Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Jag vet bara att de kunde skrämma barn för gasten. "Ä du inte snäll, så kommer gasten," sa de. Gasten skulle vara en stor fågel.
Gastar.
Min far har berättat följande: Han hade en svåger, som var fodermarsk på en större gård i Årstad. Ofta såg han ute i stallet en äldre, gråklädd man. Nästan var natt såg han honom, och det blev nästan ett sällskap, men han sade eller gjorde ingenting. Som han var "i syne", trodde han, att det var en f. d. ägare till gården, som "gick igen". Han kände sig aldrig rädd, det äro aldrig de som "se". En kväll hade han och en dräng varit ute på nöje och kommo sent hem. För att komma till drängstugan, måste de gå genom stallet. Komna innanför stalldörren såg berättaren den gråklädde stå i fodergången, där de skulle gå. Som drängen ej såg honom, gick han rakt i fam- nen på honom. Mannen såg då, huru den gråklädde rul- lade drängen mellan sina händer. De hunno knappt / in i drängstugan, förrän drängen blev alldeles dödssjuk och höll på att kräkas upp både "lever och lunga", för han hade blivit "gastkramad". En stund efter skulle berättaren stänga ett fönster. Av en händelse tittade han ut genom detta och såg bortåt stall- väggen. Då fick han se den gråklädde sticka ut huvudet genom ett annat fönster längre bort, och ge upp ett hån- skratt troligen i glädjen över att ha fått göra drängen ett hyss. Det händer sällan, att de, som äro "i syne" höra nå- got, och därför tyckte han, att skrattet låt riktigt kusligt.
Gastar
Min far blev gastkrammad en julafton, han lade sig som vanligt men vaknade fram på natten och svetten flöt av honom och så kräktes han kl 12 på natten upphörde kramningen och han blev som förut. Men man fick inte fråga vad det var med honom förrän följande dag då talade han om det för oss
gastar.
Mara skulle vara som en katt, sa di, som hade sett henne. Men hon kunde göra sig så liten, att hon slant in genom nyckelhålet. En gång låg jag och sov middag på ett höränne. Då kom det något tungt på bröstet på mig. När jag höll på att mista andedräkten, så vaknade jag, å då tyckte jag, att det var som en svart katt som sprang åt ett hörn på rännet. Jag letade, men det fanns ingen katt. Det var farligt att lägga sig på ryggen å somna, för då kunde mara komma. Om en hängde upp en "markost" över dörren, så var det inte farligt att hon kom in. Det var som en boll som växte ut på grenarna.
Gastar.
De har talat om att de hört några, som blev borte på Södre Härtena. Det var sådana, som varit i land här en kväll, och då de skulle gå ut igen, blev de borte. De har hört varsel från dem - det ropade mot ont väder. Men det är la borte- blivet för det meste nu. Sonhustrun, född i Skällåkra, Värö, och omkr. 55 år gam- mal, har hört samma ljud: "Jag hörde dem en eftermid- dag på sommaren, när jag var ensam hemma. Först lät det så hemskt, det ropade så högt det orkade, och sen avtog det så småningom. De sa, att det var några pojkar häri- från, som skulle segla till Hälsingör och mönstra.
Gastar
De va en som hadde spelat kort å va sent ute. Å han sa för sej själv, att vem han än mötte, så ville han slåss. Å me de samma sto där en liten gubbe på sia me'n. Å första gången kasta gubben den lille upp i lufta. Men då växte den lille å ble så stor, stor å näste gång kasta han den andre så högt upp i lufta att han såg skogen borte ve Stenkyrka. Så försvann den store. Men den andre ble sjuk å spotta blo efter den händelsen.
Gastar
Ve Krossekärrs bro va de två bröder, som slogs å de dödade varandra. Di slogs om samma flicka. Å sen me natta kunde aldri nån komme fram den vejen för di slogs där. Men så red där en präst den vejen å han så åsså hur de slogs. Men han to fram boga å läste över dom, å då rök di upp i lufta. Ja, ja har hört'et sen ja va liden. (Emerentia Andreasson: "Å de va rikti sanning de.")
Gastar
I sundet mellan bägge Gransjöarna drunknade en som hette Zakrisson. När det skulle bli oväder, ropade det sedan där nere. De trodde att det var en vålnad efter honom.
Gast
Vid den vind någon drunknat i hördes nödrop. Vi var rädda, när vi hörde det. Men det ska vara en fågel. Om någon människa gick emot ett spöke, som hon inte såg, kunde hon bli gastkramad.
Gastar
En marbo reste från Morlanda till Flatö. Vid Morlandas norra udde som kallas Albrektsholmen - numera halfö - der brukade folk gå ned på den udden och ropa till Björnsundsboarna och få dem att ro öfver till Flatö. Marbon stod der och ropade men ingen kom och hämtade honom. Kalt var det och mörkret föll på och han kunde ej taga sig derifrån och marbon frös ihjäl der om natten. Lång tid efter hördes marbons rop "sätt öfver". För 70-80 sedan hörde en kvinna från Kårehogen gick till udden för att ro den ropande öfver men då ingen kom förstod hon att det var gastrop.
Gastar
En fiskare rodde genom sundet mellan Tornö och Vallerö som kallas "Pinan". Vid Vallerösidan ligger en "bö" = både - en fot under vattenytan -, som kallas Hermebön (af Hermanö). Derpå, sade fiskarn, stod en man af jättestorlek. Roddaren betraktade gasten, eller hvad det nu var, en stund och så försvann gasten.
Gastar
I Vekadal var handelsbutik. Jag måste dit och köpa en kväll, när jag var barn. Då jag kom på en vinterväg över en mad, där det fanns en lyktegast, kom han och hängde sej på min rygg. Rövare hade blivit ihjälslagna där, och en handlare hade blivit mördad och rövad i Svens hus. Det var han som hängde sej på mej på mossen. Många hade varit ute för den. I hästhuset kunde de inte köra in höet utan mitt på dan för gastars skull. Jag var så dålig, när jag kom hem. Det var så kallt i vinter- kvällen. Vi tackade Gud, att jag var kommen till bys. Mor brände upp en flik av mina kläder, hon trodde det skulle hjälpa.
Gastar.
En kväll hade mor varit och hälsat på en annan tös. När hon gick hem så var det sent på kvällen. Det var månsken. När hon var halvvägs hemma, så fick hon se två små vitklädda barn. De gick och ledde varrandra. Hon gick fort, för hon trodde att hon skulle hinna(?) dem. Hur fort hon gick, så var de lika långt före i alla fall. Så försvann de som en skugga. Hon fick inte se dem mer. Det var gastar, sade hon. Hon trodde att det var barn som någon hade tagit livet av.