Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
"Gasten" var ett "spöke". Han skrek där någon hade drunknat. Di påstod, att den som hade drunk- nat gick igen som en gast. Men hur gasten såg ut, vet jag inte.
Gastar
Det var ett skattamöte i Röstorp, och de hade alltid brännvin och söp på sina skattamöten och husförhör förr. Så var det en bonde i Hult han brukade alltid supa sej full. Däka´sa: "Du får inte gå till skattamötet i dag. Jag ska gå". Då sa fadern: Då går du åt helvete!" Och de fann henne hängande sönderfläkt i ett träd vid Vintervägen. Det var spår på platsen som av en fölunge, så det var la den Ondes fotspår. Folk satte upp ett kors på den platsen, och ingen tordes gå förbi där kvällar och nätter, för hon var så illa omkommen. Min mor hörde gastninga ef- ter henne. Först började hon på att gasma och skratta se´n ble´t längre ynkligare och te sist så ynkeligt. Det är borte nu. Sammesless, jag blev närapå ihjälskrämd en natt på som- marn. Det var en tjuv, som hade stulit potatis i Erkes källare i Hällekulla, när far gick och läste. Två karlar tog med sej hun- / dar och hann upp honom och slog ihjäl honom, det var en som hette Jakob och en dräng, som tjänte te Erkes. Det är många, som har hört hundarna skälla och tjuven jämra sig om kvällar och nätter. Min far var ute och såg efter kreaturen en kväll. Nästa morgon sa´ han: "Dä va faseligt vad Hällekullen tog te i går kväll. Jag fick så brått hem." Fjälle-Magnus och min bror hörde´n. Jag tänkte: "Besynner- ligt att jag inte ska få höra´t !" Så hade vi in höt och låg och sov i ladan. Jag var trött och svett och orka´ inte somna. Rätt som det var fick jag höra det ropade "Nu ä Skygges-Agust ute och kör in sina kreatur," tänkte jag. Då började två hundar skälla leva, och se´n kom det undan för undan. Jag höll på att kövas. Det var Hällekul- len,som förskräckte mej. Den mördade var en främling; han stal inte mer än lite' mat till sitt uppehälle. Mördarna fick lägga femti riksdaler i mansbot.
Gastar.
Johan på Högen och en till hade varit uppåt Mark och handlat kreatur. Rätt som det var fick Johan en börda på ryggen. "Hur ä dä fatt, ja´ orkar inte gå ur fläcken," sa han. Det var Kattelabet, en gubbe, som varnat ihjäl (frusit ihjäl) vid Hällesö, se´n han hade varit åt Idala och supit. I Hovfors lid satt en käring, som hade blivit ihjälkörd. Det var Lejons första käring, och hon var hemma på Hårred. Hon datt av en vagn vid Forslund i Hovfors och slog ihjäl sig. Hon har dödat två personer. Först kom en dräng från Stättared, för stättningen (=bonden på Stättared) höstade ett hemman i Måå i Fjärås, och drängen kom från Måå och skulle hem till Stättared. När han kom i Hovfors lid, fick han en blod- störtning och blev liggande, men till slut fick de in honom / till spelemans i Hovfors; han dog andre dagen därefter. Och något år senare kom Bengt Johans bror, en ung person, i samma lid och blev ikullslagen och dödad av henne. Han hade arbetat så illa och rivit upp jorden, och när de fann honom, var han död. Det var mä natta sådant skedde. Och så ett äventyr i Gällinge. En snickare var i Breared och snickrade. Så var det en, som varit i Åsa och supit, och vid Långås hade han blivit liggande i en snödriva och frusit ihjäl. Staten kallade de honom. "Tör du gå förbi Staten?" frågade de snickarn. "Ja, dä ä inte farligt, dä ska bli roligt å få se´n". Men på den platsen, där Staten hade dött, blev han kastad över gärdsgårn och fick blodgång. Så förr hade´t makt!
Gastar.
