Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
Det blev ”gast” av alla som blev mördade. Om det var stora eller små, så blev det gast av dem. Gasten grät ett i allt och fick aldrig ro. Det fanns gastar i bäckar, och i älven hördes gasten ibland.
Gastar
Det var Lars i Angabo i Tådene. Han var ute i sundet mellan Rågö och landet, för han skulle ut och fiska. Då kom en gubbe och ville bli rodd över till Rågö. Ja, Lars tog honom i båten, men båten sjönk allt mer och mer, och vattnet dallra på båtkanten till slut. Då började de skrika på Rågö: "Kom inte hit med honom!" Men Lars sa: "Jo, faen, ska han inte hit."
Gastar
Dä går en gammel sägen att ett barn ska ha blitt mördat på Säters skog. De stoppa det barnet i en bytta. Ibland ha de kunnat höra en röst ifrån det hållet: "Bötta ä trång, å vägen ä lång, å dä ä långt te domens da".
Gastar
Bort i skogarna här ligger en grav, som kallas Bagggravi). Där skulle slutklämmen i kriget mellan svenskar och norskar ha stått. Norskarna jordades i den graven. Sent om nätterna är "baggane" uppe och väsnas. Mormor påstod, att de höll korum där och att det var väsen och skrik vid graven om nätterna.
Gastar
Garsten, det vet jag inte vad det var, men jag har hört honom. Det var en kväll i Falskogs hage, när jag tjänte i Falskog och skulle gå hem till mina föräldrar i Gretianda. Han kallade mej vid namn och sa " Johanna" tre gånger. Jag trodde det var nån karl, men när jag stannade och lyssnade, då slog det upp och skrattade så hårt. Jag blev så rädd, så jag visste inte, hur jag skulle göra. De sa, att man skulle aldrig tala, om man såg eller hörde något sent, och jag sa inget, när jag kom hem. Men sen sa de, att det var garsten. Om det var en fågel, tro?
Gastar
Det var en bonde från Önnered, som skulle åka till Mölndal, och han var ute tidigt. Som han kom till Stjärnhult, blev lasset så tungt, och han fick inte hästen ur fläcken. Då gick han av och gick fram och tittade mellan betslet och näsan på hästen. Då såg han, att det satt en karl på lasset, men han försvann strax. De sa, att det var en ägare på gården, som hade dött, och han motade så att folk inte kunde komma fram.
Gastar
Det var en get, som kom bort. Ägaren var inte hemma när det skedde. men när han var hemkommen, gav han sej ut i skogen och lyddes. Han fick höra geten skrika och gick däråt, och där låg geten, men hon kunde inte gå. Han la henne på nacken och bar hem henne och la ner henne på backen. Men strax for geten upp och flög till skogen och skrattade så alldeles förskräckligt.
Gastar
På Myckleby kyrkogård begravdes en gång, nästan samtidigt, två personer som man trodde hade supit ihjäl sig. Dessa två hade under livstiden varit ovänner; och varenda natt efter begravningen stod de upp ur sina gravar och grälade och slogos. Kyrkoherden i församlingen, som då hette Nordblom, gick då en kväll ner och "läste ner dom" och sedan var det aldrig någon som såg att det spökade.
Gasten
En gubbe kom farande från Göteborg en natt och när han kom till Slätthult så kom det en fölunge och sprang över vägen. Där hade en kört ihjäl sig en gång och det var hans häst.
Gast
Det var medan jag var hemma i Syllinge. Vi voro ett par ungdomar, som gingo hem från en påsk- eld. Då hörde vi ett skrattande ljud i luften, men då såg vi inget. Ungefär 800 m. längre fram strök gasten förbi oss, och vi kunde se honom. Han såg ut som ett grått benrangel. Han var nog inte mer än en hundra meter ifrån oss då. Då hördes ett kvirkan- de läte, ungefär som från en härvel. Det är många som ha hört den gasten. Åsen, där han brukar hålla till, kallas Skrattås.
Gastar
Man hade många gånger sett en vild dans på kyrkogården nattetid. Och det var två gubbar som brukade vara uppe å dan- sa. Den ene kallades "Stamprejon" och den an- dre "Tomas." Till slut lär det ha blivit all- deles omöjligt med denna "nattdans" på kyrkogården, så man grävde upp de två - gubbarna och grävde ned deras räster i en mosse. Så berättades det av de gamla.
Myrlingar.
