Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Alma Boman
B348B2: Diverse om barndom och ursprung. Raka hö. Skärshults läge. Lin och väv. Linberedning. Ull och får. Spinna och karda. Linne. Ullgarn. Sticka och binda. Brödbak. Kärna smör. Ysta. En utflykt. Smör- och ostförsäljning. Pölsa och slakt. Bryggning. Slåtter. Handskära. Virka täcke. B349A: Ryamatta till kyrkan. Diverse. Gå till kyrkan. Torv. Diverse. Ärjekrok. Diverse. Ta upp säd. Marknad. Till kvarns. Diverse. Den första bilen/tåget/cykeln. Jul på Berg. Ortnamn. Barnen. Diverse. Tandläkeri. Kloka gubbar. Diverse. Lindebarn. Skolgång. Diverse. En blind visförsäljare. Slåtter.
Marknader M. 161
Andra onsdagen i varje månad var det kreatursmarknad i sta’n. Vid Odinsplatsen intill mosaiska kyrkogården var det en stor plats dä man höll till. Dä salufördes hästar, kor, svin, får, getter. Man hade långa stänger tvärs över torget där man band kreaturen, hästarna för sig och korna för sig. Svinen, mest spädgrisar, hade man i burar. Till marknaden kom bönder både från den omgivande landsbygden och mera långväga. Vem som ville fick sälja kreatur här. Denna marknad fortsätter ännu i slakthuset men den har inte alls samma omfattning och betydelse som förr. / Det var vanligt förr att göteborgare reste till andra marknader för att köpa el. sälja kreatur. Till Kungsbacka och Kungälv reste man. Jag reste en gång till Falköping och sålde en häst. I Skövde köpte man de bästa hästarna, det sa di alltid.
Stadens handel med landsbygden M. 160
1. Det var inte vanligt att handlarna reste ut på landet varken för att köpa eller sälja. När bönderna var inne i sta’n köpte de av handlarna men annars hade de lanthandlare; bönderna fick då också leverera matvaror o. dl. till handlarna. 2. Vissa hökare i staden var särskilt besökta av bönderna t.ex. Lirén och Rodhe vid Kasernen, Aren- berg på Torpgatan, och flera hökare på Vallgatan. När bönderna kom in till torget hade de stora tinor med sig; medan de sålde på torget, packade hökaren tinorna fulla med kaffe och socker som de skulle ha, och sen hade bönderna bara att hämta dom, när di skulle fara hem. Bönderna brukade alltid köpa socker, vanligt socker och brunt ”skomakarsocker”. Hökaren brukade bjuda på en snaps eller ”udde- / vallare” som di sa’, och så fick bönderna en tvål el. så på köpet. Ibland kunde di t.o.m. få en flaska vin, körsbärsvin, gingerbier eller annat ”bonnevin”. 3. Hantverkare brukade inte resa ut på landsbyg- den för att ta upp beställningar o.s.v. 4. Att stadens handlare givit sig ut som gårdfari- handlare är ej känt. Till staden kom ”knallar” från Bollebygd. Fruntimmerna vävde hemma och karlarna gick omkring och sålde. De hade vävnader, slevar, vispar. Det var också mycket judar som gick omkring och sålde. De hade ena förfär- liga stora knyten med schalar, klänningstyger, strumpor etc. Med judarna kunde man pruta bort halva priset, de lämnade också kredit. Men det hade bra varor. Så’na här dagdrivare-gård- farihandlare fanns inte på den tiden. 5. Handeln mellan Göteborg och den omgivande lands- bygden skedde i Göteborg. Handlarna i staden behövde inte köpa från närliggande städer, dels på grund / av stadens läge med direkta förbindelser till England, Tyskland etc. 6. De flesta som sålde på torget var från Hi- singen och oppigenom älven. De körde med häst och vagn och tog färjan även vid Färjenäs. Bönder som mest hade grönsaker brukade också ro utför älven till staden och lägga till med sina båtar i Vallgraven vid torget. Arbetare som bodde på Hisingen brukade ro till Torget och handla. 