Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
Om man skäckte efter gasten när man hörde den, så kom den. Det var en i Sandryd som skäckte efter gasten. Sedan skyndade han sig in. Då kom gasten och slog till i skonken så det brakade. När karlen tittade efter utanför huset på morgonen, så låg där inte någon sten som gasten kunde ha använt.
Gastar och gengångare
En gång så mötte ja tre stycknä huvelösä karä mitt för Bosgård. De va på natta. Ja, de ä dagsens sanning, de! Di gick te bress på vägen. Men allri ett ord sa di. Di säjer, att de ska ha vatt tre stycknä bröder, som bodde på Bosgård förr i tin. Å di va ena riktiä skälmä, di där, så di vart halshuggnä allä tre. Så de va lä dom, ja mötte, kan ja tro.
Gastar och gengångare
Här i skogen säjer di, att de ska finns en skälgast. Ja har ju allri sitt nåt förståss, fast ja har gått i skogen, när de har vatt så köl mörkt, så en inte har kunnat si träna en gång. Men de ä många, som har fått si den där skälgasten. Han går utmä gärsgårdsstränga helä natta å skriker. Usch vale, så otäckt! Å ett blöss har han te lysä sej mä. Di säjer, att de ä en, som har flytt skälne en gång i livet.
Gastar och gengångare
På Haddeboskogen där sa di förr, att de fanns en skälgast, som geck å skrek om nättera. Ja vet, de va nåra karä, som skulle gå hem e natt. Di hadde vatt på ett supgille, så di va bra nog fulla. Å då skulle di gå över Haddebo hage. Men en utå dom han sa: »Tänk om vi skulle råkä ut för skälgasten nu!» Men den som va värst fuller, han svor på, att han skulle minsann kunnä re sej, om skälgasten kom. Han skulle nog ge'en på pälsen. Så han va så morsker å la iväg före di annrä. Ä om en stunn feck di höra, hur skälgasten skrek. Å när di hadde kummet en bit in i hagen, så feck di si Anners, den där kamraten, liggänes på backen, precist som han hadde vatt döer. Å blåer va han i syna, å öga stirra på'n. Han va barä åsvimnader förståss, men di trodde, att de va skälgasten, som hadde vatt i lag mä'en, å hämnats på'en, för han hadde vatt så stor i orda.
Spökryttare och gastar
Skeppeberg ligger på en hög ås i Västra Eneby. Där bodde för länge sedan en riddare. Vem han var vet ingen, men det berättas att han friade till en vacker flicka, dotter till en bonde i trakten. Av okänt skäl blev det inget giftermål av, men de båda unga träffades likväl ofta i fortsättningen, och allt tycktes vara gott och väl. Men en dag försvann flickan, utan att någon kunde förstå, hur det hade gått till. Till slut började folk misstänka, att riddaren hade mördat flickan och gömt henne, men det gick aldrig att få klarhet i saken. Riddaren dog, och efter hans död började underliga händelser tima. Nattetid syntes en riddare i järnrustning rida vägen fram från Skeppeberg och förbi Råstorp. Han red på en vit häst, och i hans följe var alltid ett par svarta hundar, som eldslågorna slog ut ur gapet på. Än i dag kan en och annan äldre person dra sig till minnes sägnen om den underlige ryttaren, men de som själva har sett honom är troligen inte många. Ett ögonvittne bodde emellertid för länge sen i Högstorp, ett numera nedlagt torp under Skeppeberg. Han berättade, att han ofta fick höra samtal i en grandunge bredvid den väg ryttaren brukade rida fram. Hall kunde då tydligt höra en man och en kvinna som talade inne i dungen. Det var riddaren och flickan. Några hundra meter norr om Skeppebergs manbyggnad ligger en äng med en liten samling forntida gravrösen. Det var där som ritten började. Många gånger kunde nödrop höras därifrån. Dessa rop sattes också i förbindelse med riddaren och den försvunna. Vidare trodde folk, att riddaren efter att ha mördat flickan inte kunde få ro utan var tvungen att varje natt söka upp henne och be om förlåtelse. Numera tycks han ha inställi sina nattliga ridturer.
