Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
gasten.
Om ett barn blev mördad, innan det blev döpt, så blev det en "gast" av barnet. Vid Digerberg fanns en gast. Den gick under namnet "digerbergsgasten." Det var många som hade hört den skrika om nät- terna. Vid Spjutberget en gast - "Spjutbergs- gasten" och vid Gammelsätrar en -"gammelsä- tersgasten." Det skrek som ett barn. Om en hade mod att tala till gasten å få reda på vem som var mor, så kunde en få honom att tystna. Han skrek efter mamma.
Naturföremål, Gastar
Det var en torpare som var hemma i Breared. Han hade varit ute och supit sig full, och han tordes inte gå hem för käringens skull. Han satte sej vid en gärdsgård, och där frös han ihjäl. En gång for han förbi mej, när jag kom gående på vägen. När han kom farande över bergen, var det som det hade blåsit, om det var aldrig så lugnt. De märkte honom mot värskifte. Sen jämrade han sej vid gärdsgår- den. - Jag vet inte att de kastade något där. En gång var det en karl som gäckade med honom och sa: "Mej kastar du ingenstans." Men han (den döde) kas- tade honom ett par tre vältebrädder på åkern, sa´ de.
Varulv, Gastar
I Låsta backe låg förr en liten stuga där det bodde en gubbe de kallade vrien, men detta var före min tid, han var sådan att vid nymåne kunde han förvandla sig till djur, och var då ej god att möta för då angrep han alla, oftast sågs han som varg, det var lätt igenkänna honom på tjutet för efter ulandet hördes alltid orden aj-aj. Annars var han som folk är mäst fast förfär- ligt fattig. Bregårdsbonden var ansedd att gå igen, det hade under hans tid begåtts något syndigt på gården och så var han så svår vid tjänstefolket efter döden började det väsnas och flera stycken fick blåa märken på axlar och låren. Det var Breagårdarn som höll ögona på tjänarna sade man då
Djävulen. Gast?
Pappa kom en gång körande vid Salbo. Men där kom något och hoppade på så hästen orkte inte dra vagnen, men när han kom igenom leet hoppa det av och då gick kärraremmen av. Pappa tyckte på skymten att det skulle vara som en stor hund, han trodde alltid att det skulle vara dåligheta för det hade varit så mycke bedrägerier där.
Gastar. (Troll)
Ett fruntimmer på en gård vid Skummeslövs strand stod vid ugnen och bakade. Rätt som det var, dånade det i förstugan och dörren öppnades. Ett stort förskräckligt sjötroll stod med huvudet i dörröppningen. Gapet var så rysligt stort, att det räckte från dörrtröskeln till loftet. Trollet ropade: "Braj, braj, braj!" Det ville ha bröd, då mor i huset bakade. Hon kastade en brödkaka i gapet, och sen försvann trollet ut igen.
Gastar. Gengångare
De va en som hade tatt rocken av en döing som hade flutet i land. Så kom han på natten å ropa: "Hu, här blåser! Ja vill ha min rock igen." De talte morfarn om. Han bodde nere vi Limhall.
Gastar. Sägner
Det kom en person och ville bli rodd till en viss plats. Då han satte sig i båten, tyngde han ned den till vattenbrynet. Då de kom fram till platsen, steg främlingen i land. Då small det i berget. Han sade: "Jag har inget att ge dig, men utanför Svartskäret ligger en säck med pengar. Gå dit och dragga, får du den för ditt besvär!" Ett fartyg lastat med vete gick i hård storm på grund vid skäret Hunden, söder om St. Dyrön. Fartyget bröts sönder och en del av besättningen drev, klamrande sig fast på det söndervräkta däcket, ned mot Älgön. De flesta spolades bort i den grova sjön. De drev i land och ligger rösade på Älgöns sydvästra sida i en klåva be- nämnd Fripall. / Upptecknaren har undersökt saken. Det är av allt döma ett gammalt röse. Bland stenarna sticka ben upp, som synas vara människoben. Händelsen vitsordas från två håll. Tidsbestämning helt naturligt svårt att ange men berättaren nämner början av 1800-talet. Det måste således ha varit ett segelfartyg./
Tomtar? Gastar?
En snickare kom en kväll gående på landsvägen, som leder mellan Warekil och Wräland. När han gick över Dale bro, fick han se en liten parvel, som satt på broräcket. "Va ä du för en liden stackare, som ä ute så sent, har inte du vett på att gå hem", sade snickaren. Kommen över bron vände han sig om för att säga något mera till den "lille", men nu hade denne vuxit och blivit så stor, att han nådde opp till skogstopparna. Snickaren fick bråttom, att komma iväg därifrån.
Gastar, Mylingar.
I Kungsäter var en pojke som flere gånger såg en man stå på en fläck på golvet. De tänkte, att någon kunde vara mör- dad och nergraven där, så de hade uppe telet, men de hittade visst inget. Då sökte de doktor för pojken. Här bodde en gammal skomakare i byn, och neranför hans stuga var Mösakulle, och där trodde de att en flicka skulle har mördat ett barn och grävt ner. När skomakarn var ute om kvällarna och skulle stänga lämmarna (för fönstren), hör- de han ofta, att barnet grät så hjärteligt.
Gastar och myringar
Det var här uppe på Prästagärdet. Det var en lantmätare, som hade gjort orättvist lantmäteri. Många var ute för lantmätaren. Han sprang och ropade: "Sätt en pinne här, sätt en pinne här!" Och de kunde höra, hur hans kedja slamra, när han drog henne efter sej.
Gastar och myringar
Det var en som förgiftat sin mor med flugkrut i gröt. En liten tös hade sett det. Det blev undersökning. "Far strödde socker på gröten", sa tösen. Han blev dömd till döden. De hade honom i en spiketunna, som gick på hjul med en axel igenom, och rullade honom, tills han var död. De kunde höra mot oväder den mannens jämmerrop och bullret av tunnan. Det var i Väröbacka.
Vattenväsen. Gastar
När man fick höra sjögasten ge nödrop blev det dåligt väder. Sjögasten fick man aldrig se, han endast hördes på avstånd.
Gastar och myringar
Det var en karl, som hade mördat en tös, som han tyckte om. Han blev avlivad på så vis, att de la honom i en spiketunna och rullade honom från Glamsten och igenom Enekulla marker och ut till landsvägen. När de hörde hans jämmerrop, blev det snart oväder.