7. De flesta hade inte längre väg än att de kunde fara hem igen på kvällen. Innan di reste brukade de gå ut i stan på ngt matställe. Man åt och drack, betjänterna skojade och pratade med bondemänniskorna. En i sällskapet bjöd på doppekopp (kaffe och skorpor), så bjöd en annan på vin, en tredje på smörgås och drick o.s.v. En del hökare hade kamrar där bönderna kun- de få ligga om de stannade i stan. Där fick de lite halm och ett hästetäcke över sig. / 8. I Stigbergsliden fanns förr en bom tvärs över gatan. Han som skötte den hette Bomjöns, han bodde i bomstugan. Bomen vreds upp med ett hjul. Alla som körde eller gick igenom där fick betala 6 styver. Det hade varit tull förr. I Hästebacken vid Kungsgatan på andra sidan Pusterviksbron där var det bommat förr. Där förde de ofta smug- gelgods förr. 9. I staden fanns Kusttorget, Stigbergstorget, Järn- torget, Kungstorget (Stora Salutorget), Trätorget, Drottningtorget. Kusttorget, Stigbergstorget och Kungstorget var salutorg för matvaror, mjölk, grönsaker etc. På Trätorget (nuvarande Lilla Torget) såldes trävaror som stegar, åror, trä till master; på Järn- torget såldes möbler och andra trävaror. Torget har sitt namn efter den intilliggande ”Järn- vågen”, där man förr lastade av järn. Drottningtorget omfattade då ett område till och / med Gustav Adolfs torg. Där såldes hö och halm. 10. Till stora Salutorget gick folk från hela stan fastän man hade andra mindre Salutorg. Man trodde väl att det var billigare där och så fanns det ju mer att välja på. 11. Ordinarie torgdagar var onsdag och lördag. Förr var det bara bönder som sålde på torget, sen blev det också vad vi kallar uppköpare. På torget såldes alla livsförnödenheter, i kött t.ex. Lungmos, huvudkött, komulor, såldes kokt och färdigt. Slaktare sålde slaktkött, en hel gris kunde man få köpa. Varenda bonde hade mjölk och grädde att sälja, så fanns där ost, brynost, smör, ägg, höns, duvor, gäss, anker. Även levande djur fanns till salu. Så sålde di bröd, mjukt bröd i stora limpor och rågkakor och potatis och grönsaker, spenat, böner och gråärter.Blommor var inte så vanligt då, men en annan hade ringeleblommor. Honung sålde di mycket och alla sorters bär, när den tiden var. / Det var mest gummor som sålde bär; di stog all- tid med sina korgar nere vid Vallgraven. Ved såldes inte på torget utan från skutor. Vedskutorna kom från Värmland, di kalltes ”Väner- pesar” det var just inga snygga båtar. Di kom alltid på hösten och låg i kanalen vid Fisktorget ungefär. Hushållen köpte där den ved de behövde för vintern, och så fick de sig en åkare, som körde hem det. 12. Bönderna hade inga stånd el. så. Man sålde direkt från kärrorna, somma hade hästarna förspända och somma ledde bort dom. Där stog bönderna vid sin potätesäck så hade de en mjölkbehållare av trä och grädde på buteljer. Det var inga bestämda platser för bönderna utan man ställde sig som man kom. Olika varuslag stog väl för sig men någon sträng ordning var det inte.*) 13. Det var ingen bestämd tid när torghandeln / skulle börja eller sluta. Det var alltid brukligt att man skulle smaka på varorna innan man köpte. Många tog med sig en sked hemifrån för att kunna smaka på mjölk, smör etc. Man prutade alltid; och när man inte fick, så gick man, då kunde bonden ångra sig och ropa: ”Kom hit då, så får ni’t!” 14. Det var brukligt att bönderna hade sina mjölke- ställen i stan, dit de levererade mjölk onsdag och lördag. Mjölkbudet kunde också lämna smör, ägg och kalvkött, om det var så att de hade. Att bönderna gick omkring och tingade bort kött eller så, förekom inte.