Här går en lantmätare på Kroge banka. Petter Andersson sa, att han hade hört, hur han slamra´ mä länka! Det var en lant- mätare, som bönderna hade slagit ihjäl. Vid vintervägen blev en tös ihjälkittlad av "dä som ont ä". Hon var från Hult och skulle gå till skattamöte och betala skat- ten. Hennes far var drucken och ville inte se henne mer. Jag hörde henne en gång när Gunnars bodde på den gamla tomten. Vi var tre, som hörde´t. Först skrattade det en stund och sen jämrade de sej så illa. Många andra har hört detsamma, men nu har hon inte hörts på många år. De säjer, att sånt ska upphöra efter viss tid.
Gastar
För väldigt länge sedan var det en gammal käring som hängt upp sej i Olastorp Krassagården. De fick inte gräva ner henne i kyrkogården utan i en mosse. Den käringen hörde jag många gånger. De hade grävt en håla i mossen, och det hade samlat sej vatten i hålan, och när de släppte ner kis- tan, lät det som när en häst springer i vatten. Det ljudet hördes ofta om kvällarna. Vi har vart här i sjutti år, och det kan hända hade skett sjutti år innan vi kom hit.
Gastar
En som hette Lelle Skött gick och jagade både söckendagar och söndagar. En söndag gick han över Bönarps sjö; det var om vintern medan isen låg, men den hade börjat smälta. Han gick och sjöng, men rätt som det var sack han ner och drunknade med gevär och jaktväska. Det var när jag var två eller tre år. Den hane vi ofta hört mot regnväder. Mina föräldrar skulle gå åt bastan en morgon tillia (tidigt) och "ponnbryda" (de bröt hör och fick betalning efter pundet.) Då fick de höra Lelle Skött, och de blev så "angsna", så de gick inte åt bastan. Så var det en i Attorp som gick och skulle dränka sej i Rya sjö, det var Gunnes Johans far. Han hade tagit en sten om nacken för att han skulle komma ner. Mamma var på kullen intill den sjön och plockade kröser, och då fick hon höra / plomsandet i sjön; det var samma ljud som han hade gett i- från sej. Jag hade en karl till hjälp. Han hörde samma ljud från Rya sjö, och det var mitt på dagen. Det var mot oväder. Det var som varsel. Gasten - det var nog någon som tagit livet av sej. Där han hade sitt tillhåll kom han ibland och flög emot dörrarna och dönte. Om man härmade honom, blev man gastakrammad; då skulle man röka sej med tändstickor med svavel.
Gast
Det var svåre stormar 1923. En kutter gick bort från Orust då. Då ropade det så farligt i det huset, där de, som drunkna, bodde. Den 23 okto- ber på lördag var det svårt väder. Det var alldeles svart i vattnet. Vädret övergick till orkan på sönda- gen. Det var många, som gick bort den dagen. Hela familjer med hustru och barn hade följt med honom. Ett av barnen hade inte velat följa med, men man tvingade honom. Och det var nån, som hörde ett sånt väsen i deras hus den dagen.
Gastar
E kar å ett fruntemmer segla frå' Käringöa te' Mollösund, hade e katt me sej. To' fel så di köm te' Mollön, kar geck opp på ön å ställde sej å roba åt de' håll, där han vesste att Mollösunn va', men de' va' kallt, så han frös ihjäl innan hjälpen hann komma. Men ho' klara' sej, ho hade ju katten som värmde'na. Di säjer, att han, gobben, geck igen å roba så fort de' va' sön't vä'r söm den gången.
Gastar.
