Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar.
Gastar hojade. Jag hörde i min barndom en gammal gumma, som berättade, att här var så mycke gastar. "Det är när någon har blivit mördad, så när liket har legat begravt i sju år, så vänder det på sig och blir gast," sa' hon. Dagstånd okänt begrepp. Men "de ble krammade."
Gastar och myringar
I Grisagårn i Torpa var det en bonde, som förgav sej och dog. De hittade honom död under en hasselbuske ute i en mark. Mot oväder ropade han så förfärligt och jämrade sig. Barnen ville aldrig gå ut efter mörkningen och ingen ville plocka nötter på den hasselbusken. Det var en hustru, som var till dopet med ett barn. Hon frågade kyrkoherden, hur länge de skulle behöva höra på detta. "Tills kroppen är förmultnad", svarade kyrkoherden.
Gastar och myringar
Jag blev närapå ihjälskrämd en natt på sommaren. Det var en tjuv, som hade stulit potatis i Erkes källare i Häl:" lekulla, när far gick och läste. Två karlar tog med sig hundar och hann upp honom och slog ihjäl honom; det var en som hette Jakob och en dräng, som tjänte te Erkes. Det är många, som hört hundarna skälla och tjuven jämra sig om kvällar och nätter. Min far var ute och såg efter kreaturen en kväll. Nästa morgon sa han: "Dä' va fasligt, va Hällekullen tog te i går kväll. Jag fick så brått hem."
Gastar och myringar
I Ränneslöv finns det en mosse, som gränsar alldeles intill Våxtorp. Den kallas för Värstorpa mosse, och där ska de ha lagt ner en lafogde på Vallen i Våxtorp. De hade lagt ner honom levande och slagit en påle igenom honom. Han hette Rasmusson, men de kallade honom för Pål Rasmus. I min barndom hörde vi ibland, att det skrek i luften, och då trodde folk, at Rasmusson spökade. De sa, att "myringen skrek". Det finns en källa i Våxtorp vid Axelvolds gård, och där har Pål Rasmusson blivit manad ner. En präst i Hasslöv var ute och körde en natt, och då råkade han ut för honom. Rätt som det var, så tydde inte hästarna dra, och då sa prästen till drängen, att han skulle gå av och skruva ur det vänstra framhjulet och så köra sen igen. När drängen hade gjort det, så sprang det en svart hund bredvid och drog, och det var Pål Rasmus. När prästen kom hem, så var han inne efter en bok, och så for han till Axelvold och manade ner honom. Källan ligger i Axelvolds trädgård, och de har försökt att fylla igen den, men det är lögn, att det går. Han ska få ta ett hanafjät vart år mot Våxtorps kyrka, men vart skottår tar han ett steg tillbaka. Det står en stor pil vid Menlösa gård, och i den brukade Pål Rasmus ha sitt tillhåll. Så kom det en husar ridande förbi en natt, och då skramlade det med ett betsel uppe i pilen. "Hör du Pål Rasmus", sa husaren, "ska vi ria skees fram till Våxtorps kyrka?" Det var Pål Rasmus med på, men de kom överens om, att husaren skulle få skjuta och ladda om så fort han kunde hinna med på samma gång som han red, och för vart skott skulle Pål Rasmus rida tillbaka lika långt som skottet hördes. Husaren sköt och laddade, och Pål Rasmus vände om, och han kunde inte ta samma väg heller, för husaren höll sig inte på vägen utan gav sig ut på åkrarna och tvärs över fårorna, och det kunde inte Rasmus. Så när husaren kom fram till byn, så fick han ryggat in hästen på ett ställe och ropade åt dem, att de skulle skjuta spjället. Och i detsamma slog Pål Rasmus i skorstenen, men han var lite för sent, så de hann. Annars hade han tagit husaren.
Gastar och myringar
I Hoffors lid satt en käring, som hade blivit ihjälkörd. Det var Lejons första käring, och hon var hemma i Hårred. Hon datt av en vagn vid Forslunds i Hoffors och slog ihjäl sig. Hon har dödat två personer. Först kom en dräng från Stättared, för stättingen (bonden på Stättared) höstade ett hemman i Måå i Fjärås, och drängen kom från Mäå och skulle hem till Stättared. När han korn i Hoffors lid, fick han en blodstörtning och blev liggande, men till slut fick de in honom till spelemans i Hoffors; han dog andra dagen därefter. Och något år senare kom Bengt Johans bror, en ung person, i samma lid och blev ikullslagen och dödad av henne. Han hade arbetat så illa och rivit upp jorden, och när de fann honom, var han död. Det var med natten sådant skedde.