Stadens handel med landsbygden M 160
1. Handlarna reste inte ut till landet och köpte upp, vad jag vet. De passade på, när bönderna var i stan på marknan eller på de vanliga fardagarna. 2. Bönderna hade allt sina vissa ställen, där di handlade. G. P. Wiman och T. Nilsson och Co. var de förnämsta ”bondhandlarna” här i Majorna. (Man sa just inte ”bonde” eller ”bondhandlare”, för det var någet skällsaktigt.) Det var nog också så att Lundby- gubbarna handlade hos sin handlare och gubbar från andra socknar hos andra. Här i Majorna fanns flera stora handlare som köpte upp vad bönderna hade med sig, helst i spannmål. De hade stora spannmålsmagasiner bredvid sina speceriaffärer. Många handlare var bankirer samtidigt: de tog böndernas pengar mot högre ränta än vad / bankerna gav. Bönderna skulle alltid ha på köpet. De gick innanför disken och plockade åt sig tvålbitar, tobakstänger och en del, som de ville ha. Sen när de skulle fara hem och var fulla och glada satte handlarna upp alltsammans på notan och bönderna betalade. Varje diversehandlare sålde brännvin på den tiden. Så bjöd di bönderna på en sup eller två och var det riktigt väl fick de gå med in på kontoret och få kaffe och en halva. Hantverkarna hade fullt att göra med sina kunder här i stan, så de reste inte ut till lands- bygden för att ta upp beställningar. Men ville någon bonde köpa av dom, när han var i stan, så gick det ju bra. 4. Att handlarna härifrån stan gått omkring som gårdfarihandlare vet jag inte, men på Larsmässe- marken då brukade stadens handlare klä ut / sig till bönder och stå på torget och sälja. 5. Se mom. 1. 6. Nerifrån Halland längre än ifrån Varberg i söder och från Borås i norr och sedan hela mellan- området kom bönderna till torget på vanliga fardagar. Men de flesta kom från socknarna på Hisingen. Bönderna körde hemifrån på natten och brukade vara i stan redan klockan 3 på morgonen för att få en bra plats på torget. Hisingsbönderna körde i kapp ner till Färjenäs för att först komma med färjan, ”bonnefröjda”, över älven till Kustens brygga. Det kunde vara långa köer med bönder, hästar och kärror, för färjan kunde bara ta en tre, fyra stycken åt gånger. Än värre var det när bönderna skulle hem om kvällen. Då var di fulla och di körde allt vad di kunde. Hisingsbönderna åkte alltid i tvåhjuliga kärror, de hade ett ben i kärran och det andra kämpade utanför och så stog di på hästarna. Det var under- / ligt att det inte hände fler olyckor. När di kom fram på morgon, kunde de gå till närmaste handels- gård och ställa in hästen, handlarna hade alltid iorddninggjorda stallar. Om bonden kom så tidigt att det inte var öppet i handels- gården, då kom det alltid schåare och pojkar som inget hade och ville hålla hästarna. Det blev ofta dispyt dem emellan: ”Den här hästen ska jag hålla, för han känner mig” osv. Bonden som lämnade mjölk åt oss, han brukade alltid komma hem till oss på morgon kl. 3 och få ligga och sova i en soffa i köket, tills torghandeln skulle börja klockan 6. 