Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
Det blev ”gast” av alla som blev mördade. Om det var stora eller små, så blev det gast av dem. Gasten grät ett i allt och fick aldrig ro. Det fanns gastar i bäckar, och i älven hördes gasten ibland.
Gast
De talte om ägogastar. Det var sådana, som hade flyt- tat rågångar. De gick och hojade och gapade. Härmade man en sådan, så blev man gastkrammad. Då skulle man rökas med svavel.
Gastar
Emil i Timbonäs kom en kväll vid Drömmersbäcksbron. Där fick han höra en barnunge skrika. Det skriket följde ho- nom upp på backarna vid Långenäs. Där blev det bor- ta. Det skulle vara ett mördat barn som kallades för "gâst". Vid Fäbron i norra ändan av Kymmen ha de hört barn- skrik vid solnedgången vissa kvällar. Barnet skulle röja sig på detta sättet. Men på länge har det inte hörts till.
Gastar.
En de kallade Rallen hade varit på Kattarp och lånat en skrubbestol. När han kom på Kattarpa mosse, blev stolen så tunger. Då skrek Rallen till: "Du får la ri'a vackert!" och så slängde han skrubbestolen i backen; då blev han av med gasten. Det var en gubbe, som satte sig bekom en buske och lossa- de byxorna. Så fick hon höra en som sprang och ropade: "Rå- bäcken, rågången, jag ångrar!" Det var en lantmätare, som ha- de tagit mutor och mätt galet. Då sa' gubben: "Ja, dä må du väl göra." Men strax fick han en spark i bakänden. Sen skratta' gasten.
Gastar
Det var Lars i Ängabo i Tidens. Han var ute i sun- det mellan Rågö och landet, för han skulle ut och fis- ka. Då kom en gubbe och ville bli rodd över till Rågö. Ja, Lars tog honom i båten, men båten sjönk allt mer och mer, och vattnet dallna' på båtkanten till slut. Då börja- de de skrika på Rågö: "Kom inte hit med honom!" Man Lars sa': "Jo, Jaen, ska han inte hit." Nej, jag vet inte vad det var för nån sorts varelser.
Gastar
Uppe på Duvnäsheden finnes en hel liten dunge med små tallar strax norr om körvägen till Mana och Spännemot och intill stora landsvä- gen på dess västra sida. De växa ej större, än de äro, ty här har en kvinna från Hagfors grävt ned ett barn, som hon mördat. Hon grävde ned det un- der en stor gran som stod här på samma plats, som talldungen står nu. Var natt när klockan är 12 kan man höra ett barn skrika här.
Gastar
Jag hörde ofta Limmanäspojken ropa,och det var så svårt att höra honom. Jag var 12 eller 13 år, när den pojken drunk- nade i Lygnern; han hade satt sej på ett berg och metat och så hade han ramlat i. Ofta när vi var ihop om kvällarna och roade oss, fick vi höra hur Limmanäspojken ropade "ojia", precis som han hade ropat, när han ramlade i sjön. Då kom vi isär i hast, för vi tyckte det var så svårt; vi kände ju honom alla; han var litet yngre än jag. Nu har jag inte hört honom på många år. De säger, att de skall höra en sådan till den tiden, då han skulle ha dött.
Gastar
Gastakrammade, det blev många. Min morbror var ute en gång, och då fick han änna som en hand med fem klös på låret, gröna, gula och blå. Se, han gick mitt i vägen, och det skall man inte göra. Där går allt ont. Blev de krammata, skulle de ta en eldbrand och köra innanför kläderna uppöver till halsen tre gånger, och så skulle de ta en kniv och bita över den, innan de la sej på kvällen. Då var de krya till morron.
Gastar.
Mina föräldrar talte om, att i Särlinge for ofta en gast förbi emellan manhuset och berget. De var inte rädda för den. Det var nog någon som hade omkommit på något vis. Så var det en tös, som var satt i en spikatunna och de hade rullat den nedför ett berg. Ibland kunde de höra om kvällarna, hur hon ropade.
Gastar.
I en gammal bok, som tillhörde Frillesås kyrka, hade den präst skrivit upp så många intressanta säg- ner. Jag hade den boken till låns, när jag var ung. Där stod om en tös, som blev omkommen på ett ynkeligt sätt. Modern var med på att tösens skulle gå till skatta- mötet i stället för fadern. Men den onde hade kommit och tagit henne och slitit henne på trädtopparna, så att klädtrasor hängde i träden. De hörde henne efteråt om kvällarna ibland. Först lät det om hon skrattade, men sedan jämrade hon sig. Det var en som reste till Varberg. Han blev gastkra- mad till döds vid Hanås.
Gastar.
Det var några som hade omkommit i Högaberg i Frilles- ås; förr blev de ihjälskurna och omkom på alla vis. Det var en som körde förbi där och fick ett lass så tungt så häs- ten höll på att inte kunna flytta sej ett steg. Få gick karlen av lasset och tittade genom betslet på hästen, och då blev lasset så lätt. (Men han såg ingenting på lasset.)
Gastar
Jag vet en som tog livet av sej i bokskogen här. Han var hemma i Fagared. Petter hette han. Han hade skurit halsen av sej och var inte riktigt död, när de fann honom. Mamma och pappa hörde ibland om kvällarna, hur han järmrade sig så länge han skulle ha levat, om han inte gjort av med sej. Det är minst åtti år se´n, så nu har det ingenting hörts på länge. Nej, de kastade nog inget på den plasten, för där ville ingen gär- na gå förbi. - Han blev begraven på kyrkogården, men de fick inte gå genom porten med honom.
Gastar.
"Kalvhagsgasten" talade många om i min barndom. Det var i en skog vid Bäck. Det skulle vara en gårdfarihandlare, som hade blivit mördad - hans rock hängde där i flera år sedan; det var ingen som ville ta den. Det var en annan karl, som hade virit i Göteborg och sålt bleke eller lärft. Han blev mördad en lördagskväll, och hans stuga blev bränd. Honom hörde de ropa om kvällarna i långa tider. Men jag tror att det var en uggla. Jag kom hem en kväll och mådde illa. "Nu är gossen krammad," sa´mor. Hon ritade eld på en svavelsticka och virade den tre gånger runt huvudet på mej, och jag skulle andas in lite av röken för var gång.