honom sedan.
Gasten
De talte alltid om att Ring, nere på Harsåsen, va ute och gick en gång och fick följe med gasten. Han trätte med honom så alldeles. Och han hann väl innaför dörren, så la det till i dörren så han trodde den gick sönder. De trodde väl gasten va nåt spöke. Min mor hade följe med gasten en gång när hon varit nere i Harsås. Han gick före henne hela vägen den där långa backen. Hon trodde det va Pelle och tänkte att hon skulle gå ifatt honom. Men de va ljug. Så när hon kom mitt för Kulla blev han borta. Och det var ingen annan än gasten. Nere vid Svansjö led var mor också ut för gasten. Det var hon och morbror i Kvama, de skulle gå hem. Då flabba det och skratta uppe i trädtopparna och slog ihop händerna. Det var uppe i Lunnaliden - den är en gastali. Men nu är det borta sånt där, de säjer att åskan har slagit ihjäl gasten.
Gasten
Um da skäkte ätte gasten, finge de bär'an, da finge kacka gasten, å de va tongt, att de knappt kunne gå. Men kriipe da in i säaaker, hade de onda ingen makt över dum. Gasten ga dum örefila. Stål hade håret gasten. Han hade ett så illa läte. Dä va en gång mi gummas farfarsfar va på marknadsresa. När han kom till Boa skratta gasten uppe ve Kättakålle. Å hästen velle inte gå, han bara gangsla sig. Ve bäcken bla hästen logn. Gasten hoppa å då, han tål inte vatten. Sen skratta gasten igen. Han såg ut som' en ullaboll, som rulla iväg. Farfar hade vart på marten en gång i Gunnarsjö. Å när han kom te Boa, så gick inte hästen längre, utan han bara svettas å gick baklänges. Då gick gubben å titta ånner huvdat, men då fick han en örfil, å de skratta så de eka i berget. Sen geck hästen.
Gastar
Gastarna var "onda andar", döda, som kom igen, o gav sådana otäcka ljud ifrån sig. Var de ute o kom mot en gast, så blev de sjuka.
Myling
Mördet barn, som spökar, kallas för "gast". Det spökade efter barnet, och det var detta som kallades "gast". Han flytta inte från den plats, där barnet blivit mördat. Om barnet var döpt, så blev det ingen "gast".
Gast
Sven som bodde här framme till Älglunds fick en örfil av gasten. Han var ute och hörde gasten skratta i vår skog. Han härmde efter honom och fick en örfil, så han sa att han vill aldrig ha en sån örfil mer. Men vad var gasten? Inte annat än allt det som ont är. Det var klart inte annat än spöke. Andors-Bern i Ödegärdet var nere vid sjöstranden vid Kleva-berget (vid Tolken), och där hörde han gasten skrek på andra sidan sjön. Han härmde efter'n. Sen la han till att springa. Och sen han var inkommen la det till utanför i dörrposten riktigt som med en nöja.
Gastar
En farbror till mej var utföre gasten. Han var skomakare och hade varit i Mörkhult och gjort skor och skulle gå åt Sjögårn en natt. Det ligger en sjö vid den vägen. Han fick höra gasten skrika på andra sidan sjön, och han tog till att skäcka efter honom. Det dröjde en bra stund, innan gasten kom, för han kunde inte gå över sjön utan måste springa ikring, men när han hunnit fram, smörjade han till honom så sulaväskan for långt in i buskarna och gubben trillade omkull. Han var allt full, när han gav sej till att skäcka efter gasten.