8. Ute vid Klippan fanns en tullstation förr som nu. Där fick båtarna betala för att få komma igenom. Vid Galgekrokarna i Getebergsäng där var förr en tull. Vid Stigbergsliden var en bom tvärs över Allmänna vägen, där man fick betala en avgift för att komma igenom, men det var inte tull, / utan ett privat bolag hade byggt om Stigbergsliden och de skulle genom avgifterna få in pengarna för ombyggnaden. – Man försökte på många sätt att lura tullen. På den tiden fick tullen erlägga 25 kronor till den som dom visiterade utan att finna något tullpliktigt gods. Klädde man då på sig allt vad man hade och gick genom tullen, kunde man bli misstänkt och så förtjäna 25 kronor, och det var mycket på den tiden. Kusttorget var det förnämsta salutorget i Majorna. Där sålde bönderna mjölk, smör, ägg, kött, potatis och rotfrukter. Det fanns ingen kontroll på varorna och det var inte vidare hygieniskt. Bönderna hade den fula ovanan att blåsa upp kött- bitarna med kritpipa, så att det såg stort och grant ut. Ibland kunde det hända att man sålde dödfödda kalvar. Det vet jag då en gång en käring som gjorde. När gummera kom för att köpa, så skulle de alltid smaka på varorna först. / De drog med sin smutsiga tumme i smörbyttan för att smaka på smöret, och mjölk tog man sig en klunk ur mjölkmåttet. På torget fanns också gummor som sålde hem- kokta karameller. Så’na gummor satt också lite varstans i gathörnen. De hade ett litet bord och en stol som di satt på. Utanför Kusttorget var en bred trottoar, där stog di och sålde trä- skor och lerkärl. Spannmål såldes inte på torget, det hade inte lönat sig; inte heller blommor som nuförtiden. Men granris om vintern och löv till midsommar sålde di, stora lass. Samma dagar som det var torg, onsdag och lördag, såldes fisk från en fiskeflôte, nere vid kajen. På Kusttorget stog det alltid massor av gamla sjömän. Då fick man veta allting, di spådde väder och pratade och skvallrade. Där samlades alltid karlar som sökte arbete, och många förmän / gick dit, när di ville ha arbetare. Det var som en föregångare till våra arbetsförmedlingar. Bönderna hade sina ställen i staden där de lämnade mjölk, ägg, smör och kalvkött. De kom var onsdag och var lördag. Mjölken surnade ofta, men det fick man hålla tillgodo med. Man hade i allmänhet samma ”mjölkfolk” i många år.
Stadens marknader M. 161.
Förr hade vi alltid marknad här i sta’n, Larsmässe- marknad kallades den, det var någon gång i augusti. Marknaden höll på i flera da’r och första dagen var den mest intensiva handelsdagen. Marknaden var på nuvarande Drottningtorget. Där stog bönderna och sålde sina vävnader och vad de hade förfärdigat under året. På S:t Eriks torg stog pigor och drängar och bjöd ut sig, di stog där med sina betyg i händerna, det såg jag då. Så fråga’ bönderne: ”Hur gammal är du, får jag se på ditt prästbetyg!” Så var det prutning därvidlag också. Marknaden var fri, så att vem som helst fick stå där och sälja. Alla på landet som hade vävt eller gjort något sånt, så skulle di sälja på marknaden och få pengar. Riktigt långväga ifrån kom man inte till marknaden / utan mest från Göteborgstrakten. Handlarna i sta’n skickade sina biträden till marknaden för att stå där och sälja vävnader och inbilla folk att de var ifrån Sjuhäradsbygden. På marknaden såldes förnämligast vävnader, duk- tyger, servetter, lakansväv o. d[y]l. En specialitet på marknaden var Kungälvs pepparkakor – oftast bakade i Göteborg –, en annan specialitet var marknadsdockorna, skurna i trä och målade i rött, grönt, gult. Det märktes nog i stan att det var marknad. Bönderna kom i stora hopar, satt på krogarna och söp. En del av stadspojkarna gav väl bönderna glåpord, men bönderna var kvicka i mun och kunde ge dom igen. Det hände allt, att det blev slagsmål mellan lands- pojkar och stadspojkar. Men det var en god polis- uppsikt i sta’n då som nu, så det blev inget farligt av det. Men nog fick poliserna bura in en och annan om kvällen.
