Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Gasten skrek utåt sjön somliga kvällar. Vi brukade säga, att det skulle bli någon olycka på sjön, när han skrek. Så länge som ett lik låg i vattnet och inte hade blivit jord-kastat, så var det gast. Gasten skrek som när en människa håller på och skall drunkna. Utåt Vänsbergsviken fick en allt höra gasten ibland, men nu har det tagit slut på den också.
Gastar och myringar
I min barndom hörde de det skratta mot oväder neråt Lillabacka till. Det var en pojk, som vaktade får, och han satt och åt på en smörgås. Då kom det två mjölkerskor, och de tog till att killa pojken, så han skrattade, tills han dog. Det är det skrattet de hör mot oväder.
Gastar och myringar
I Skärkereds backar såg de så ofta, hur det sprang en lantmätare och mätte med en länk om nätterna. En gång körde Nils i Hertered till stan, och han ägde den jorden, som de sprang och mätte upp, och då sa han till lantmätaren, att det var så liten bit, som var felmätt, så han behövde inte springa där längre. "Jo", sa lantmätaren, "jorden är djup."
Gastar och myringar
Vi hade en gubbe hemma, som sa, att han hade träffat en lantmätare en natt. Han hade en järnkedja och skramlade med, men rätt vad det var slog han kedjan i backen och sa: "Här e märke och rätt skäl. Här ska Skam sätta en päl." De hade för sig, att lantmätarna fick gå så, om de hade mätt fel med vett och vilja, medan de levde.
Spökryttare och gastar
I Södra Vi fanns en präst som hette doktor Moberg. På kyrkogården var en död som inte ville ligga still. Doktor Moberg måste dit och tala med den döde. "Om du ser, att jag har bråttom ut från kyrkogården, så är det bäst att du har solvorna i ordning och kör, allt vad tygen håller", sa han åt kusken. Si, när en ska tala döda till rätta, så får en inte gå genom körrgårsgrinna, och prästen måste därför gå över muren. Kusken hörde, att prästen talade med den döde, och det sista prästen sa var "och nu löser jag in dig i andevärlden i tusen år". Sen kom prästen fort ut från körrgårn, och kusken körde hastigt iväg hemåt, men så snart som vagnen hade satt igång, tyckte han att ena bakhjulet lossnade och föll av. Kusken tänkte stanna, men doktor Moberg sa "kör bara". Skulle en tro, vad folk trodde förr, så var det själve Hornper som bar upp bakaxeln. Men när de kom hem, var hjulen med.
Om gastar och spöken
Min karl hade något att beställa borti Granarpsskogen en kväll, det var för rästen själva julafton. Han tog drängen med sig. Men när de var komna ett stycke på väg, så kom där ett stort, långt spöke eller troll ock slog till drängen på axeln. Han sa inget, ock den andre sa ingenting häller, men de såg det ändå bägge två. Men när de skulle gå tillbaka, så fick de se den ledingen igän. Då ropade drängen: »Se där kommer den där konan igän !» Min karl blev arg ock skrek: »Har jag inte sagt, du skall tiga?» Men det var för sent, ock drängen han blev allt sjuk. Han hette för rästen Vässbärg, drängen.
Om gastar och spöken
Vid Nybyggebro ligger det en knalle nedgraven. Se det var så, att det var en som hette Åman, som hade fått tag i honoin ock slog ijäl honom ock tog hans pängar, ock sen grävde han ner honom i mon. Ock alltid så spökade det där om kvällarna. Ock en rådde aldrig få fram hästarna förbi det stället. En var tvungen att ge sig av ock leda dem. Ock jag har väl hört dem, som har sett om nätterna, hur en karl ligger ock håller en annan i halsen, ock de skriker farligt. Det är väl allt någon vård, förstås.
Om gastar och spöken
Det finns folk som kan se mer än andra. Ock de kan se spöken ock troll ock likfärder framdragande, där en annan aldrig ser ett grand. Ock de säger, att de som är födda med segerluva, är mycket vetenskaps-rikare om sådant än vanliga människor. Ock hon där borta i Hästbron hade väl en karl som hade för¬måga till sådant. En kväll, när han gick hem med en dräng ock vankade över Sjöhultsgärdet, så fick han se två skuttrasande långa fruntimmer komma gångande. De var så långa, så de sköt upp över furu¬topparna. Supen var han förstås, så han var inte rädd till att säga det för drängen, ock han hade väl fått sig litet han med, så han ropade: »Dem skall vi ta ock —!». Men då fick han se på annat, för han fick sig en torving, så det var som ett bösskott. Ock sen var det han som blev så sjuk, så de trodde, han aldrig skulle ta sig till'. Ock hur det kom sig, så blev han väl aldrig riktigt ackurat efter den dagen.
