Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
"Gasten" var inte annat än en död unge som di hade tagit liv av och gömt. "Gasten" skrek som en unge. Det var en som mötte "gasten" och fråga: "Vad vill du, mitt lille barn”. Då tala han om, att mor hans hade tagit liv av honom och stuckit honom under en tuva. Så bad han, att han skulle vara så snäll och frakta honom till kyr- kogården. ”Det skall jag göra i Jesu namn”, sva- rade den andre, och då blev ”gasten” borta.
Gastar.
Vid Hällekulla blev en gubbe ihjälslagen. Han hade tatt lite potater i en källare och två karlar hade följt efter honom med hundar och dödat honom. En kväll hörde jag honom. Det var precis som det varit i luften. Det ropade oj, oj, oj, och hun- darna skällde och glafs ! Det var ljud som när han blev dödad. Det var ett riktigt spökelse. Alltid blev det oväder, när man hörde det.
Gastar
De talte mycket om att de hörde Vallersgasten förr. Han höll till neråt Snogge och han skrek som en liten knähund. Det är mest mot oväder, såna skriker. Det är inte något spöke, som de trodde förr, utan en stor fågel. Gastakrammade blev de gamle ofta - då trodde de att de hade kommit en död för nära. Det är bara efter solnedgången de kan träffa sådant.
Gastar
Det var en de kallade hätteskräddarn. Han hade lånat ett par stövlar, och dem kom de efter honom och ville ha igen. Då försökte han springa ifrån dem, och han jämrade sej, när han sprang nerför Rökullelia och hoppade i ån vid Häljesbro. Det var en piga som talte om, att hon hörde honom många gånger klockan sex om morron sådana dar, då det skulle bli dåligt vädeer. Det hördes la femti år efter han var död.
Gastar
Gastakrammata blev de förr. Min mor var i Vinnersta på begravning efter sin far. När hon gick hem om natten – det var en mils väg – blev hon förkyld och kräktes. Se'n sa' hon, att hon hade blivit gastakrammad. "Det kunde jag inte tro far min om", sa' hon. Men hon tog in brännvin med starkpeppar i och blev bra.
Gastar.
Det var en som blev borte på Gällinge mosse, de hörde han jämra sej vid oväder. Och här emellan och Breared var det ena som kom i Skinnarekälla´ och dränkte sej. Hon gav sej, när hon kom i, och det ropet har ofta hörts förr mot oväder. Vid en gärdsgård mellan Gödatorp och Gällinge sprang det en, som drog en kedja; det var en lantmätare, som hade mätt orätt ! På gamle Gällingevägen hade en karl blivit dödad. På den platsen höll vagnen på att välta för folk, som körde förbi, när det var mörkt.
Gasten.
De gamle kunde höra såna som var borteblevna. Det var ena i Breared (i Gällinge), som gått galet och drunknat i en källa. Hon hördes länge; hon hade gett sej (jämrat sej), innan hon dog, och mot vårskifte kunde man höra liksom ett frun- timmer skrika; det hörde de i många år. Och i Frillesås var det en karl, som blev ihjälslagen; det var ingen, som kändes vid honom, så ingen vet, vem han var. Den har de ofta hört skrika mot vårskifte. Det är väl 75 år sedan det mordet skedde.
Gastar (?)
Det var så farligt, om en svor sig till jorden t.ex. en kunde svära att jorden kunde behålla en - eller så säkert är det att om det inte är som jag säger, så skall jorden ta mig. När en dog, så kunde inte jorden släppe en utan, en fick stanna där med anden också.
Gastar.
Det var en gubbe, som satt och sydde på ett segel. Någon kom och frågade honom, vad han gjorde. "Jag swabar te hela", svarade han (:Jag syr svepning till mina pojkar). Strax efter drunknade hans bägge pojkar i Wallersvik. Vid vissa väder hör- de de dem ropa förr, talte far min om.
Gastar.
Det var en klockareson ifrån Kattunga, som gick vilse i vildmarken mellan Stråvalla kyrka och Frillesåsgrän- sen, och han blev liggande där och frös ihjäl. Men mor- far, som var född 1810, hittade liket, när han var nio år och gick vall med får på de marken som våren. Hatt och käpp låg på ett ställe och kroppen på ett annat. Mot oväder hörde de honom ropa sedan i många år. Nej, det blev nog ingenting kastat på den fläcken.
Gasten
Ibland stannade häs- tarna när de var ute och körde, de sa’ att gasten red dem. Då skulle de gå fram och lyfta på ”huvestolen” på betslet, då skulle han försvinna.
Gastar
Det var en gång en bonde som var ute och körde en natt igenom en skog i Rolfstorp i Halland som heter Kleva. Bäst kör så, vägrar hästen att gå, mannen måste då gå fram för att se vad dät är, då ligger där på vägen en nykalvad kalv och slår med öronen som di brukar inan di bli torra. Han drar undan kalven och kör vidare, om en stund stannar hästen igän och nu ligger deb andra kalven på vägen och detta upprepas ännu ett par gånger, då utbrister mannen "Nu har nog skam skitit kalvar i natt," Då skrattar det Kleva.
Gastar
Det var en gång en man, som skulle köra till Vinbergs kvarn. Då han kom utanför framkörsvägen till mitt hem, stod där en huvudlös man och frågade: "Går denna väg till Reffle?" och rösten lät som om den kommit ur en tunna. "Det namnet har jag aldrig hört förr", sade köraren, "gå dit, därifrån du kommit!" I detsamma flög en stor hösäck i vagnen och hästarna råkade i sken. Min far, Johannes Nilsson, skulle en dag under den mörka vintern köra till skogen, men då han kom till Gröne kulle, som låg strax utanför, blev han förblindad av trollen, så att han inte visste till sig utan blev vid att köra runt kullen hela dagen tills ljusen började tändas i stugorna på eftermiddagen, då fann han sig slutligen stå utanför sin egen ladugårdsdörr.