Stadens marknader M 161
1. I staden hölls först två stora marknader; en i april (24 apr) som di kallte ”pigemarknad”, för då var pigor och drängar inne i stan och tog städsel, och en marknad i augusti (8, 9, 10 aug.) Larsmässomarknaden. Larsm. Marknaden var betydligt större än pigmarknaden. Den pågick i tre dar, första dagen kallte di ”mark- nansaftane”. 2. 3. Okänt av uppgivaren. 4. Marknaden hölls på stora Salutorget. 5. Några fasta bodar el. stånd fanns inte. Torgvarorna såldes direkt från långkärrorna, ”rånarna”, och leksakshandlare och andra hade ett bord och fyra stolpar med tältduk spänt över till tak. 7. 8. 9. Bönder som kom nära ifrån brukade resa hem / igen varje kväll, men de mera långväga tog in hos släktingar och bekanta, och många fick bo hos hökare, som alltid hade särskilda rum el. kamrar för bönderna. Då fick di lite halm att ligga på och så ett hästetäcke att lägga över sig. Ngn servering där förekom inte. 10. Hästarna fick man ställa in där man bodde. 12. Det var ingen bestämd tid när marknaden skulle börja, utan så fort bönderna kommit till torget och spänt ifrån hästarna från rånarna kunde affärerna börja. Vid 8-tiden brukade de vara i full gång. 13. 14. På pigemarknader i april såldes mest läder och skinn. Torr fisk sålde di också då. På Lars- mässemarknaden fanns allt vad man kunde tänka sig. Mest vävnader av alla slag, kostymer, bord- dukar, servetter. Mycket ull, ullgarn, strumpor, ylletröjor. Så fanns där husgerådssaker, lerkärl, / och en massa leksaker, särskilt trädockor. Även guldsmedsvaror kunde man se där. Av matvaror såldes grönsaker, kål och rötter, där fanns gum- mor som sålde lax, och långa rader med gum- mor som sålde Kungälvs pepparkakor i sina kistor. Man sålde frukt, Larsmässepäron, ”stora som svanhalsar”, och vax, honung, stora kara- meller, pärlband, granna broscher, krimskrams och en del så’na ordningar. Vem som ville fick sälja på marknaden. Dom som sålde var mest bönder från trakten härikring och så möjligen ngn handlare från staden. Staborna som allmänt gick till marknaden, köpte tyg, ull och liknande, medan bönderna köpte leksaker, broderade nattkappor, karameller åt fästemöa o.s.v. Det hände också att fiskhandlare sökte sig till staden vid Larsmässomarknaden för att sälja fisk åt bönderna. Di hade torkad rocka, spillånga m. m. Så var det en hel del som gick ikring i raderna / och bjöd ut psalmböcker och visböcker. Till bönderna. Det var alltid brukligt då, att när bönder förlovade sig skulle de ge fästemöa en halsduk, en psalmbok och så en stor grann karamell med ett hjäärta på och en vers. Dessa saker kunde de köpa på marknaden. – Visböckerna som man sålde innehöll ett par tre kärleksvisor t. ex. ”Amanda satt med en krans i håren, så änglablid som en ros om våren. – Stadens garn- och vävhandlare brukade köpa vävnader och så av bönderna på marknaden, men de väntade alltid till alldeles på slutet och köpte slumpen för billigt. 15. Alldeles bestämda platser var det inte, varken för handlare eller varuslag , men det var mest så att tyghandlarna stod i mitten på torget och kramhandlare och andra utefter sidorna. 16. Alla skulle gå till marknaden och handla. Där stog gummorna vid sina ”rånar” och sålde och rökte pipa. Så hade de alltid en / bok där de slog upp och såg efter ”var alna kosta’”. Om det behövdes eller inte så skulle det alltid prutas. Så pågick kommersen till mörkrets inbrott. 17. Kreaturshandel förekom inte i samband med dessa stora marknader. Särskild kreatursmarknad hölls i staden en gång i månaden. 18. 19. Se föreg.! 20. Som bönner ä snåla så tog di mat mä sej. Di hade tinor med ost och smör, speke- korv och spekefläsk och det satt di och åt på lassena. En gumma kokte kaffe i två stora kittlar. Det gick hon omkring och sålde i raderna till bönderna för 3 skilling koppen. Så sålde di välling i stora bleckflaskor. 21. Några speciella nöjesetablissement på själva marknadsplatsen fanns inte. Men karusell och vaxkabinett o. dl. brukade finnas i stan på somrarna och dit gick bönderna. De kunde / också helt enkelt gå ut i stan och gapa och titta på alltihop. 22. Någon sörskild polis vid marknaderna förekom inte. Bönderna söp, sjöng och skrålade, men det var inte farligt. Bönderna vågade knappast lämna sina kärror och korgar, för det var många som stal av dom. Särskilt vanligt var det med pojkar som stal frukt. 23. Det var ingen bestämd tid när marknaden skulle sluta, utan när bönderna hade blivit av med sina varor så for di hem. 24. 25. Inte känt av uppgivaren.