Gastar och myringar
På ett ställe blev en ihjälkörd av tåget. Han kom ofta och packade på dörren hemma om nätterna. Pigan på stället blev ked av att han var så »geri» till att vilja packa. En gång sa hon: "Nu är den där packarn här igen." Men hon fick en örfil av en osynlig hand, så hon låg sjuk i tre veckor efter.
Gastar och myringar
Min far var en skräddare, och när han klippte till, så kunde det hända, att han hade ett långt tygstycke och ett kort. Då sa han: "En stacket och en lang, en buket och en schvang, men jag ska gå efter min biabang och göra bägge lika lang." Och så gick han efter sin sax.
Gastar och myringar
Gatenhjelm är begraven på Härta långt ute i sjön och de hade slagit en påle igenom honom. Två fiskare hade gått i land där för att sova. En av dem tog tag i pålen och leade på den. Då ropade det: "Ryck upp!" — "Jaså, du vill upp igen", sa han då, och han slog ner pålen fastare än den stod förut.'
Gastar och myringar
Lars Gatenhjelm och hans hustru ligger i var sin sarkofag i Onsala kyrka, men de har sagt, att Gatenhjelms lik blev taget upp och flyttat till Härtena, för han spökade. Det var buller och bång och oväsen på hans gård Gatan för jämnan. Därför blev han flyttad till Härtena, men han spökade lika befängt där. En fiskare blev anropad av Gatenhjelm en gång. Han rodde intill och frågade, vad han ville. "Jo, du ska skaffa mej några buntar spön", sa Gatenhjelm. Ja, fiskaren rodde i land och skar spön och rodde tillbaka till Härtena och kastade dem i land till Gatenhjelm. Och en stund efter hörde fiskaren, hur det började vina, pipa och skrika och ha sej. "Hörde du jag slog?" frågade Gatenhjelm. "Ja, masa'n mer!" sa fiskaren. Då började det vina igen likadant, men fiskaren knata därifrån så kvickt han förmådde. Det var någon sorts andar, som ville störa Gatenhjelm. Det var nog sådana, som han varit i strid med, medan han levde. Han höll på och spökade där en längre tid, och folk blev mycket oroade. Någon hade hört, att om de körde ner en grov järnstång rätt igenom liket, skulle han inte kunna spöka mer utan ligga stilla. Det gjorde de med Gatenhjelms lik, och sen blev det lugnt.
Gastar och myringar
Det var en i Attorp, som gick och skulle dränka sej i Rya sjö; det var Gunnes-Johans far. Han hade tagit en sten om nacken för att han skulle komma ner. Mamma var på kullen intill den sjön och plockade kröser, och då fick hon höra plomsandet i sjön; det var samma ljud, som han hade gett ifrån sej. Jag hade en karl till hjälp. Han hörde samma ljud från Rya sjö och det var mitt på dagen. Det var mot oväder; det var som varsel.
Gastar och myringar
Ropagåsagasten skrek emot krig och olika väder. Det var en myring, en som hade blivit mördad under snapphane-kriget. Han håller till i en sitt mellan Esmared och Hilleshult. Själva sitten kallas för Lassagrav och ängen bredvid för Ropagås.
Gastar och myringar
En bonde skulle fara till Skällinge en natt, och då låg det en nyburen spädkalv mitt på vägen. Han gick av och kastade den av vägen. Så åkte han ett stycke, och så låg det en kalv till på vägen. Den åkte samma väg som den förste, men när bonden efter en stund fann en kalv till, sa han: "Det var fan vad korna har kalvat i denna natt." Men då skrattade det uppe i en dunge intill vägen.
Gastar och myringar
Det skulle bli skattamöte och bonden skulle gå dit, men hans hustru ville inte, att han skulle gå, för han brukade alltid supa sej full. Hon sa åt däka, att hon skulle gå i faderns ställe. Då sa fadern till däkan: "Må den laje ta dej!" Och en far har rättighet att lova bort sina barn, och när den laje hade fått henne, fick han göra med henne, vad han Ville. Han kom och kittlade ihjäl henne på vägen. Mot värskifte och då det var mörka nätter kunde man höra henne sedan. Först skrattade hon, och sedan jämrade hon sig och skrek, och till slut dog hon. Det började i Hagen, där de hade danseplan förr, och slutade vid vintervägen i Hoffors. Nu är det slut, för sådant hörs bara så länge tiden skulle varat för sådana, som hade kommit bort i förtid.