Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten sköter om husdjuren.
Gårdstomtar finnas i alla hus. Den husbonde, som är den första på en gård, blir dess tomte. Har han varit god, blir tomten god. I motsatt fall blir tomten elak. I mitt hem finnes en god tomte. Den vårdar sig om kreaturen och bland dessa speciellt om hästarna.
Tomten ofredar dem, som komma i rian, badstun, på skullen.
En karl, som hette Fri, skulle en allhelgonalördagskväll gå för att elda prästens ria, men tomten vart förargad. Och då elden började brinna, stoppade han honom med huvut i elden, så att allt håret sveddes, och han inte orkade hem förrän på morgonen.
Tomten sörjer, då hans bostad förstöres.
Då den gamla fyrvaktarbostaden på Glosholm revs ned och arbetarna hade rivit bort stockarna till fönstren, satt tomten i ett av fönstren grensle över stocken. Antagligen sörjde han över att han åter måste flytta till ett annat ställe.
Sjöjungfrun sedd.
På Porkala Träskö hade — enligt gamla sjömän — tomtar och sjöjungfrur en hemvist. I det där befintliga träsket visade dessa sig ofta. Så t. ex. såg fiskaren Gustav Baarman, hemma från Snappertuna, en sjöjungfru därstädes.
Vattenväsen
Gamla Lindkvist, som hade Forsbol, brukade gå och tala med strömgubben för att kvarnen skulle gå bättre. När den stora striden var i himlen, så skulle de besegrade ha blivit nerkastade på jorden, en del i sjö- arna och det blev sjörå, och andra blev tomtar och an- nat sådant.
Tomtar
I Lugnås hade varje bonde förr sitt kvarnstens- brott och under lediga stunder stod han och drängen och högg kvarnstenar. Om dessa stenarbeten gick mycket skrock. Det fanns bönder, som de trodde hade tomtar som högg åt dem, så de bara behövde gå och sätta sina initialer i stenen. En bonde från Lugnås hade två sådana tomtar i sin tjänst. De hade åtagit sig att hugga ett par stenar var fjor- tonde dag, om de efter vart stenpar fick vart sitt förskinn. Bonden var snål, så han tyckte att förskinnen kunde räcka längre, så han gav dem inga skinn efter ett stenpar. som de gjort färdiga. Detta blev de så rasande över, att från den dagen kunde inte bonden få en enda brukbar sten från sitt berg.
Tomten
"Tomtar" gick å knallade i ladugårdar å stallar. Det tog ingenting i ladorna, där de fanns. När han blev ond, så kunde han ge en en såpass örfil, så en ville inte ha den tillbaka mer. Man fick inte väsnas eller slå djuren. På kvällarna brann det ljus i lagårdarna, men gick man dit, så var det slocket. På ett ställe fick de se tomten i lagården. Han var så trasig. De sydde fina kläder åt honom å lade i lagården. Så lade de sig på lur för att se när han tog dem på. Lull lull, ##### gosse går aldrig i lagårn mer, sa han å sen blev bor- ta.
Nisse-historier
I Backa socken på Hissingen var en gård i vilken det fanns en tomte-nisse. Var torsdags- kväll skulle pigan när hon hade mjölkat, ställa in en skål med mjölk till tomten. Men till slut brydde hon sig inte om att ställa mjölk till tomten. Men då gick allting galet i gården sedan dess. En gång hade drängen i gården funnit en liten röd vante i stallet. Denne tog drängen och orenade uti, och lade den sen tillbaka igen. När han så kom ned i stallet om morgonen fick han sig ett slag i ansiktet så att ansiktet flög upp i blod. Och en röst sade: "Här skall du få för att du la' din ante i min vante." Sagesman: Kattrina Jakobsson, Backa s:n (Forts, å ark 2)
Starka
Bengt på Tomta var en stor, stark karl. Han och ett par till var instängda i en källare en gång; de lyfte upp taket och tog sig ut. En gång när han var i Göteborg, fick han löfte på en tunna salt gratis, om han kunde bära henne hem. Han gick i Kallebäcks lider och åt kröser med salttunnan på ryggen. Johannes Andersson fortsätter: Bengt på Tomta var tat- tarna så rädda för. Kom han till Kungsbacka, så gjorde han rent för tattare. Tattaren Wetterlind skar en karl på Hultet. Det blev Bengt så arg på, så han slog av armen på Wetterlind. Oskar Wetterberg bodde i Tostared. Andreas Wetterberg bodde i Skene det sista. Oskar var hans son. han och Lovisa bodde i Skene.
Tomtar
Det var en tomtebisse på Gillingsmark i Bottna socken. Men så blev han husvill där. När han gick därifrån mötte han en från Gisslegärde gård där som de kallade Kröken. "Jag är utan hus", sa tomten. "Du får hus hos mej", sa Kröken. Kröken hade byggt en ny lagård, tomten kom dit, men han trivdes inte i den nya lagården. Men han stannade ändå en hel sommar, och man kunde se honom ute på åkrarna när han höll på med att pilla (plocka) tistel. Jag såg honom, han hade ljusa kläder och e rö pickhuva. Men sen gick han till en gumma i närheten och ville ha tjänst, men hon ville inte ta emot honom. Då försvann han från trakten, sen såg de inte till honom mer.
Tomtar
De skulle sälla mull på en hålmark 3 torsdagskvällar i slag, så blev det en tomtegubbe. Sen skulle de säja till honom, vad han skulle göra. - Det var en som gjorde en tomtegubbe, och så skulle han säja till honom vad han skulle dra. "Ja, skit drar du", sa han. Morgonen därpå var det dragit fram så mycken skit och kävet på markerna och runt husen. Gubben mente, han inget kunde dra, men det fick han se. En hade en tomte som kom dragandes med ett halmstrå. "Det var en liten börda du har", tyckte gubben till honom. "Ja, jag ska la ta mer en annan gång", sa tomten. När han drog ifrån honom, då tog han mer. Och sen tog han till och der ifrån honom. Det gick inte an och förarga dem.
Tomten varslar dödsfall eller annan olycka.
Det var i skördetiden då kornet skars. Stor brådska rådde överallt. På en gård i Singsby hände nedanstående händelser. Husbondsfolket var ut på skördeåkern och skar korn. Enda dottern var hemma och höll just på med att koka potäter till middagsmat. Med detsamma hör hon med förskräckelse, huru tomten hoppar på ett ben från ena hörnet av vinden till det andra. Potäterna kokade hon färdiga, men då vågade hon ej längre stanna hemma. En stund efteråt kommer husbonden hem från åkern med ena foten ur led. Tomten åsyftade väl samma olyckshändelse, då han hoppade på ett ben på skullen och skrämde dottern, som kokade mat.
Tomten flyttar.
Nära Vestlax by i Kimito finns en gård »Kastkårrsbygge». Den innehades i tiderna av ett mycket rikt folk, och folket omkring trodde alla, att deras rikedomar voro tillkomna på övernaturligt sätt, ty så mycket penningar ägde de. Det var en tomte, som hade skaffat rikedomen, och den hyllades därför på allehanda sätt. Så serverades den alltid julafton mat, som lades på ett fat på en upprät halmkärve, som var jämnskuren och bestruken med lera. När sedan folket, som samlat rikedomen, dog, flyttade tomten bort, och en bonde hörde, hur den for genom luften och ropade »Ta nu, ta nu!» Därav ordspråket : »Ta nu, ta nu, sa Kastkärrstomten».