Spökryttare och gastar
För mer än 200 år sedan bodde i Horn prosten Lekman, som ägnade sig mer åt att öka sina jordiska ägodelar än att sköta sitt kall som själasörjare. Han köpte gårdar runtomkring och påstås ha kommit i tvist med bönderna om ägosträngarna. Hans jordområden skulle ökas med rätt eller orätt. Karl XII var död, och hans karoliner började komma åter från åratals fångenskap. Många slog sig ned på öde gårdar och torp, och inte så få blev kolare, för järnbruken behövde mycket kol. Vid den tiden hade prosten slutat sina dagar, och hans arvingar ämnade börja kolning i urskogarna på deras ägor mellan Horn och Kisa. Men ingen ville åta sig kolningen, för där brukade nattetid en spökryttare ses rida i full galopp på en vit häst, och de som en gång hade sett eller hört talas om honom vågade sannerligen inte bo ensamma i en kolarkoja mitt i skogen. En karolin som många gånger hade sett döden i vitögat bodde som fattig torpare på en av prostens gårdar. Var han inte rädd för kulor och värjspetsar, så fruktade han spöken ännu mindre. Han åtog sig kolningen. Men länge hade han inte sysslat med sitt nya arbete, då han en natt fick se spökryttaren rida förbi milan. Knekten kände igen ryttaren, men han fortsatte arbetet, som om ingenting hade hänt. När han sedan träffade folk, talade han om, att spökryttaren var självaste prosten Lickman. Prostens arvingar stämde kolaren till tinget, för att han hade spritt ryktet om den dödes ridturer. Inför Kinda häradsrätt svarade han lakoniskt: Sadlade han förr, så rider han nu. Domaren frågade om han kunde skaffa ojäviga vittnen som styrkte lians påstående. Kolaren svarade ja, och målet uppsköts. När kolaren hade kommit hem, vände han sig till socknens båda präster, och de lovade att infinna sig vid milan en bestämd natt. Där träffades alla tre, och prästerna sade åt kolaren att, så snart han hörde trampet av Lickmans häst, befalla den döde att stanna. Som vanligt hördes snart trampet av hästhovar. Krigaren rusade ut och ropade ett dundrande "halt"! Prästerna skyndade fram till ryttaren, och sedan denne hade biktat sig, fick han deras förbön om förlåtelse. Efter den stunden visade han sig aldrig mera. Lickman är identisk med Johannes Canuti Lithmang, född 1645. Han blev komminister i Horn 1676, senare kyrkoherde och prost. Han dog 1714. De båda prästerna som skulle ha varit kolarens vittnen är sannolikt prosten Daniel Petri Krämer och komminister Andras Jonae Norling.
Spökryttare och gastar
Enligt en variant av samma sägen pågick spökritterna ända in på 1800-talet, då prosten S. G. Örtengren gjorde slut på dem. Spökryttaren syntes vanligen på Blekenbladsskogen, där bl.a. en torpare påstod sig ha sett honom. En gång då prosten höll husförhör, frågade han torparen, om det var sant som han hade berättat. — Ja, sa torparen, och prosten kan också få se honom. På kvällen gick båda till skogen. Där satt de länge och väntade. Prosten tappade tålamodet och läxade upp torparen, för att han hade ljugit, och så gick han därifrån. Men om en liten stund ropade torparen honom tillbaka. Då var ryttaren alldeles inpå dem. Prosten gick fram och talade en stund med spöket, och så var sagan slut.
Gastar och gengångare
De kan di då inte trygga mej, att de inte finns såna där gengångare. De va hemma i Fagerhult. De va en gubbe, som hette Lorin, som va döer på dan. Å på natta, de va månljust, så fick ja si'en. Han kom förbi fönstret i tocken där stråpipahatt. Å ja kom inte ihåg, att han va döer, utan ja sa te far, ja lå breve far: »Far, Lorin kommer, de ä la oppedags». — »Tyst pojke», sa far då.
Gastar och gengångare
De va en gammal gubbe, som skulle gå hem, å då kom de en sån där lyktegubbe, å han lyste honom änna hem te stuva. »Å då sa ja», sa gubben, »tack ska du ha, för du har lyst mej, å här ska du få en slant», sa han. »Å lyktegubben han to slanten förståss», sa han.
Gastar och gengångare
Mi mors morfar, han hette Åström, han va kyrkevaktare i Åby. Å han va ute på julafta å skulle få brö i gårda. Å han gick hem på kvällen, han va fäll lite dragen också kanhända. Men när han kom te körka, så fick han si, att de lyste därinne. Han tänkte, att han hadde försinkat sej riktit, så han gick in. Å då va körka full å folk. Men så fick han si en bekant, som va döer inte så långt förut. Å den han vinka åt'en, att han skulle gå ut. Å han språng, å slängde igen döra ätter sej. Men då va di ätter honom allihop, å de blev ett sånt tumlamult"; å di rev i klära på'n, så han va tvungen å kränga å sej kappa, annars hadde di la tatt kol på'n. De va la »gastemässa» di kaller, som han hadde stört. Å te å mä prästen, som sto på predikstolen, va döer. Å kappa den hitta han sen, å ho va precist sönnernoppader.
Gastar och gengångare
Hemma våran märr ho va så svetter om mörna när vi kom ut i stallet, så svetten rann ur bringa på'na, alldeles som ho hadde gått i kongsskjuss. De sa di va mara, som hadde ridet'na. Men grannens han hadde bunnet två lia över si märr, så ho vart inte riden.
Gastar och gengångare
När små barn fick kikhosta, så skulle di dricka ur ett människoben. De va en kar som hette Kristoffer. Å hanseä barn fick kikhosta, å gumma ho gick te körrgårn å to ett ben. Men kärnga ho do, å sen vart de ett liv, så de va förskräcklit varenda natt. Di kom å dro å'en täcket, när han lå i sänga.
Gastar och gengångare
Di där lyktegubba, de sa di förre, att de va såna som hadde flytt råstena i tiden, så di fick ingen ro ätter döden.