"Två vallpojkars sällsynta öde": I ett stort berg som kallades Vithall, som ligger i en by som heter Derome, bodde en massa troll, vilka voro mycket frukta- de där i trakten för sin grymhet. Uppe på berget hade de en stor lucka som de sköto upp inifrån berget. Och om kvällen kröpo de upp och sutto uppe på berget, och då kunde man, ner från dalen, se huru deras ögon blixtrade liksom eldslågor genom mörkret. En gång var det ett par vallpojkar uppe på berget och vaktade sin hjord. Det var en kall höstdag och en kall nordanvind svepte fram över berget. Och de båda vall- pojkarna sprungo omkring på berget för att vänna sig, och så togo de till med att kittla varandra. De foro farm och till- baka, tills de helt oförmodat kommo över den plats där trollens lucka var belägen. När de grymma trollen inifrån berget hörde att där var någon uppe på luckan, smällde de upp den så hastigt att de båda pojkarna slängdes om / och störtade ner utför den omkring hundra meter branta berg- väggen ned i bråddjupet. Och i själva ögonblicket de störtade ned ropade de till varandra: "Du gordet! Du gordet!" Och än i dag kan man, när det blåser upp till oväder, höra uppi- från Vithallsberget det hemska skriket: "Du gordet! Du gordet!"
Gastar
Mammas far var ute en natt, men han blev så trött rätt var det var. Det kom en stor karl och hängde sig om halsen på honom. Men så hade han en kamrat med dig, och han var i syne, sås han såg, vad det var, och han drog min morfar av vägen och in på en åker och då lättade det. Sedan gick de på åkern , men kamraten hörde hur gubben skrattade och sa: "Hade du gått lite längre, skulle jag nog #### ####". Min morfar blev så sjuk på morgonen, han kräktes och var så dålig så.
Gastar
Här var en ute vid sjön Oklången, vid Spänget, som de kallte Spänge-Gast. Han hade varit i Amerika och hade många pengar. Då var där en, som fick tag i honom en gång han var ute och for, och han stack kniven i honom. Och det kan man väl veta, hur han ropade. Sen kastade de honom i sjön. De ropen hörde de sen ifrån sjön, och det kallte de Spänge-Gast. – De fick aldrig reda på vem som hade dödat honom, så det blev inget straff.
Gastar
Det var en gammal som var född härnere i Landvetter som var ute en natt utanför vägga och hon hörde gasten och för att han inte skulle kunna göra henne nå- got ont öppna hon linnty’t och släppte glo (glöd) emel- lan på bara kroppen.
Gastar.
Då vi skulle gå hem och gick utmed Ätran, hörde Albertina och jag nåt, som ropte, och vi blev så rädda, så vi inte våga tala. Jag trodde det var människor i sjönöd i ån. Det ropte från vattnet: "Oj, oj." Vi knacka på hos Karl Ankar, det var blevet sent på kvällen, och bad honom hjälpa: "Det bryr jag mig inte om," sa han, "jag står inte opp om natta." Han visstee naturligtvis, att det var gastar, som skrek. Vi stanna på ett ställe hos Julius. Jag våga inget säga, men Albertina talte om, att nån drunknat på kvällen, för det hade ropt oj,oj från ån. "Det blir snö," sa Julius, och nästa dag var det djup snö. Det var varsel av gastarna. Det vat nån, som drunknat där för längesen och ropte så vid värskifte. – Hemma hörte vi om vintern dombjällror och ett rop som hoj,hoj. Det var på det stället, där nån drunknat, och det var varsel om värskifte. – Min farbror var sjöman i nio år. Han talte om, att på en plats hade nån drunknat, och där var en slags varning mot storm. Det var en röst, som ropte: "Vanteman, ro i lann, här blir / ett stort oväder," Sen blev det orkan. – Jag har hört, att en karl gjort av med sig på något sätt, och då ett fruntimmer gick förbi, ropte han: "Kom te mig, kom te mig!" och hon drunkna. Den som var i syne, kunde se något åka på lasset. En gång hade jag varit i stan och körde hem. Jag kunde omöjeligt förstå, varför las- set var så tungt, märra kröp fram på släta vägen och var rent våt. Då tyckte jag, att nåt ramla av och gick sönder, det var som en kastat en stor sten i backen, men jag såg inget. Sen det var fallet av, gick det så lätt hem. Jag vågte inget säga, men sen kom det på tal, och jag frågte min gubbe: "Varför gick det så tungt i går? Märra blev rent svett." Han sa: "Då skjutsa du väl soa."