Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
Om man skäckte efter gasten när man hörde den, så kom den. Det var en i Sandryd som skäckte efter gasten. Sedan skyndade han sig in. Då kom gasten och slog till i skonken så det brakade. När karlen tittade efter utanför huset på morgonen, så låg där inte någon sten som gasten kunde ha använt.
Gasten
En skall akt sig för ”dagstöa”. Det är så farligt, om en kommer på den. Den håller sig på ställen där en onge blivit mördad. Det skall föll vär något av ongen som är kvar. En blir sjuk, om en kommer på den.
Gastar
I Stora Vrems skog i Kville socken kisslade en gång två flickor en karl så att .han skrattade så mycket, att han dog. Mot väderskifte hörde man honom sedan alltid skratta där i skogen på ett hemskt och besynnerligt sätt. Min man körde förbi där en natt. Då han kom mittför det stället, där de hade kisslat ihjäl karlen, sprang bägge selpinnarna av. Det var även många andra, som hade blivit stopp där på samma sätt. Så det var tydligt att det var spöket efter den karlen, som vållade detta.
Gastar
Det var en slåttare, som skulle gå och slå tidigt en morgon. När han kom förbi Morlanda kyrkogård, stod där två drunknade fiskare utanför muren. Då tog han med handtaget på lien och lyfte över den ene. Då suckade den andre så, och han fick ingen ro, förrän han gick dit en kväll och lyfte över den andre med.
Gastar
Det var en som for med eld. Han fiskade vid ljuse. Då kom det en gubbe till honom och bad honom ro honom över till Rågö. Då var det en gubbe på Rågö, som ropa: "Ro inte hit, ro inte hit!" Men karlen rodde på och satte gubben i land. Då blev det ett sånt skrik där uppe. "Ja så hugg nu!" ropa det. Då fick han så mycket fisk han orka bära.
Gastar
Det var en fiskare från Hamburgsund, som lämnat fisk. När de for hem, fick de nån i båten, som de inte såg, men denne höll i alla fall kursen. Så kom de till en holme, där satt en gubbe på berget. De ville i land, men han höll emot och sa: "Sätt'en te Fyka!" Då måste de göra det, och då lätta det i båten sen. Men gubben, som satt på berget, kände nog till den andre gubben, så han ville inte ha honom till sig. De kalla dem berghattar, de där.
Gastar
Det var två töser uppe på Ramberg, talade de om i min barndom, och de var kära i samme karl. Så visste de inte, hur de skulle bära sig åt för att få livet av varandra, för var och en ville bringa den andra om livet och sen rå om den där karlen för egen del. Till slut så hittade de på och gick upp på Ramnefjäll och dansade. Det är ett berg vid Aspen. Det stupar tvärbrant ner i sjön. Där gick de upp och dansade för att få varann utför, men de höll så säkert i varandra, att de stupade i sjön bägge två. Emellertid blev den ena hängande i en trädklyfta, och där fick hon hänga, tills hon dog. Hon hängde där och ropade och skrek, tills det var slut. Sedan är det en gammal sägen, att det alltid ropar i berget mot väderskifte.
Gastar
Fegljusa ja. När bror min vart död, så såg mor min att det brann vid ladugården. Det var kort före han dog. En annan gång så såg mor att det brann under bordet. Det var natt, så hon bad att vi skulle tända på och lysa, men då försvann det. Inte långt efter så var det ett barn, som dog. När en fick se fegljus, så skulle snart någon dö. Dä va fegda för människan. "Nu ä dä nön som ä feger", sades det, när man fick se ett sådant ljus.
Gastar
Det var en jänta, som gick och jätt1). Hon fick barn och grävde ner det i en myrstack. Så var det en karl från Berget, som gick på fågellek. Han ville vila och lade sig på en myrstack. Han hade gjort upp eld och så låg han en stund. Så blev det skrik och jämmer i myrstacken. Han skulle försöka att säga som var brukligt vid sådana tillfällen, men han sade fel, och det blev hans död. Han sade: "Du får mitt namn" utan att nämna något mer, och det gick inte bra. Han och bror min låg sjuka på en gång. Men han gick inte igenom. Han hade fått sjuken på myrstacken, och den sjuken kunde ingen doktor bota.
Gastar
Det var på ett ställe som pigan hade fött ett barn och lagt i en bytta. Så var det någon, som satt inne och hörde att det talade under golvet: "Bena ä för lång, bytta ä för trång." Då bröt de upp golvet och fick tag i en bytta med ett barnlik i. Så fraktade de det till kyrkogården. Men efter den dagen vart det tyst.
Gastar
Vagnbo är en gammal spökplats. Som barn hörde jag man talade så mycket om spöken, som skulle uppehålla sig där. Min bror kom en gång från stan. Han hade visst varit och mönstrat till beväring. Emellertid dröjde det, så att han måste passera stället på kvällen. Men han blev riktigt skrämd, för när han kom fram till platsen, fick han se små barn, som dansade omkring en liten gran. Det var inte tomtegubbar utan riktiga små barn. De dansade ringdans runt granen. Alla barnen var lika stora. Han blev rädd och skyndade hem. Vi undrade på, att han var så fåordig och besynnerlig, när han kom hem. Men på morgonen berättade han, vad han hade sett.
Gastar
Det var ofta en hörde talas om gastskri förr. Där hade dött en på sjön, drunknat, och så skrek han, för han inte hade kommit i vigd jord. Min far berätta ofta om sådant. Ibland kunde han säga: "Nu ropar det där nere, nu får jag ner till sjön och se efter". Och när han då kom ner, så kunde där ligga ben på stranden, som flutit i land. Då la han tång över eller något annat, så sluta di att ropa. Det var benen som gett sig, därför att dom låg bara. Det ropar inte mer nu från sjön, och det beror på, att dom har vigt alla sjöar precis som kyrkogårdarna, så att de räknas som vigd jord.
Gastar
Det var en tös, som de kallade Rosse-Gullena. Hon var ledsen för att leva, och hon gick till Bråne å och band en duk för ögonen och kastade sig i ån och dränkte sig. De hörde benne ropa där vid ett litet berg intill gamle vägen lång tid efter, så snart det skulle bli styggt väder. Men detta hände långt före min tid. Nu får man aldrig höra henne.