Myrlingar. På flera ställen här i trakten, skall det enligt sägnen, vara avdagatagna nyfödda barn. Deras skrik har sedan hörts alltid, och särskilt mot väderskifte. Jag var en gång ute en sommar- kväll, och fick då i närheten av ett av dessa ställen höra ett gällt barnskrik. Jag sökte där omkring i tanke på, att det fanns något barn, men där syntes ingenting. Några andra ha också hört samma skrik, då och då i skymnings stunder. Necken. Mellan Vallby och Sällstorp flyter en liten å, som kallas Lillån. Förr i tiden sades det, att där bodde en neck. Dit gingo de gamla bond spelemännen för att lära sig spela. En flicka från Sällstorp, som levde i början av 1800-talet, var mycket skicklig i fiolspelning, och det sades, att hon lärt det av necken i Lillå. Det var många platser, som utpekades för neckens tillhåll. Ett ordspråk: "Å för necken", sades av många gamla i dessa bygder. / Gastarna i Hemringsdal. Det var för länge sedan. Då våra berg och dalar voro klädda i stor skog, där både vargar och rövare höllo till. Då gick det inte att sända ut fåren om somrarna, utan att de åtföljdes av en vallgosse. En by Vallby hade då sin vall- gosse, som med matpåse och näverlur begav sig varje morgon med byns får upp till en dal i skogen, som kallades Hemringsdal. En gång kommo tolv rövare och över- föllo honom. De ville taga hans får, bränna hans hund, och hänga honom själv. Han bad dem då, att han skulle få blåsa lite i sin lur innan de dödade honom. Det fick han. Han blåste då. I björkebärs håla i svarta skåra där ligga tolv rövare mig vilja de hänga, min hund vill de bränna mina får slakta de. Hemma i byn hade man hört vad gossen blåst, och bönderna samlades i hast, och begåvo sig upp åt skogen. De träffade rövarna och slog ihjäl dem allihop. De ligga begravna alla i dalen på olika ställen. Många år därefter hördes om kvällarna särskilt mot väderskifte, höga skrik. och ortsbefolkningen sade, att det var gastarna i Hemringsdal. / Folktron om gastar är, att det är sådana mäniskors andar, som omkommit genom mord eller olyckshändelser. / Veddige, Hl. Elin Samuelsson 1926 Skogsrå. Det var en piga som gick inne i skogen och letade efter korna som voro bortsprungna. Hon gick och gick men fann inga. Då fick hon höra det ropa in ifrån skogen: Märta, Märta här är ditt fä. Men hon vågade inte gå dit ty hon visste att det var skogsrå som ropade. Mara. De gamla besvärades ofta om natten av mara. De kommo in genom nyckelhålet och kasta- de sig den liggande i sängen. De fattade tag om strupen och det kändes som de skulle kvävas. Den angripne jämrade sig högt. Om någon annan hörde det och ropade hans namn så försvann maran. En gammal man talade om att en natt det kom något och kröp på honom i sängen. Han fattade tag och förde det i golvet. Han tyckte det kändes som långt fruntimmers- hår och han tyckte sig vara klar vaken. I gamla stallar är även mara. De rida på hästarna om natten och flätar deras man på ett konstigt vis. Det är omöjligt att kunna ta upp den. Men nästa natt kan den vara upp- tagen. / Folktron om mara är, att det är avlidnas anda, som gå igen och vill göra dem ont.
Spökeri
Det var ett förskräckelse med den här tron som folk hade att "di dö geck igen". Stod det någon på bår på ett ställe så höll folk inte knappt å tro sä gå förbi. Di va rädda för att di skulle få se den dö. Detta ha inte gått ur folk ännu. Den som var nöjd att dö kom inte igen, men den som tyckte att han hade mer att ut- rätta på jorden, å inte ville slippa härifrån, med honom var det inte säkert än att han kom å visa- de sig. Små barn gick inte igen om de var döpta, men var de inte döpta, så kom de igen, för då var de som "gast". Om ett sådant barn blev hört, så skul- le en be att det gick bort i Herrens namn. Se'n blev det inte synligt mer. Det var en präst som lärde ut detta. En annan död som en träffade utför skul- le en slippa se mer, bara att en trodde sig / att slå sig i tal med honom. Bara en fick veta vad han ville, så var det bra sedan. Det har jag hört talas om, att det fanns stugor här borti som hade ont av att det var buller om nätterna, men det trodde de allt att det var tomtgubbarna som inte ville hålla fred. Så hörde jag talas om att det kunde knäppa i el. knacka i väggarna el. på dör- rarna, innan någon skulle dö i huset. Det sprang en hare under kyrkan en gång. Det var allt en del som trodde att det var en död människa som visade sig i den gestalten. Men det kunde inte va- ra annat än en ond människa. Det var inte som det skulle att gå å ta något på kyrkogården. En fick de döda efter sig.