Om gastar och spöken
Jag var dräng förr i tiden hos en bonde i Sandseryds socken. Då var där en kyrkoherde, som hette Västberg. Ock han hade allt litet medgöra med den onde anden. Han var motig vid hustrun ock barnen sina. Jag hade väl aldrig något ont av honom, det lilla jag hade med honom att göra. Ock när han var död, stod han lik i sakristian. De brände ljus för honom, men det var stopp att få det att brinna. Långt fram på kvällen slocknade de, ock det var ingen som torde gå in ock tända på dem igän. Då sa min husbonde till mig: »Du, Petter, tör väl inte gå ock kliva över honom ock tända ljusen?» Jag har aldrig varit rädd för spöken, så jag satte upp med honom2, att jag skulle göra det. Om jag gjorde det, skulle jag få två riksdaler; men rådde jag inte med det, skulle jag ge honom fyra. Jag' körde till ock gick in, ock stalldrängen han ställde sig utanför kyrkodörren. Ock jag såg ingenting till. Men .det var ett farligt göra att få eld på ljusen. Men när jag var kommen ut igän ock hade låst till kyrkdörren ock gick bortåt, så fick stalldrängen se kyrkhärren själv komma springande efter mig, ock ropade till mig: »Spring, Petter ,eljest klipper han dig!» Jag blev väl rädd förstår sig ock la benen på ryggen. Men inte såg jag något, ock inget gjorde han mig. Men innan prästen var kommen i jorden, blev det aldrig någon ro i prästgården. De kunde då aldrig på något vis få dörrarna till att vara stängda, för de sprang upp gång på gång. Ock prästfrun ock barnen blev alldeles blånupna. Men när han var bliven begraven, var det aldrig någen som hörde av honom.
Visan om gasten
1. Är det min fader, som bankar på, Eller är det min broder Johan? Nej, detta är Wilihem, vännen din, Som kommer från främmande land. Tjolaliålej. 2. Maria öppnar då sin dörr Och bad honom stiga in. Maria reder då till plats Och bad honom sitta ned. Tjolaliålej. 3. Nej, icke är jag trött af vandringen, Ej heller af arbete. Men ge mej igen de vänskapsband, Som jag en gång lofvat dig. Tjolaliålej. 4. Nej, att ge dig igen de vänskapsband Det gör jag alleri (= aldrig), Förr än du kommer i min famn Och innerligt kysser mig. Tjolaliålej. 5. O, hur skulle jag kunna kyssa dig, Som ingen lefnad har, För kysser jag din mun så röd, Förkortar jag Márias lif. Tjolaliålej. 6. Natten gick och klockan slog, Och dagen den skred fram. Då svann en gäst i mörkeret hän, Förkortade Márias lif. Tjolaliålej.
Spökryttare och gastar
Kusken som körde för doktor Moberg hette Brunell. Det var inte bara en som spökade, utan det var två. De satt Och spelade kort på kyrkogården. Prästen gick in till dem med en ria under vardera armen. "Kommer jag fort ut, får du köra fort, kommer jag sakta, får du köra sakta", sa han. Prästen kom ut så fort att kappan stod rak efter honom. När skjutsen kom till bron över sjön, var det, som om ett stort eldklot hade kommit dånande och fräsande och fallit i sjön. Sen var det klippt tyst. Dc onda makterna kan inte ta sig över vatten. Det här har min mor berättat, och hon var god vän med kuskens hustru.
Spökryttare och gastar
En tjänsteflicka från en gård i närheten av berget hade fått ett barn, men eftersom ingen fader fanns till barnet, stoppade hon ner pojken i en bytta, bar upp honom till Starberget och gömde byttan där. Men ungen växte och väsnades förskräckligt på kvällarna: "bena lång, bytta trång, ta ur pinn, pinn, pinn"! Ju äldre han blev, dess mera spektakel ställde han till. Han blev med andra ord alldeles lik andra barn som hade lagts å lönn, en myling rätt och slätt, och en myling är bara ett annat ord för vyst.
Spökryttare och gastar
I en familj i Kisa tjänade på 1880-talet en flicka från Bollkind. Elon brukade nästan skrämma vettet ur barnen med spökhistorier och liknande. Bl.a. berättade hon om vysten i Starberget. En gång, då bonden som var vystens morfar hade kalas, kom vysten in. För att riktigt skämma ut sin morfar började han dansa, och så sjöng han: Här dansar Pers dotterson i Månehult, i Månehult.