Förbud för vissa handlingar
Man fick aldrig stå under en port på kvällen eller natten. Man får inte stå i vägen för dom, man inte ser. Då kan man få ett slag. Min mor fick ett sådant slag en gång. Det var en påske- kväll. Hon hade just kokt gröten och skulle gå ut och se vad karlarna hade för sig. Hon ställde sig mitt i porten. Då fick hon sig ett slag, så hon föll i gatan och ansiktet riktigt svullna' upp efteråt. "Stå inte i någon port!" sa hon alltid till mig. Barnen fick inte lämna mågot kvar på tall- riken, några "minnesbitar", för då kunde de för- lora minnet, det sa väl mamma till mig hundra gånger. En del människor, helst gamla fruntimmer, / skulle man akta sig för att möta. För då var det lika gott att vända om igen. En del människor hade onda ögon, sa man förr. De var onda och ville ont. En så'n män- niska ville man inte ha att göra med. Jag känner en person – han lever än i dag – som inte, på en bjudning eller så, vill hälsa på en person i ett annat rum genom att räcka handen över tröskeln. Det betyder ofärd, menar han. Om ett fartyg låg förtöjt utmed redden och råttorna lämnade fartyget, så var det risk för sjömännen att lämna land och ge sig ut till sjöss med fartyget. Inte heller ville man företaga en resa vare sig till lands eller sjöss på en fredag. Om man hade möblerat en lägenhet, så skulle man sen inte flytta på möblerna, för det skulle inte vara bra. Antingen skulle man då få flytta, el. också skulle ngn. dö.
Tabu.
Man skulle inte prova en annans skor för då skulle man få alla hans bekymmer. Man skall aldrig vara tretton vid bordet, för då är det någon som dör. En hästsko över dörren skulle vara så lyckat trodde vi förr. Men den måste vara hittad.
Påsk
Dymmelveckans dagar: svarte måndag, vita tisdag. -, -, -, pås- ka lorda' eller påskafta. Långfredagsriset var det tal om. Man skulle inte använda mjölk långfredagen - den skulle svetta ut eller vad det var. Påskafton på kvällen skulle man ha spjället stängt för påskkäringer. Påskeld brukade vi ha, men inte någon eld vid annat till- fälle.
Vårhalvåret
Det var ingen bestämd hörfrösdag. Kornet sådde de på Urbanus. Veckoräkningen alldeles okänd. Har inte hört att rävhonan lär ungarna skrika Kristi himmelfärdsafton. (K. säger rävula i lya)
Djur
Göken kommer den 9 maj. Han gal tills förste hö- stacken kommer upp. Har inte hört att han blir hök. Sör gök är dör gök nol gök är gor gök östgök är töstgök västgök är bästgök.
Naturfenomen
Åskan kallade de Goa. De tog fram bibel och psalmbok och satte sej att läsa, när åskan gick; de trodde de var säk- rast då. Ej tal om åskvigge eller torvigge. Nordsken skulle betyda krig. Jag minns det var så märkvärdigt norrsken flera kvällar i september 1870 före fransk-tyska kriget.
Naturföremål
På Skämningsfors är en källa, som de gick till på midsommarafton förr. De bara drack ur källan och lekte på planen ikring källan. Vet inte om de offrade i den. Jättar har kastat två stenar mot Kappells kyrka; de lig- ga bägge på Krogstorps mark. På bägge stenarna kan man se märke efter bandet, som jätten haft om stenen. Jag tror att han stod på Ålleberg, när han kastade dem. Jätten på Omberg kastade en tuva ut i Vättern - det blev Visingsö.